torsdag 30 juni 2011

Den inre drivkraften...

... kom jag på nu. Det gäller att tänka på dit man ska - och inte där man är.

(Tanken som kom precis nyss när jag stod och borstade tänderna... och som var så viktig för mig att jag med tandborsten kvar i munnen fick försöka balansera och hålla fast den med tänderna medan jag skrev ner det.
Men de har så bråttom mina tankar... och de försvinner så fort. Å så kan man nästan skratta åt det sen... att man var tvungen... mitt i tandborstningen... att skriva ner det. Men så var det iallafall..)

Vart ska jag då? Ja, det vet jag inte... men jag vet att på väggen i badrummet så har jag en bild av ett fiskeläge med havet i bakgrunden. Jag ser ofta på den när jag borstar tänderna, och ser mig själv stå där borta vid båtarna och spana ut över havet.
En dag ska jag stå där... allt det svåra har jag lämnat bakom mig... och jag har överlevt. Drivkraften.

..........

En vit ros.
Igår kom Carolina hem efter arbetet med en vit ros till mig. Jag blev så himla glad... trots att jag visste att hon hade struntat i kaffet bara för den sakens skull. (Men jag sa inget om det... för det hade varit att förringa hennes gåva... men som mamma... nog hade jag hellre sett att hon fått i sig sitt kaffe!)

Tack älskade lill-go kajsa.... du är min starkaste drivkraft!

tisdag 28 juni 2011

För några dagar sen...

... så tänkte jag skriva om ensamhet. Men hur det nu blev - så blev det inget. Det gick för djupt, och jag fick inte ihop tänket. Då tänkte jag att det kanske skulle gå bättre med en dikt istället... något igenkännande och bärande som jag kunde låna någonstans.
Men när jag läst om... "ensamhet i natten"... "jag dör här"... vem kan älska mig"... och ännu mer deprimerande dikter... så insåg jag två saker: Jag skulle bli verkligt deprimerad om jag fortsatte att läsa det här... och vad jag egentligen behövde var att få läsa om hopp och framtidstro.

Å jag höll precis på att ge upp... när jag hittade den här dikten skriven av Py Bäckman. Mer tänkvärt och bärande än mycket annat jag läst på senaste tiden...

Om ingen på jorden vill ha dig
Så kanske himmelen vill
Och det du är skyldig djävulen
Kanske Gud kan skjuta till
Du vet att du gjort vad du kunde
och sörjt det du inte kan
och kom du till korta i livet
var kanske din kärlek sann

Du skrattar så lätt och gråter
och helst i din ensamhet
men Gud kanske kallar dig åter
han har sett dig – och han vet,
att ditt hjärta är stort för de svaga
och svagt för det som är stort
så gå till honom och klaga
om livet går alltför fort

Du vet vad du gjort här på jorden
Och hoppas det räcker en bit
Och kanske du blev en människa
för att lyckas ta dig hit!
Och är det så viktigt att minnas?
När glömskan kan vara en tröst
För all denna sorg som kan finnas
i människans flämtande bröst

Så låt dina tankar få skingras
och välkommna ännu en vår!
För det är du skyldig kärleken
fast den visar sig - och går
För om någon på jorden vill ha dig!
Så jubla då och var nöjd
Och väntar dig inte himmelen
så njut på en lägre höjd


Men visst var den väl både tänkvärd och fin...

Finns det någonting jag verkligen avskyr...

... så är det ljudet av en grästrimmer någonstans!!

Å imorse blev det nästan åt hata-hållet... när jag gick bort till sophuset med soporna. Mellan husen, där på andra sidan staketet, så hörde jag hur någon startade denna eländesmaskin, och lite reflexmässigt så tittade jag dit. På killen som stod där i blå arbetsjacka och keps...

Då... ja, på en tusendels sekund så hann jag se Sven-Erik... känna vändningen i magen... skynda mig att titta bort igen... och istället tvinga hjärnan att undra om jag tog nycklarna till sophuset med mig!

Jag minns inte om han stod kvar när jag gick tillbaka... jag hade nog tagit på mig vill-inte-höra-propparna inne i sophuset.

Men nu... just nu... vad skulle jag inte ha gett för att få se honom stå med en grästrimmer igen!! Allt.

..........

