söndag 10 januari 2010

Carolina kom nyss...

... och berättade att hon fått ett sms från en "kompis". En "kompis" som hade skrivit att hennes pappa höll nog på att bli senil... för han hade glömt att hämta henne igår... och det var nog lika bra att han höll på att bli senil för då kanske han skulle lugna ner sig!"
"Va... sa du att hon skrev?" kunde jag bara fråga. Å kände Bergman-demonerna stiga inom mig... för vad är det för "kompis, som är tvungen att skriva så elakt... både om sin pappa, och till Carolina, tänkte jag.
Då läste hon upp sms:et, ordagrant... och så sa hon:
"Jag fattar bara inte varför hon skriver så här till mig... att hennes pappa skulle vara som min pappa... gu´va elak hon är!" (Å jag hörde ju mellan raderna av hennes argtänk hur sårad hon blivit...)
Men du... Carolina, vet du en sak... jag tycker att du ska skicka ett sms tillbaka, och fråga henne om hon menar att hennes pappa håller på att bli gammal? För ordet senil betyder faktiskt gammal... och att vara dement som pappa är... eller senil dement som gamla människor kan bli... det är någe helt annat" Fast jag förstod ju att både "kompisen", och även Carolina själv, antagit att senil och dement var samma sak... och då var det ju oavsett vilket ord som användes, senil eller dement, väldigt trist att skriva till någon vars pappa faktiskt är dement.
"Äsch, jag struntar i det... jag orkar inte med henne... då måste jag bara berätta igen... och förklara... och det blir bara en massa tjafs... hon får vara, mamma!" sa hon bara. Å vände på klacken och gick tillbaka till sitt rum...

... och här sitter jag och försöker förstå hur vissa "kompisar" är funtade egentligen? Å jag vet att Carolina redan har kämpat bort tänket... tanken på pappa, tanken på dement.

..........

Jag skulle egentligen skriva om allt det som hänt, eller inte hänt, de senaste dagarna, men jag orkar inte.. jag kopierar bara raderna från förra året, den här tiden:

"... hur många gånger har jag börjat att skriva? Orden som jag tycker är så viktiga. Orden som ligger och formar sig som meningar i kaoset inom mig. Jag vet inte.... men det är många gånger nu. Jag ska försöka att låta det stå kvar nu... och inte bli till ännu ett dolt inlägg. Där ligger många ofullständiga fragment av kaoset. De som berättar om sorg, förtvivlan och ensamhet.

Sorg kräver trygghet. Så är det. Att få vara ledsen och gråta, förbanna och vara arg, sakna och längta, prata och älta. För att kunna göra allt det som är uttryck för sorg krävs att du vet att du har andras styrka omkring dig. Bär dig, så att du kan bära din sorg. Du har en trygghet i det. Har du inte det.... så vågar du heller inte bära din sorg. Din enda styrka går åt till att bära dig själv igenom det du har drabbats av... du måste ju äta, arbeta, duscha, bädda, gå ut med hunden....


Jag bär henne.... och jag bär mig själv.

... så skrev jag i förmiddags. Nu är jag trött av dagen... men än mer målmedveten.
Jag har ett stort beslut att ta. Fokus på det. Min styrka sitter just där... i Carolina. De som väljer att följa med oss kommer att bära.... de som inte gör det kan vi
lämna därhän."



Imorgon är en ny dag... som också ska bli den bästa här hos oss på Gg-gatan. Carolina börjar skolan, och jag ska träffa soc igen. De som jobbar med lösningsfokusering... de som får mig att tro på mig själv, och min egen styrka.
Imorgon ska jag ringa till SE... tror jag.
Imorgon blir en bra dag...




7 kommentarer:

Fia sa...

Kompisen var säkert arg, ledsen och besviken på sin egen pappa och kanske ville ha lite stöd från Carolina. Som kompisar vill ha från andra kompisar när de känner sig så. Tyvärr kan det ju bli helt fel ibland, speciellt när man bara är 17-18. Det var säkerligen inget illa menat till Carolina. Men visst kan det kännas tungt ändå!

Ruta Ett sa...

Det var ett hemskt sms att få,men jag hoppas att det var ungdomligt oförstånd och inte tänkt som att vara elakt. Men det svider och är inte lätt att tänka bort.
I morgon kommer det att bli en bättre dag. Vi kämpar på, reser oss igen och fortsätter.
Stoooor kram till dig, min vän...
Jag går bredvid dig

trollmor sa...

Det är klart att det ska bli en bra dag i morgon för dig.Jag håller mina tummar för det.
Hoppas nu att vi ska kunna träffas nån dag snart det skulle vara kul.
Vill säkert bort från våran byggarbetsplats nån dag.Nu börjar vardagen igen och den tycker jag är bäst när allt blir som vanligt igen.
Må så gott min vän och tusen kramar,lycka till i morgon.

Ps Jag tror kanske C kompis kanske bara skrev i oförstånd och inte fattar hur svårt sånt tar på er.
ewa

Lena sa...

Imorgon blir den bästa dagen i år!!! Kram på dig!

Isabelle sa...

Imorgon blir en bra dag! Japp, det blir det. Du är stark och fantastisk. Och en tigermamma. Jag förstår att du reagerar som du gör. Tack vare att jag får förmånen att ta del av ditt liv min vän så använder inte jag längre ordet senil eller demens i skämt längre. Inte när jag vet hur det är.

Men alla andra som inte vet, jag tror ingen någonsin menar att såra när de skojar om lightvarianter och dyligt. Allra minst en tonåring. Min dotter skulle lätt kunna kalla sina föräldrar för senil och är det något jag beundrar henne för så är det hennes stora förmåga till empati och omtanke om andra människor.

Jag förstår att ni blir sårade. Men kanske kan det kännas lättare med insikten att det inte var avsikten. Att ordet som för er betyder så mycket sorg och elände för andra är ett ord vilket som helst. Jag hoppas att den tanken kan ge tröst.

Jag har också hört mycket dumt, som att cancer är en bra bantningsmetod eller att tappa håret skulle vara bra för man får bättre kvalité sedan. Det är bara på med teflondräkten och låta det rinna av.

Ni står starka du och C. Ett myrsteg i taget kommer ni framåt, vidare. Ljus och glädje till er. Styrkekramar.

Tina sa...

Hej vännen!
Jag blir ledsen av att läsa vad din dotter fick i sms.
Människan kan vara så elak & klumpig. Kanske vännen inte menade nått illa med det utan va bara klumpig & skrev utan att tänka sig för??
Jag sänder både dig & din dotter en kram fylld med styrka & mod. Ni är ett starkt team du & din dotter & ni finns där för varandra. Ni delar samma sorg. Låt inte någon klumpig människa få er ledsna. Det är dens klumpighet & dens ansvar.. inte ert!!!
Klumpiga & elaka människor finns överallt, & vi träffar på dem lite nu & då, men vi kan aldrig ändra på någon annan, utan vi måste finna verktygen hos oss själva & bestämma oss för hur vi ska tackla de där människorna.
Jag önskar er en fin Måndag & ge din dotter en kram från mig.
Tina

Laila sa...

Oj! Förmodligen (vilket jag innerligt hoppas) är det sånt där som man som ungdom bara slänger iväg utan att tänka sig för...
Men att dte gör ont förstår jag! Det är ju tråkigt för den andra flickan också.