... -"jag har tron på mig själv på min sida", måste jag ibland använda som ett mantra för mig själv.
Just nu så sitter jag i sängen... som vanligt med kaffekoppen, mackan, tända ljusen, och snarkPontus som ligger här bredvid mig. Musiken spelar "The good life" med Tony Bennett... och jag måste nästan säga det högt nu... "jag har tron på mig själv på min sida".
Jag sover lite bättre än vad jag gjort tidigare... på efternatten. Fortfarande så har jag svårt att somna in... vaknar och somnar om vartannat... drömmer mardrömmar... och varje evigaste natt så sträcker jag ut armen... och det finns ingen där. Han.
Å rätt ofta så sträcker jag ut armen flera gånger... innan jag sen somnar ordentligt.
Men man får tänka... det går ju åt rätt håll... jag sover ju åteminston lite bätte... och jag har ju "tron på mig själv på min sida"!
..........
Varje dag är också en kamp. Hitta på saker att göra... att fokusera på. Men som min samtalskontakt på psyk sa... "du måste vara försiktig de dagar du mår bra... risken finns att du tar ut dig alldeles... att du hittar på för mycket... så att du inte har någon energi alls när de dåliga dagarna kommer... du måste hitta en balans".
Jo, jag vet ju det, brukar jag säga... men det är inte så lätt. Jag vill ju så mycket... jag vill ju må bra... helst igår... och jag vill ju framför allt bli stark och lycklig igen.
Mycket fokus går åt till att "göra fint" här hemma. Som igår... fixa fint i köket. Stryka (eller pressa då) mina linnegardiner.. putsa fönstren lite... plocka bort adventsljusstakarna... kasta bort den trista halvdöda julblomman... och hitta någonting vårlikt som passade där istället.
Sen visste jag inte vad jag skulle hitta på... och jag kände att jag ville inte vara ensam heller. Så jag ringde till mamma och pappa och frågade om jag fick komma och bjuda dem på GulliAnneli-kakan som jag hade bakat några dagar tidigare... så jag och Pontus P tog en promenad till dem. Det blev kaffe och kaka... en trevlig stund... och att komma bort lite.
På eftermiddagen kom lillebror Fredrik med flickvän förbi, och fikade av kakan de också... och det var trevligt... alltid roligt med besök... lite behövande input för en stund.
Men sen var jag rätt slut på... middagen blev en snabb historia på Potatis- och purjolökssoppa... sen dippade jag en kvart på rumssoffan, medan Carolina satt bredvid mig och skrev en krönika om julskinkan (för debatt på skolan..)!
Men nu är det torsdag... Carolina har nyss klivit upp... jag ska bara lyssna färdigt på Ella F:s "Manhattan".. så ska jag stiga upp... och ta med mig "tron på mig själv på min sida"!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fin bild där, på ljuset...
Det är härligt att det kommer en och annan bra dag. De kommer säkert att bli fler om du tillåter dig att våga ta emot dem utan skuldkänslor. Du kan ju inte påverka situationen ändå...
Det låter så mysigt med alla go'fikastunder - men som vanligt undrar jag hur din mage tål allt kaffe....? :)
Nu ska jag sätta lite fart på mig, har i alla fall gjort undan en del vid datorn nu, men det är mycket som behöver göras på lediga dagen... Precis som du måste jag också hålla igen de gånger jag är pigg.
De blir fler bra dagar känns det som. Och ljuset återvänder har du märkt det? Vi börjar komma in i vardagsrytmen här hemma det känns bra på något sätt. Ibland vill jag ha den där lunken den som nästan aldrig infinner sig. Det kommer alltid saker som stökar till det. Kramar från ett alldeles vitfrostigt Enskede som håller på att tina upp, bara minus två nu.
bLOGGBLAD: Ja, de där fina dagarna får man vara bara så rädd om..
Men det är svårt också... när han inte får dela dem med mig längre. Kaffetunna har jag alltid varit... men jag försöker dra ner på det. Inte så bra för magen, vet jag ju. Men gofikastunderna bär ju också upp rätt mycket nu...
Var rädd om dig, min vän... och hoppas du får njuta av din lilla sångfågel i helgen! Kram..
kERSTI: Jo, visst märker man att det blir ljusare... än om det oftast går i myrstegstakt nu. Vardagslunk med rutiner är nog viktigt för oss alla... det som liksom normaliserar vårt liv. Det är väl den där vardagslunken som vi har tappat... och där vi nu måste skapa nya och egna rutiner. Kram..
Skicka en kommentar