Nu ska jag diska och hämta tvätten... tjohej tjohej!

måndag 27 juni 2011

Klockan är snart halv nio...

... solen skiner, Carolina har gått till jobbet, och jag gnolade på "Pierina" när jag borstade tänderna i morse.
Inte så mycket att orda om kanske, men för mig, eller för oss skulle jag väl skriva, så är det vad varje dag handlar om... hålla undan. Hitta på. Göra mys. Fixa input. Fungera. Men framför allt... hålla undan allt det svåra som lurar utanför dörren.

Skulle jag skriva om Sven-Erik då? Våga känna efter... skriva ner det. Skriva om känslan av feghet. Att inte räcka till. Att inte ens våga åka till honom... och än värre... känslan av att jag inte vill åka dit. Det är en insikt som... ja, jag inte riktigt kan hantera.
Så nej, jag gör inte det... skriver någe mer om Sven-Erik nu... utan stoppar bort det. Håller undan.

Skulle jag skriva om mamma? Jo, men det kan jag ju göra... om jag håller mig till den ribba som hon hela tiden höjer för att kunna fixa det här. Hur starkt hjärta hon har. Hur den livsgnista som hon äger får henne att orka varje varje morgon med stödstrumpor, mediciner, och inhalation. Å om jag bara håller undan för den oro som alltid finns för henne... som sagt, håller undan.

Nej, jag skriver istället... idag blir en bra dag! Punkt och slut. Helgen har varit bra, med midsommarfirande med familjen, ett längre besök hos mamma igår, och en nyskurad spis och en lika nyskurad lägenhet av Carolina. Kan det bli bättre...bara jag håller undan!!

Å som grädde på moset... nu ska jag ta påtåren på balkongen!

(Men något jag borde skriva om är ensamhet... den finns ju. Å man måste ju lära sig att leva med den också. Än om jag för det mesta försöker hålla undan den också...)

söndag 26 juni 2011

"Jag är så förtvivlat ensam"...

... sa den gamla damen alldeles nyss på teven. Till sin läkare.
Jag kände hur det liksom bara tvärvände sig i magen... grötskeden som bara stannade av... för gråten som hotade att komma upp. För hennes skull... och för min.

I slutet av programmet satt den gamla damen och åt på en restaurang. Tillsammans med sin läkare. Jag bestämde mig för att svälja bort alltihopa, och tog en ny sked gröt.

Jag ska fixa till den här dagen bra också... och ser istället lite på Kalle Anka... innan dagen börjar.

..........

Igår var jag tvungen att köpa Expressen bara för att det med stora bokstäver stod att "Columbo" dött i Alzheimers.... självplågeri, eller vad!

lördag 25 juni 2011

Som det dyrbaraste minne...

... ska jag bevara gårdagen.

Å andra dagar, när det går tyngre, så ska jag minnas... och känna värme över den fina midsommarafton jag fick med min familj... mamma och pappa, sonen med familj, och Carolina. Jag är rätt säker på att vi kände det allihopa... det osynliga skimret som spred glädje över att få vara tillsammans... ännu en midsommar... ännu en födelsedag med mamma.

Tack alla ni för att jag fick rå om er en stund... "idag har jag, dagen igår har jag redan fått, och morgondagen kan jag bara hoppas på".



En god midsommarbuffé hade mamma och pappa
dukat upp. Med ägg och sill och allt som hör
sommaren till...



Gott vin, och nubbe för de som
ville ha.




Pappa... som kämpar både
för sig och mamma.
Å som fixar till den finaste mid-
sommarfest...




... och har gjort himlens god
efterrrätt.







En underbar midsommarafton. Med fabelfull tacksamhet...

torsdag 23 juni 2011

Det är kvällen före midsommarafton...




... och jag sitter här tillsammans med mina tankar och minnen. Ikväll är de välkomna, dessa minnen av somrar som jag har fått. Å det är någe märkligt med just sommarminnen... de finns med oss från barndomen... vi skapar nya varma sommardagar vartefter åren går... och alltid är det varmt regn i sommarsol, sommarblommor överallt, familjen tryggt omkring, och mycket sång och musik.
Åteminstone är det så jag kommer ihåg dem... eller vill komma ihåg dem.

Jag vill bara minnas det ljusa och det fina... och känner vemodig saknad och längtan .

En fabelfull kväll..

