... jag ska skriva längre. Dels för, och som jag sagt tidigare, att befästa något på ett papper är att se det eländiga svart på vitt. Men dels också för att jag inte vet hur jag ska skriva och berätta om vår vardag... hur den verkligen ser ut... BÅDE det positiva och det negativa. Eller ska jag göra som jag har gjort hittills... fortsätta att försköna mycket?
Hur ärlig ska jag vara? Det finns ju en annan sida av myntet... den fula, och den som ingen ska veta något om. Men hur länge... hur länge... när får jag nog... av deras trampande? Kommer det här någonsin att ta slut?
Konflikter. Jag är så, förlåt Gud, förbannat trött, på dessa ständiga ständiga konflikter. Konflikter där jag helst bara ska hålla tyst, och ta emot. För, gud förbjude, om jag ens knystar att jag blir ledsen över vad någon sagt, eller gjort.... då seglar det upp en skrikande utskällning. Varje gång.
Likadant är det när jag har undrat varför jag är, och har varit, så ensam i det här... det blir konflikt. Jag har ju faktiskt inte rätt att ställa några "krav"...!
Å sorgen... min sorg. Den får aldrig rum. Den får aldrig ta plats i detta konfliktdrabbade inferno. För "du tycker bara synd om dig själv" blir repliken när jag fört min längtan och sorg på tal. Så idag för jag den knappt på tal. Det har jag inte gjort på länge nu...
Sven-Erik... han finns ju inte längre i deras värld. Så därför är jag ju "sjuk" som överhuvudtaget pratar om det lilla minsta när det gäller honom.... så är det.
Visst kan jag... eller förresten, det kan jag inte, bara skriva om tjo och tjim! Inte heller ska jag ju skriva om bara elände och elände. Men vad jag känner allt mer... jag måste vara ärlig mot mig själv, och mitt skrivande.
Men jag vet bara inte hur...
Det jag egentligen skulle vilja skriva om är sorgen kring SE. Å hur vi i det försöker att hitta en ny vardag som fungerar i detta väntrum. En vardag som jag så småningom vill ska innehålla mer glädje och lycka än det gör nu...
Men det går ju inte... för jag håller på att drunkna av annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Sorg tar olika tid för olika människor, och bearbetas på olika sätt av olika människor.
Din sorg, liksom alla andras som befinner sig i liknande situation, blir ju sååååå utdragen eftersom livsfunktionerna sakta, sakta försvinner mer och mer hos den du älskar och sörjer.
Önskar dig kraft att klara av alla svåra stunder, dagar, veckor, månader -år.
Kram
Spontant känner jag - Tänk om du fick slå de dumma på käften en gång för alla så dom blev tyst åtminstone.Förstår precis vad du menar och du ska inte behöva ta "skit" från andra . Dom har baske mig plikt att stötta dig i det svåra och inte låstsas som det regnar. Tror nog att det mesta beror på att dom inte kan hantera din svåra situation.
Skaffa dig en boxarsäck som du kan slå på när frustrationen kommer på.
Stor kram
ewa
Älskade älskade vän....
Lojalitet, visst ÄR det ett fint ord, men varför är det de som är i underläge som ska behöva hålla lojalitetsfanan högt, högst? Svänga den högt och stolt så det överskuggar det smutsiga, det gemena?
Samtidigt, OM man släpper taget om den, blottar elakheterna, orättvisorna, avundsjukorna, vad händer då? Vem slår det hårdast på då?
Många gånger, för det mesta, är det lugnast - enklast - tryggast - att flyta med som en död fisk, röra om så lite som möjligt i smörjan.
För vad händer? Om man rakryggat säger som det är, ifrågasätter och påtalar felaktigheterna i "sanningen" som så länge friserats till så den blivit sann. Jo det slår tillbaka dubbelt upp, och det orkar man inte, det finns för många andra väderkvarnar också som ska bekämpas och duckas för....
Jag kan inte råda dig, valet står förmodigen mellan "pest och kolera" och då är valet omöjligt att råda om.
Rannsaka ditt inre, vem av dem klarar du bäst av? Pesten eller koleran?
Vilken av dem har du bäst vana att tackla, vilket av dem har du jobbat upp mest "immunitet" mot?
Fegt att flyta med i den stora fåran, men när man inte orkar kämpa emot längre, när man är helt ensam om att simma mot strömmen, då är det så man måste göra tror jag. För längre ner kanske ändå upprättelsens sel väntar??
Dumt råd, jo jag vet. Men jag vet vad du talar om, jag har varit där!
För mig fanns inget "upprättelsens sel" där framme. Men där fanns en frid över att det var över, till ända, nu kommer ingen mera skit, nu är det punkt slut färdigt.
Kramar och mera kramar, från Lena
Till alla: Här är det svårt för mig att svara på era kommentarer specifikt... som ni kanske förstår... det är lite känsligt ändå.
Ni står mig alla nära... och er öppenhet och värme gör mig oerhört ödmjuk och tacksam för att ni delar med er... berättar... och förstår.
Jag är stolt över att få ha er som vänner! Kram till er alla..
Skicka en kommentar