... solen skiner, Carolina har gått till jobbet, och jag gnolade på "Pierina" när jag borstade tänderna i morse.
Inte så mycket att orda om kanske, men för mig, eller för oss skulle jag väl skriva, så är det vad varje dag handlar om... hålla undan. Hitta på. Göra mys. Fixa input. Fungera. Men framför allt... hålla undan allt det svåra som lurar utanför dörren.
Skulle jag skriva om Sven-Erik då? Våga känna efter... skriva ner det. Skriva om känslan av feghet. Att inte räcka till. Att inte ens våga åka till honom... och än värre... känslan av att jag inte vill åka dit. Det är en insikt som... ja, jag inte riktigt kan hantera.
Så nej, jag gör inte det... skriver någe mer om Sven-Erik nu... utan stoppar bort det. Håller undan.
Skulle jag skriva om mamma? Jo, men det kan jag ju göra... om jag håller mig till den ribba som hon hela tiden höjer för att kunna fixa det här. Hur starkt hjärta hon har. Hur den livsgnista som hon äger får henne att orka varje varje morgon med stödstrumpor, mediciner, och inhalation. Å om jag bara håller undan för den oro som alltid finns för henne... som sagt, håller undan.
Nej, jag skriver istället... idag blir en bra dag! Punkt och slut. Helgen har varit bra, med midsommarfirande med familjen, ett längre besök hos mamma igår, och en nyskurad spis och en lika nyskurad lägenhet av Carolina. Kan det bli bättre...bara jag håller undan!!
Å som grädde på moset... nu ska jag ta påtåren på balkongen!
(Men något jag borde skriva om är ensamhet... den finns ju. Å man måste ju lära sig att leva med den också. Än om jag för det mesta försöker hålla undan den också...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Just så Elisabeth. Jag blir glad åt ditt nya tänk! Ta gott hand om dig själv! Kram från Eleonora
Jag läser och är glad för att ni fått en fin midsommar. Det är svårt med det svåra man får ta det en liten liten bit i taget. Ensamheten som du bär är det svåraste och det som jag inte kan hjälpa dig ur. Mer än att peppa lite på bloggen och finnas här (allt för långt bort) Jätte stor sommarkram från torptrappan.
Hej på dig!
Vad du skriver insiktsfullt,man riktigt känner din vånda över situationen med maken.Har själv ingen erfarenhet utav det du går igenom.
Kan bara tänka mig vad hemskt att se sin make,och inte få någon respons,fast man levt ihop i många år.
Sänder en varm tanke till dig.
Kram/Anna
Du är ju så modig Elisabeth, jag tror att du skulle skriva om det där du håller undan, SE var sjuk och sa en massa "dumt" men var inte rädd för att berätta om det om du vill! Tror att det kan trösta så många andra som säkert har liknande upplevelser som oxå sörjer och saknar den där personen som var frisk - men det är temporärt svajigt långt innan de går in i glömskans korridor helt.
Härligt att du börjar leva upp för det upplever jag att du gör, vi får inte mer än vi orkar med sägs det - fast vi går på knä ibland i livets stormar!
Kram Nonna
Bra att ni fick en fin midsommar. Det gläder mig mycket. Hoppas att sommaren också blir bra. Det kanske blir lite varmare än det har varit i juni. Vad duktig hon är din dotter.Den ensamhet du känner är väl väldigt svår men vi är i alla fall många som tänker på dig. Stor kram till er båda.
eLEONORA: Nja, någe nytt tänk är det nog inte, utan mer ett ständigt balanserande mellan bättre och sämre stunder. Ta gott hand om dig själv också, min vän.. Varm kram..
kERSTI: Ja, det är precis som du säger... man får försöka ta det en liten bit i taget. Men jag tror också... att bara man gör just det... tar det en liten bit i taget... och jobbar sig igenom det på någe sätt... så tror jag man växer sig starkare på vägen. Sen att det finns vänner som peppar och stöttar... ja, du vet utan dem så skulle jag inte komma någon bit i taget alls! Så tack snälla Kersti... och jag avundas dig att få sitta och njuta på en torptrappa. Man brukar tänka så bra då! Varm kram..
aNNA: Tack för dina fina ord av omtanke, Anna! Å jag blir glad om jag ändå lyckas förmedla lite av det som jag så ofta har så svårt att prata om nu... ens för mig själv... Sven-Erik. Varm kram..
nONNA: Tack snälla snälla Nonna för det ordet... modig!! För jag känner mig då verkligen inte som någon modig person... utan mer en feg sådan som inte riktigt vet var jag ska hitta det där modet. Att berätta om Sven-Erik i skenet av hans sjukdom.. ja, jag vet att det finns många många därute som har det som mig, och värre ändå. Men samtidigt så är jag mitt i det svåraste nu... han finns ju fortfarande kvar... och han ska på det grymmaste sätt vända tillbaka till varifrån han kom. Så att backa bandet och berätta om hur det var då... nja, det får nog komma i små portioner, tror jag. I allafall som det känns just nu... Varm kram...
iNGER P: Kära Inger! Tack för dina fina rader... och tack för er omtanke på Carolinas student! Det var mycket som värmde både hennes och mitt hjärta den dagen, men att möta omtanke från Sven-Eriks släkt betydde nog mest ändå. En mycket varm av tacksamhet till både dig och Gunnar... och hoppas ni får en riktigt fin sommar! Varm kram..
Skicka en kommentar