.......

Det skrev jag igårkväll... och jag gissar att jag kommer att sitta här fabelfull ikväll också.

Idag är vi iallafall bjudna till mamma och pappa på lite midsommartrevligt. Jag vet att Carolina, som just nu står och storskurar toaletten (bara för att hon bestämde det), tycker att det ska bli roligt. Det tycker jag också... för det skulle nog bli lite trist här annars. Å som den finaste gåva tar jag emot det nu... för bara en månad sen så var det ingen självklarhet.
Jonas med familj skulle också komma dit.

Idag fyller mamma år.

Mamma, idag fyller du 72 år.... och de änglar som går bredvid dig hjälper, och vakar över dig, varje dag! Dina änglar har banat väg för ditt tillfrisknande alla, alla gånger du har varit sjuk.. och de har ibland ringt dit upp för att be om mer tid...

Mamma, jag älskar dig! Du är den vackraste människa jag vet...! Även när du låg nedsövd, och bara var ett litet skelett kopplat till tusen slangar - så var du vacker...! För allt du har inom dig - omtanken, värmen och kärleken till livet - sprider sitt vackra sken och strålar från ditt ansikte..

Älskade mamma - varje dag med dig är en gåva...!

Jag älskar dig... Grattis!


Så idag får det dåliga samvetet för Sven-Erik hållas undan. Jag bestämde det igår när jag gick hem från RK. Skulle vi åka dit och vara med honom... och åka därifrån med... nej, jag skriver inte mer om det nu, känner jag. Jag håller bara hårdare fast vid tanken... precis som Carolina gör... den tanke som alltid får oss att överleva... "han är i Holmträsk"!


..........

Sist, men inte minst, vill jag önska er alla en riktigt fin och TREVLIG MIDSOMMAR! Oavsett om den bjuder på varmt regn, sommarblommor, sång och musik... så hoppas jag att den blir precis så ljus och fin som ni vill att den ska bli. Så där åt fabelfull-hållet till...


(Å nu är "hemstäderskan" klar... lilla gumman min... tack snälla!)

onsdag 22 juni 2011

Hur överlever man...

... när ens pappa kallar en för hora?
Eller säger att man är dum i huvudet... eller ungdjävel... eller kastar juiceglaset i ansiktet på en.

Å hur överlever man sen när ens pappa tittar på en och undrar vem man är? När han inte längre bekräftar att hon är hans dotter... den där käraste dottern som fick linda honom runt lillfingret... istället ser han nu på henne som en "vem som helst".

Hur möter hon den blicken? Hon måste ju leva vidare... utan honom.

Hon förtränger det. Hon måste överleva logiken först... den där logiken som står och skriker i örat på henne... att pappa är sjuk... han rår inte för det... hon måste förstå. Men det är känslorna... de där som gör djupast djupast ont i henne... att"min pappa" har varit dum mot henne... att "min pappa" har lämnat henne... som måste gömmas undan.
Gömmas undan tills såret har läkt lite... och det gör mindre ont när hon tänker på logiken. Å hon lär sig att leva med sorgen...

För det mesta så går det bra.. och det som hände då har aldrig hänt. Men ibland... och oftast i samband med någe annat svårt... så hittar lite av det gömda ut... och hon blir det lilla ledsna barnet som bara kan känna hur "min pappa" gjorde henne illa. Å just då... och just där... så kan hon inte förstå det.

Så hon förtränger det... och det skulle jag nog också göra om min pappa en dag skulle kalla mig fula saker, och titta på mig som om jag vore "vem som helst"!
..........

Det här var ett viktigt viktigt skriv... för jag vet att det finns barn till anhöriga därute som mött, och möter precis samma sak. Se att man inte är ensam. Å jag vet också att Sven-Erik hellre skulle ha döden dött än att behandla Carolina illa... men i det här perspektivet så är jag helt övertygad om att vi står enade... att belysa hur illa en sjukdom kan slå, och hur ont det kan göra i ett barn.

måndag 20 juni 2011

Men nog var´e väl...



... själva den, tänkte jag när jag såg den lilla bistrokannan på en frukostbild från ett hotell i Stockholm. Om inte Muhammed kan komma till berget, så får väl berget komma till Muhammed, tänkte jag också... eller rättare sagt, om inte vi kan komma till Stockholm så får väl Stockholm komma till oss!!

