söndag 22 augusti 2010

Bara en bild...


(Lilla barnbarnet William och jag)

... på någe roligt. Barnbarnet William på besök hos farmor i somras.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit att "det skulle inte gå om jag bara satt här och deppade"? För så är det.... och man blir en överlevnadskonstnär varje evigaste dag. Jag har också skrivit att bara för att man drabbas av någe svårt så stannar ju inte livet av för det... livet fortsätter att gå, och kommer att ge mig både regn och solsken.
Det är bara med den skillnaden nu... att när regnet kommer så måste man vara en ännu starkare överlevnadskonstnär. Så är det... iallafalla för mig.

Så just nu... med himlen grå och depptrist utanför mitt fönster... så blir det till att snabbt måla fram solen! En bild på ett barnbarn... sätta på radion i köket... sjunga i duschen... tvätta och fokusera på annat... sen lukta på ren och nytvättad tvätt... ja, så får man solen att skina lite.

Å så kanske jag kan skriva om annat viktigt sen...

5 kommentarer:

Renée sa...

Att skapa balans i livet är så viktigt! Man MÅSTE få vara ledsen ibland, det är lika viktigt som att man MÅSTE vara glad ibland. Söt liten prick ditt barnbarn!

Eleonora sa...

Oj vilken gullig bild på William och dig! Där har du väl solen i ditt liv, helt oförstörd av yttre omständigheter. Gosig är han!

Skön söndag önskar jag dig och skickar med en go-kram!

Bloggblad sa...

Vilket härligt litet knyte!

caja sa...

Håller med Reneé, fast med facit i hand så vet jag att det inte är så lätt men det gäller att glädjas åt det där lilla...som den ljuvligt doftande tvätten tex. Det gäller att hitta de där små guldkornen i vardagen, less is more....Även jag håller på att lära mig att; jag har rätt att vara glad, jag får lov att vara busig ibland....svårt när man har allmänhetens ögon på sig..men du SER ju så pigg ut...de ser ju inte att man håller på att trasas sönder inuti kroppen och knoppen. Ibland hade det fanimej (ursäkta svordomen) varit bättre att leva med ett synligt handikapp...

Skickar dig ett leende via cyberrymden min vän och hoppas att det gör gott någonstans i din sargade själ//c

Nina sa...

Kraaam!