tisdag 10 augusti 2010

"God morgon, gumman..."

... "nu har jag en idé... nu messar du till V och M och hör vad dom gör idag... och om ni inte kan gå och ta en fika på stan!"
Med dom orden så väcke jag Carolina nu på morgonen.

"Ehh.. jaha... men... ja, men det kostar ju.." sa hon ganska så yrvaket.
"Jaha, men då får det kosta... du vet, kommer inte Muhammed till berget, så får väl berget komma till Muhammed.. eller hur man nu säger. Du behöver ha lite roligt... fika lite... träffa nån annan än mig... och kanske kan ni gå och titta om det har kommit in några höstkläder" svarade jag.
Med den där hurtig-mamma rösten som jag vaknade med i morse.... eller rättare sagt, med urkraften som fanns där.... att inte låta dom här "det finns en fråga-människorna" få oss att alldeles gå under. (Inlägget "Det finns en fråga...")

Nu har hon messat... står och målar sig i hallen... och jag hoppas hoppas att hon får någe svar.

..........

Jag har skrivit det förut... för att kunna sörja så måste man vara trygg. Trygg i vetskapen över att det finns någon där som tar emot en när man rasar, att någon finns där som vill lyssna, och att någon kommer med input som får en att överleva lite till.

Finns inte det, så måste man stoppa undan det mesta av det sorgliga, eller åteminstone kan det bara få utrymme att sörjas i små små portioner. Sen måste man, måste man, måste man, hitta den där urkraften inom sig någonstans... resa sig.

De senaste dagarna... resan hem från SE... hans hand i min där på bussen... promenaden genom parken... komma "hem" med minnena från ett annat hem... minnena från dagen... ja, de får som sagt stoppas undan nu. (Å jag dör om jag skriver ett enda ord till om det nu... känner jag... men nog skulle jag ha velat, och antagligen behövt också... få gråta lite.)

Nej, bort bort med det tänket... nu är det urkraften som gäller... jag ska dricka upp påtåren, bädda och diska, sjunga lite i duschen kanske, och sen gå på RK. Å det är säkert någe bra på teven ikväll som vi kan se... då ska jag köpa med mig fruxo-godis hem. Punkt och slut.

..........

Jag ber, för tusende gången känns det som, om ursäkt för att jag inte är så bra på att svara på mail just nu, besöka andra bloggar, och ge återkopplingar på kommentarer... men de som läser mellan raderna förstår ju... det här är, och även i jämförelse med den tid då jag vårdade SE hemma, det svåraste jag någonsin burit i mitt liv... att klara det här! För Carolina och mig. Så dit går det mesta av min energi just nu...
Men från mitt hjärta... tack gode gode Gud för er just nu!!

4 kommentarer:

Renée sa...

Inte ska du be om ursäkt!!! Du har ju så det räcker och blir över... Jag hoppas att du hittar nån som verkligen kan ta emot dig när du faller för du skulle nog må bättre om du släppte ut din sorg istället för att hålla den inom dig. Kanske inte det lättaste, jag vet...
Har du ingen som du kan prata med? Nån proffesionell menar jag? Våga söka hjälp om du känner att det barkar utför!
Jag skickar massor av kramar till dig...

caja sa...

Vännen, be inte om ursäkt! Dina vänner, hemma och blogg"vänner" kikar in till dig istället och har förståelse för vad din tid och ork går till. Nä, gör du vad du känner för, orkar med och vill istället! Glöm inte att både skratt och gråt är befriande för själen.
Styrkekramar från Skåne//c

Vida sa...

Kan bara instämma i tidigare talares ord.. inte ska du be om ursäkt. Det ska vara en kravfri bloggvärld tycker jag och dessutom tycker jag du ska lägga din tid på viktigare saker som att ta hand om dig själv, Carolina och hämta kraft när du behöver och gråta när du behöver det.

Den varmaste av kramar

Lena sa...

Hej min vän.
Jag går bredvid, jag syns inte, men jag går här bredvid.
/Lena