Så... upp ur soffan... fram med bistrokannan... fixa en liten smörgås... en halv liten chokladbit till oss var... tände några ljus... och vips så fick vi in lite Stockholmsmyskänsla här vid köksbordet ikväll. Så himla mysigt... och ett minne att vara rädd om.

Vi pratade om drömmar och läntan en bra stund ... men också om hur det varit för Carolina, som idag började sitt sommarjobb. Hon ska städa stundentlägenheter, och då "hemstäderska" var ett av hennes drömjobb när hon var liten, så är det nog ett jobb som inte känns alltför betungande, antar jag. Men vi får se... det var ju som sagt hennes första dag.

Jag har varit på RK hela dagen...

söndag 19 juni 2011

CAROLINA Sp3a...

... står det på mössan som nu sitter på väggen i hennes rum. I torsdags tog hon studenten, vår lilla stora tjej, och det är först nu som alla intryck och känslor börjar lägga sig. Det blev en fin dag... och det är med vemodig stolthet jag tittar på korten nu. Så många som gjorde att denna dag blev till ett ljust och soligt minne för henne... och inte en sorgens saknad av den hon allra allra mest hade velat skulle stå där och möta henne när hon kom genom skogen... pappa.

Det finns mycket att skriva om denna fina dag, men jag låter bilderna tala för sig. Stoltheten för henne... att mamma och pappa kunde vara med... ... alla vackra människor därute som kom ihåg henne... och att Carolinas farmor ringde och gratulerade... det är de minnen jag sparar i hjärtat.



Skylten som mormor och morfar fixade....


Vår vackra dotter...



... på väg till Champagnefrukost!



Då blev det till att fixa här hemma...



... och vad skulle jag ha gjort utan min syster
och hennes dotter Johanna?


Här kommer dom... de nybakade studenterna!
Här kände jag klumpen i halsen första gången...


... och här vart det ännu svårare. För just i det här
ögonblicket kom tanken för mig: "tänk om
Sven-Erik hade fått stå här bredvid mig...
han skulle ha varit så stolt!"
Men jag svalde ju bort det... och kramade fort
om henne. Grattis, gumman!



Hon sken i kapp med solen...



... och här hade nog det mesta av nervositeten
släppt! Om det var av Champagnen eller jord-
gubbarna låter jag vara osagt, men hon var
strålande glad... och det var ju huvudsaken.


Storebror Jonas... en viktig person i Carolinas
liv.


Å här kom "för jag har tagit studenten..."



En bild som kom lite mitt i nu... men de vackra
blommorna värmde både Carolina och mig.
Eller rättare sagt, de värmer fortfarande!
Tänk vilken omtanke ändå...



Här åker Carolina på flaket... längst till vänster
står hon och sjunger med.



Maten... ja, maten ja!! En variant
på "exotisk planka" stod på menyn.
Så så gott... och min syster och jag
hade stått och skurit... skurit... skurit
skurit... skur... ja, hela kvällen före!


Tårtan... självklart med flaggor!
Ett "signum" för Carolina och Sven-Eriks
tårtor då hon var liten... och det var ofta de
bakade tårta tillsammans.



Lilla mamma... tack snälla Gud för att
hon fick vara med. Här håller hon ett
litet tal för Carolina...


... och här är det pappas tur att
hålla tal. Han hade skrivit:

" Grattis, grattis lilla damen

Till din strålande studentexamen!

Nu slår livets alla knoppar ut

Så ta för dig - lev och njut!

Snart går din väg mot nya fina mål

Hjärtligt höjer vi din framgångs skål!"


Å Carolina började nästan gråta...




Presentöppning och tårtätande...




Å slutligen den vackraste bukett som sommaren gav... eller egentligen från min kusin Bengt och hans fru.
Men den får avsluta bilderna från studenten... trots att den finaste dagen sedan fortsatte med studentskiva tjo och tjim på kvällen


Sen avslutar jag inlägget med att låna några rader från min pappas blogg. Inte för att jag vill skryta över hennes betyg, utan mer för att hon trots allt fixat till det så bra som hon gjort. Å jag vet att min pappa tycker likadant...


