onsdag 11 augusti 2010

"Du är också ett lån till mig, pappa..."

... så tänkte jag i förmiddags, när jag satt där i bilen tillsammans med honom och Carolina. Han hade ringt och frågat om vi ville följa med honom som smakråd för inköp av kofta och blus till mamma idag. "Ja, men jag hade ju fått order på att ta med mig en kofta... och dom var då inge roliga dom hon hade... så jag tänkte jag skulle överrraska henne med en ny!" Sa han. Som en liten tomte...

Livet är en gåva, säger man ofta. Men en gåva för mig är något som blir mitt att äga. Något som jag själv får bestämma över... och något som jag aldrig behöver ge bort om jag inte vill. Nej, för mig är livet ett lån... ett lån som jag en dag måste lämna tillbaka någonstans. Å då måste jag lämna allt och alla...

Kanske kan man likna sitt liv med en lånebok... med tomma blad. I den skrivs det med beständigt bläck in varje händelse som kommit i vår väg, varje möte som vi gjort, och varje människa som på något sätt lämnat avtryck i vår lånebok. Å den enda bok jag får...

I den boken är våra liv lika utmätta som bladen har numrerade sidor... och det som var, det som är, och det som kommer är all den lånade tid vi får. För vissa blir boken tjock och välfylld med liv... för andra blir det bara en bok med några få tunna sidor.

Bokomslagen ser också olika ut för oss alla... somliga är granna, med vackra och livfulla bilder, andra har en mer gråtonad och sorglig framsida.
Men man ska inte låta sig luras av framsidan så mycket... i den vackra och livfulla boken kan dess liv vara skrivet med mörkaste bläck... och i den lilla gråtonade boken så kan livet vara skrivet med renaste guld. Det beror väl lite på hur man ser det... tänker jag. Vad som är viktigt för en när man får sin bok där i låneluckan... vad man vill fylla den med.

Därför tänkte jag så idag... "du är också ett lån till mig, pappa!"
Han har lämnat avtryck i min lånebok... och en dag måste han återlämna sin egen. Å jag hoppas att jag har lämnat några fina avtryck där...

Men i samma andetag tänker jag nu.... Sven-Erik, som har det största och vackraste kapitlet i min lånebok... skrivet med hur mycket renaste guld som helst...har han redan lämnat igen sin bok, och isåfall... när gjorde han det?

..........

Å mamma blir så så glad.... och när pappa sen bjuder oss på lunch i cafeterian så sitter hon där med oss i den fina koftan och blusen. I rullstol visserligen, men ändå. "Å vad fin jag känner mig nu... och pappa, hur kunde du komma på nåt så tokigt... men vad jag får vara lycklig ändå" säger hon. Å stryker med handen över den nya blåa koftan...

Han lämnade sannerligen ett mycket mycket vackert avtryck i hennes bok idag....

..........

Det här var ett viktigt skriv för mig ikväll... kanske kryptiskt och oförståeligt... men för mig viktigt då jag ofta tänker på livet i ett annat perspektiv nu. Tankar som behövde få lite utrymme nu. Det är inte någe dödepp-skriv, utan mer att försöka hitta en förståelse, och ett ljus till varför somligt sker. Å där jag försöker lära mig någonting av den lånebok som tilldelats just mig...

Carolina och jag är inte överens i den här frågan... hon anser bestämt att livet är en gåva. Ja, ja... kanske en "låne-gåva" då... tänker jag.

8 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Detta är mycket fint som du skriver.
Allt här är ju ett lån - på kortare eller längre tid.

Kramar till dig.

Anonym sa...

Tack för de otroligt fina orden jag fick läsa hos dig innan jag skulle bege mig iväg till mitt arbete. De kommer jag att bära med mig idag. Jag hoppas att jag ska kunna bli till några små bokstäver i någons bok idag. Tack!! Kram Åsa

kicki sa...

Sitter på jobbet men saknar dej...tittar därför in och vill säga hej...och som vanligt denna goa kram.

Vida sa...

Så kloka, vackra rader om liknelsen med en lånebok... oerhört fint skrivet.

Kramar till dig från Liv

caja sa...

Åh vilka vackra, och sanna ord! Du berör mitt innersta med dina texter!/c

KreativPeriodare sa...

Fint & tänkvärt skrivet. Jag förstår precis hur du menar om att vi är som en tom lånebok. Jag tror INTE att SE har lämnat tillbaka sin lånebok, även om det så kan verka.

Jag tänkte att min mor hade lämnat tillbaka sin för ett tag sedan, men efter att ha varit med henne dygnet runt i 4 dagar nu så vet jag att hon inte lämnat tillbaka sin bok. Det kommer sekunder, även om de är få och inte alls långa som... ja, du förstår nog vad jag menar. Men visst vore det på något vis... vet inte om det finns ord för detta... men tänk om alla med Alzheimers bara var ett skal... så som jag fått uppfattningen att många menar, men de uttrycker det med andra ord. Hur skulle det så se ut för våra nära & kära som drabbat av en dementsjukdom? Skulle vi verkligen orka då? Just nu orkar vi ju, trots allt och det måste väl vara för att boken inte är återlämnad, eller?

Kram till dig, du är fantastisk och du har en makalös förmåga att finna orden även för mina tankar.

Eleonora sa...

Söta Elisabeth - tänker på dig och är med. Men jag är så trött de senaste dagarna att jag inte orkar sitta vid datorn. Förlåt, kommer snart tillbaka hoppas jag. Tack för dina jätterara hälsningar. Kram

Pia sa...

Gillar tanken att livet är som en "lånebok" som vi fyller med olika innehåll...//kram