"Carolina tar studenten i dag.Vi är naturligtvis inbjudna till deltagande i firandet av henne,men då Britt har dåligt med orken måste vi avstå från studenternas uttåg från skolan och deras färd genom sta´n. Men självfallet åker vi ner på examensmiddan som Carina och Elisabeth dukat upp till. Ett superbt middagsbord med både kända och okända (åtminstone för mej) anrättningar! Väldigt GOTT !! Vi är många som samlats för firandet och en fin gemenskap som medför glädje och värme. Carolina mycket vacker är lycklig och glad.


Hon visade mej sina betyg.Jag har fått ta del av hennes skolarbete under lång tid och sett hennes tidigare betyg och omdömen som alltid varit topp.Så jag förväntade mej att få se fina betyg.Men dom översteg alla mina förväntningar!!! Så många MVG är inte många som når! Kan bara understryka min stolthet över att ha ett så begåvat barnbarn och att hon har ett så fint socialt förhållningssätt.Ingen dryghet för henne!"
..........



















onsdag 15 juni 2011

Dan före dan...

... men inte dopparedan!
Ja, så är det väl ungefär här idag... full rulle och bara surr och tänk inför morgondagen. Min syster kom igårkväll... och nu ska vi strax åka iväg en sväng till mamma, och sen blir det till att handla lite inför morgondagen.
Carolina har nyss gått iväg för att "klä vagnen" inför imorgon. Å hon är spänd som en fjäder..

Det här blir bra...

..........

Jag skulle lägga in en bild på studentplakatet som mormor och morfar fixat... men mobilkameran fungerar inte. Fixar sen... nu iväg!

måndag 13 juni 2011

Ikväll somnade jag vid teven igen...

... men jag sov inte så himla bra inatt, och sånt brukar ju komma surt efter.

Idag har varit en bra dag ändå, tycker jag. Jag har varit på Röda Korset och jobbat, och Carolina har både spelat brännboll, och varit ute och ätit/+bio med klassen nu ikväll. För henne, och resten av klassen är det bara fokus på torsdagen nu... vilket betyder STUDENTEN!!

Så... för hennes mamma blir det nu detsamma!!!
Ingen sorg för gårdagen... och ingen oro för framtiden. Eller som jag sa till min läkare imorse... "jag kan inte tänka på det som var igår... inte tänka på det som finns imorgon heller... jag kan bara leva dagen som den ser ut just nu och just här... och sen fixa till det så gott det bara går!"


Hon förstod det... och idag har jag en dotter som tar studenten på torsdag.
Å jag vill så gärna ge henne den underbaraste av dagar...

söndag 12 juni 2011

Vi är våra minnen...


( Mjölkerskorna Mary, Anna, lilla Ingela, och
min farmor Sally i en tid för länge sedan. Bilden
är tagen i "Boern", där Sven-Erik många år
senare började bygga vår stuga... den stuga
som sedan revs när han blev sjuk.)


... och nej, jag är inte dödeppad ikväll heller! Mer då, som min farfar brukade säga... fabelfull!

Mina minnen har kommit att bli allt viktigare för mig, kanske mycket beroende på att jag idag vet att det finns en sjukdom som kan ta ifrån mig varje endaste litet minne som jag äger... hur vårdande och starkt jag än vill bevara dem

När herr A flyttade in hos oss så skrev jag att jag ville bära våra minnen, mina och Sven-Eriks, för jag visste ju att han inte skulle få behålla dem. Å jag hoppas få göra det så länge jag lever...
Att inte få minnas vem man är... att inte få minnas det som gjort mig till den jag är... och att inte få minnas nära och kära... den fasan kan jag aldrig förstå för egen del. Men jag kan fullt förstå fasan att stå bredvid och se någon förlora allt detta... precis som Sven-Erik gjort nu.
Tack och lov så vet han inte längre... att man är sina minnen.

..........

Ett vackert minne av dagen är besöket hos mamma och pappa. Att få sitta tillsammans med dem och titta i min farmors gamla fotoalbum, och där pappa berättar minnen från sin uppväxt i Rajastrand, den stunden ska jag spara som ett av mina vackra minnen.

Sen dök resten av familjen upp... jag blev kvar en liten stund till... åt lite jordgubbar och glass... och gick sedan hem till en ledsen Carolina. Fast Jonas, hennes storebror, skickade med 3 mazariner till henne... så vi kunde fika lite gott tillsammans hemma sen. Hon och jag.

Mamma... ja, hon kände sig lite "off" idag, sa hon. Å hon såg lite trött ut... satt mest vid köksbordet. Men hon blev glad över alla besökare som dök upp..

..........

Pontus P blev ikväll attackerad av två smitande hundar... och nu har han haltat omkring och sett ynklig ut sen dess. Jag hoppas det har gått över till imorgon... och jag vet heller inte om det är så allvarligt, då han inte verkar kunna bestämma sig för vilket ben han ska halta på.

..........

Jag skulle egentligen ha svarat på mail... men jag glömde bort det ikväll igen... så jag gör ett nytt försök imoron. Förlåt för det. Nu måste jag sova lite...

lördag 11 juni 2011

Jag sitter på balkongen...

... och skriver.
Egentligen så skulle jag kunna kopiera varje bokstav från fredagskvällen, men då Carolina är på klassfest ikväll så blir ju hennes roliga mitt roliga. Så är det nog för varje förälder, gissar jag...

Det är med blandade känslor jag sitter ensam på en inglasad balkong en lördagkväll. Visst är det skönt att kunna njuta av sommarvärme och grilldoft... och visst finns det hopp i att se hur bilar kör förbi, och se sommarklädda människor som tycks vara på väg någonstans.
Å man måste le när man hör någon skratta... eller som nyss... se killen som satte sig på cykeln och körde rakt in i busken här nedanför. Jag kunde inte låta bli att skratta... stackars kille... men det såg bara för dråpligt ut!

Men... så finns det någonting annat. En mycket stark känsla. Den heter ensamhet. Å den sitter i en bur av glas, och livet.... lyckan... familjen... han... finns där ute. Det är inte så att jag dör... men det finns en vemodig längtan. Oftast så lyckas jag ju hålla den känslan borta, men ikväll...

... å nu blir det inget mera skriv! Carolina kom nyss in genom dörren, och berättar att hon haft en jättekul kväll, och dansat mycket. "Mamma, det låter klyschigt, men det var som bara jag och musiken", säger hon.

Som jag skrev... hennes roliga blir mitt roliga!

(Men jag måste skriva.. jag är oerhört glad och tacksam att mamma orkade fara och grilla med familjen ikväll! Hon behöver all input som går att få nu...)

Är det en ljusängel jag ser...


... eller är det en gammal tant med lång näsa?
Liksom jag brukade sitta tillsammans med min mormor och fantisera om molnen, så gör jag fortfarande.

Men nu är gårdagen förbi...

... och det som var igår är redan borta! Sådär så att man får knäppa hårt med fingrarna och bestämma sig för att det här ändå ska bli "världens bästa dag", som Carolina nyss sa. Tjop tjop!!

"Just nu" har jag,och "just nu" är upp till mig att förvalta.

Imorgon har jag inte fått någe löfte om än... inte ens nästa "just nu" kan jag vara säker på.

Så... nu skiner solen... och vi ska fixa ett bra "just nu"! Punkt och slut.

Det är inte roligt...

... att sitta ensam tillsammans med Carolina en fredagkväll när man samtidigt vet att på andra ställen så sitter man tillsammans och har det festligt.
Så vi gjorde en egen liten fest... med grillad kyckling till middag.

fredag 10 juni 2011

Sköna filtar...

"Några människor kommer in i ens liv & blåser omkull dig. Andra lämnar dig när det blåser som värst. Men några kommer som en lugn sommarvind, & smyger sig omkring dig som en skön filt. Dom kan vara borta under långa tider, men dom kommer alltid tillbaka. Så tag vara på dessa människor. För det är dom som hjälper dig igenom stormarna."

... läste jag om nyss. Visst är det en vacker och bärande tanke?
Hur många många gånger har jag inte tänkt... "hur skulle jag klara det här utan alla dessa människor nu... dessa filtar? Å samtidigt som jag skickat en tacksamhetens tanke dit upp... då jag tror att sådana filtar kommer därifrån.


Var övriga kommer ifrån det vet jag inte...

..........

Det blev ingen bal. Den var igår. Vi satt på balkongen och fikade istället. Å man kan ta studenten ändå...
En dag i taget nu. Carolina är på arbetsintervju... storebror har kanske ordnat henne ett sommarjobb där han arbetar. Håll tummarna...
Jag ska gå och jobba lite på RK.

Ikvälll ska vi mysa lite... och kanske vill hon prata mer om den förestående studenten. Igår var det svårt för henne att prata om den utan att börja gråta. Jag sa: "Men pappa finns med oss ändå, gumman!
Å vi ska göra den bästa dagen iallafall... för han skulle slå någe hårt i huvudet på oss annars... sa jag också.

Vi fikar på balkongen i dag också...


torsdag 9 juni 2011

Vi äter frukost på balkongen idag...


... och har det 'bäst', som Carolina nyss sa. Man måste skapa stunder..

onsdag 8 juni 2011

Det porlar i bäcken...

... hör jag. Det finns ro i det...

tisdag 7 juni 2011

Mamma åkte hem idag...

... från sjukhuset. Med så stabila värden som det bara är möjligt nu..
Hon var glad för det... och jag förstår henne... hon ville hem. Å det förstod nog alla från städerskorna till överläkarna på kardiologen och HIA också. "Jag vill inte vara här... jag vill åka hem" har hon sagt mest hela tiden.
På tretton veckor har hon varit hemma 4 dagar... så ikväll ska jag be Gud om att det får bli lite längre den här gången. Å helst inte alls...

Jag pratade med henne ikväll... hon hade sovit länge på eftermiddagen... vilket hon tyckte var skönt. Men redan i morse, innan hon skrevs ut, så kände hon sig som om att hon höll på att bli förkyld. Så vi får se...

Min syster åkte hem igår eftermiddag.
Hon måste jobba lite, och behöver "packa om". Å än om logiken förstår... så vill inte känslan göra det fullt ut. Det känns tomt att hon åkt. Sen finns ju oron... den som jag inte skriver så mycket om nu... men den som så säkert vet att svårt ALLTID är lättare att möta om man är två. Jag tror att hon snart är tillbaka igen..

Jag har varit på Röda Korset idag.
Som om man gör en liten mellanlandning i något slags låtsasnormalt... och tack gode Gud för låtsasnormalt, tänker jag.

Carolina tar stundenten den 16:e juni. Igårkväll startade paniken... "herregud, det är ju nästa vecka!!!" Någonstans i kaoset så har jag fastnat i "ja, men det är ju långt kvar dit"! Som om jag fortfarande befinner mig i mars månad...

Så nu ska det bli fokus på hennes stundent... ber jag också ikväll till Gud om hjälp med. Att det får bli så... eller rättare sagt, det SKA bli så, oavsett vad! Jag ska göra allt jag kan...

..........

(Jag drömde om Sven-Erik inatt igen... tryggheten... och jag VILLE INTE kliva upp i morse.) Om jag en dag i framtiden undrar var han var mitt i det andra svåra här just nu. Han är alltid här... trots att jag under dagen gör allt för att hålla honom borta. Jag måste det just nu... så gott det nu går.

måndag 6 juni 2011

De vackraste händerna i världen...


Nationaldagsfirande...


Kanske är stunden just nu...

... den sista vi får med mamma. Vi måste våga säga det.

Det vet vi inte.. men vi vet hur svårt hon har med andningen varje morgon, och att hon måste ta mediciner och inhalera innan hon ens kliver upp ur sängen. Vi vet hur hon måste sitta på sängkanten och vänta på ny luft efter att hon har duschat. Vi vet hur svullna och stabbiga hennes fötter och ben är, och att hon därför måste få hjälp att ta på sig stödstrumpor varje morgon. Vi vet att hon måste få hjälp med att äta vissa stunder.

Vi vet så mycket mycket mer... och i detta också hur mycket hennes hjärta måste kämpa på för att kunna göra detta varje morgon.

Sen kommer dagen... och inför den har hennes hjärta alltid kraft att ge oss sitt stora varma leende när vi kommer.

Vi måste våga nu.

söndag 5 juni 2011

En glasstund...

... just nu.

Vad jag är rik just nu...


... som kan sitta här på sjukhuset o få fika med min mamma. Det finns många just nu i våra liv som vi så lätt låter gå oss förbi... och vi ser inte gåvan som många just nu är. Å som bär vidare sen...
Mamma var väldigt ledsen igår kväll.. och vi var nästan beredd att åka hit igen. Men nu är vi här iallafall... just nu.

lördag 4 juni 2011

Jag tänker på mamma...


... och det är svårt att somna om. Fast jag ska strax stiga upp och göra iordning frukost...
Har hon lika svårt med andningen just nu som igår morse... tänker jag... ser henne framför mig. Å hur blir resten av dagen?
Lika bra att kliva upp...

fredag 3 juni 2011

Vi tar med mamma på en liten promenad...

... allt är viktigt som ger input. Hon har haft en tuff morgon. Kanske en lunginflammation på G...

Allt kommer bli bra, mamma...

... en rad från en text skriven av Carola för många år sedan. (Men jag lägger inte in den från youtube...)

"Allt kommer bli bra mamma, mitt hopp står till Gud mamma.."

Hoppet att du snart är hemma på Himlastigen 14 igen... och tillsammans med pappa får ha det precis så mysigt och fint som jag vet att ni har det.

Vi kommer snart upp till dig,mamma... och tar med oss all input som du behöver nu... och kahls kaffe!

torsdag 2 juni 2011

Mamma inhalerar...

... så ska vi försöka oss på en liten tur med rullstolen sen. Hon vill så gärna... men luften tar slut rätt fort.

Torsdag idag...

... och vi gör oss redo för en ny dag hos mamma.

Igår eftermiddag blev det lite tvära kast när man helt plötsligt bestämde att mamma skulle få åka ut på kardiologavdelningen. Visserligen ryms HIA inom samma väggar som kardiologen, och visserligen har mamma bara bytt rum från den ena sidan av avdelningen till den andra, men lite väl fort gick det. Hon tyckte nog det också... för hon sa: "ja, det gick lite väl fort det här!" Men vi får ta det som ett gott tecken ändå..
Hennes infektion håller i sig... crp:n har stigit till 50... och hon är rätt trött. Piper och tjuter från bröstet emellanåt. Hon vill gärna prova att försöka stå bredvid sängen, tjurig som hon är, och det går bra. Men hon blir också riktigt andfådd.. som om det allra minsta tar mycket kraft nu.

Blodtrycket håller sig bra... och vi hoppas på en bra dag idag. Carina och jag åker strax upp igen på Kardiologavdelningen. Med Kahls kaffe förstås...

Jag har konstant dåligt samvete för Carolina som är hemma ensam och ledig från skolan nu några dagar. Allt ska ju vara bara tjo och tjim a´la inför studenten nu...

onsdag 1 juni 2011

Jag tjuvtar ett kort...

... på mamma fast man inte får det inne på HIA. Mamma orkat stå lite vid sängen, fast det tar på. Nu ska vi gå och köpa Kahls kaffe och bjuda henne på... lite gofika piggar alltid upp.

Suckarnas väg...

... kallar pappa den här korridoren. Jag undrar hur många gånger vi har gått den nu...

Hjärtstärkande...

... är ett bra ord nu. På många olika sätt...
Mamma som får det intravenöst hela tiden nu. Å vi som får det genom alla de som med förbön och hållna tummar går med oss på vägen nu.
Nu blir det bara en kort tanke om det... vi är på väg upp till mamma igen.

Vi var på HIA hela dagen igår också... och det var en rätt mosig och deppad mamma som mötte oss. Hon hade nästan tänkt ge upp, sa hon. Men så kom vi, "mina flickor" som hon sa, och det märktes hur glad hon blev. Pappa är ju också där... vilket naturligtvis är det viktigaste för henne... men det blir lite mer "fart och fläkt" när vi dyker upp. Säger hon.

Men hon fick inte behålla någon mat... utan kräktes upp både lunch och middag. Hela dagen så så trött... svullen om ben och fötter... men vid gott mod ändå. Hon har också fått en ny infektion i kroppen... vilket betyder mer mediciner.

Men blodtrycket var igårkväll bättre... hon kissar bättre... och pappa, som var med henne igår kväll berättade att hon såg piggare ut än under dagen.. vi får se om det sen håller i sig när de sätter ut den hjärtstärkande medicinen Simdax.

Ja, nu blev skrivet som det blev... men tack alla ni som finns därute... jag ska vara tacksam för er hela livet... ni är för mig, eller för oss alla som går bredvid mamma nu... hjärtstärkande!!

Nu upp till HIA igen...