... efter att arbetsterapeuten varit hem till oss, sommaren 2005, och gjort det s k MMT-testet, kom efter 14 dagar. SE fick en kallelse till vårdcentralen.... och han var irriterad. Han som aldrig varit sjuk, inte var det något fel på honom nu heller! Ansåg han...
Ju närmare tiden för läkarbesöket kom desto mer irriterad och nervös blev han, och jag försökte peppa på så gott jag kunde...!
Men jag var orolig... mycket orolig! För jag visste ju att någonting var allvarligt fel... testet som arbetsterapeuten gjort.... många självklara frågor som han inte kunde svara på... att han hade glömt bort hennes besök direkt.... blev ytterligare en bekräftelse på det. Hela våren, och sommaren 2005 hade vi gått som på nålar.... hela han var så förändrad... till det sämre... så jag välkomnade läkarbesöket. För vi behövde hjälp nu.... något var fel.... men att det var så illa.... det fanns ändå inte i huvudet på mig! Bara en gnagande stor, otäck oro...
Att peppa honom inför läkarbesöket var inte så himla lätt... "va fan ska jag dit och göra?" var hans ständiga kommentar. "Jo, men du har ju fått lite sämre minne... och du säger ju själv att du inte mår så himla bra... det är väl bra att vi får kolla upp det nu då? Du kanske bara har vitaminbrist" var en av många många MÅNGA peppkommentarer jag använde.
Men varje gång han såg kallelsen till läkaren så var den ny för honom, och därför frågade han om och om igen vad han skulle dit och göra.... och jag förklarade lika om och om igen! (Vad jag skulle ha gjort var ju att gömma kallelsen tills dagen innan, eller samma dag... och DÅ berättat... men det förstod jag inte då! (Men i tiden som sedan följde så blev det många kallelser som jag fick gömma tills det var dags...!)
Han var spänd som en fiolsträng när vi kom dit!
En mycket trevlig läkare tog emot oss... och han berättade för oss om det MMT-test som arbetsterapeuten gjort... och att det inte gått så bra. Han frågade om SE mindes detta test... och SE svarade med all säkerhet i rösten att han visst kom ihåg! Jag visste ju... att han inte gjorde det!
Läkaren fortsatte att fråga SE om hans arbete, var vi bodde, när vi flyttade till Umeå.... och många fler frågor, som jag inte kommer ihåg nu. Jag försökte hela tiden vara tyst.... och SE sökte hela tiden min blick för att jag skulle svara... för han kom ju inte alls ihåg vissa saker. Men han svarade ändå på alla frågor... men då han inte visste, eller då inte jag kom till undsättning, så gav han helt fel svar! Något, eller några svar försökte jag hjälpa honom med... eller så sa jag: "Nja, men det var inte riktigt så..."! Ibland skakade jag bara lite försiktigt på huvudet, så att läkaren skulle förstå...!
Sen fick jag berätta lite... men det var inte mycket jag sa! Att vi hade upptäckt att SE hade lite problem med minnet, och att vi nu måste kolla upp det... var nog det viktigaste jag berättade. SE satt ju bredvid... så jag varken ville, eller kunde berätta så mycket mer!
Till sist sa läkaren att nu skulle de ta en del prover framöver, och göra lite undersökningar för att utröna orsaken till minnesförlusten... vitaminbrist, stress, eller någonting annat. Han sjukskrev också SE en tid framöver...
När vi gick därifrån var SE mycket lättad och glad över att det var över...
Jag kände bara oron i magen, men låtsades lika glad jag...
Efter en stund så hade han glömt bort alltihopa...
Några dagar senare kom första kallelsen till geriatriken... den gömde jag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Jag tänker på er Elisabeth!
Tassa in från sjukstugan för att ge dig en Varm, varm kram!!
*Kramar om* dig länge..länge...
Läser dig varenda dag även om jag inte kommenterar alltid...
Hanna har halsfluss och det är tredje dagen nu med hög feber. Vi var till jouren igår kväll så hon har fått Medicin nu..
Massor med Tankar med hjärtan till er alla!!
*Kramar om*
Du har levt med det ovissa länge nu. SE har det gott där han är nu och du kan ju hälsa på när du vill. Så länge han känner igen dig och blir glad att du kommer, är ju besöken värdefulla, även för dig.
Självklart har SEs sjukdom isolerat er från umgänge med andra. Men jag hoppas verkligen du har egna väninnor som du kan träffa nu - några mer fysiska än vi bloggvänner. För vi är många ska du veta, som tänker på dig och känner för dig.
Hur blir det för dig nu. Ska du ut i arbetslivet igen? Kanske en halvtid vore något att börja med så att du får lite annat nytt omkring dig.
Kramar om och håller dig.
Ser att du skriver på natten. Oron och osäkerheten att inte veta tär hårt. Det tar lång tid att förstå och acceptera, om det ens går. Jag förstår din situation men ur det kan det kanske ändå komma något bra i alla fall. Om inte annat så kunskap om det man inte visste något om förut.
Varma kramar...
Tack Elisabeth, för att du skriver om hur det var innan du började skriva här. Det kan också vara bra för dig, i din egen bearbetning.
I ett tidigt stadium, så är ofta den som blivit drabbad av sjukdomen medveten om att något är fel. Men de vill såklart inte erkänna att de inte kommer ihåg. Kan t o m skoja om sin sjukdom, och ofta "ljuga" om att de visst kommer ihåg. Vem skulle inte göra det? För vem "gillar läget" när minnet sviker. Ingen.
Anklaga dig inte att du inte förstod. För du såg ändå och insåg att något var fel. Hur fel det sedan visade sig vara, att din älskling bar på en av de mest fruktansvärda sjukdomarna, kunde inte du veta. Och heller inte hindrat. Jag säger det omigen, Elisabeth. Du kunde inte hindrat sjukdomen. Det kunde lika gärna varit, depression, stress eller b-vitaminbrist. Sköt om dig. Min varmaste kram går till dig. Nalle
Så det var så det började. Vilken lång svår tid du gått igenom. Så ensam du måste känt dig, när den du skulle få stöd av var den som var sjuk! Vilken stark och ömsint människa du är. Kom ihåg att det blir bättre.
Tänker på er och hoppas ni får ha det lite mysigt med gofika och umgås med varandra. Gå ut med Pontus. Önskar er allt gott och att du får vila dina tankar emellanåt! Många styrkekramar från Tussegumman
Kommer hit för att ge dig en varm kram och önska en skön söndag!
/Ingrid
Det är tungt att sitta bredvid och höra sin nära/kära svara så galet eller olika på samma fråga med bara några minuters mellanrum. Jag säger inte att jag förstår vad du gått igenom. Men en liten aning börjar jag få. Styrkekramar...
Du har burit på detta jobbiga så länge.... Du är så fantastisk! Kom alltid ihåg det. Och att DU är den viktigaste personen i ditt liv. Ta hand om dig själv också. Du har gjort och gör det SÅ BRA.
Jag har varit lite frånvarande men jag tänker på dig varje dag, ofta.
Mängder av styrke och omtankeskramar!!
Svar på min b logg:
Tack Vännen!
Ja hon är lika dålig idag med.. hög feber och ont.
Ibland har hon bra perioder under dagen då det lättar lite men sen kommer den höga febern och däckar lilla gumman!!
Jodå det finns flytande Kåverpenin men Hanna tar det inte..
Den smakar ju vedervärdigt så jag förstår henne
Hon är också omutbar så det är kört.
Åhh älskade vännen bara dina ord, din tanke
om att du skulle hjälpa om vi bodde nära..
Hjälper mig..
Du är alltid så rar och det finns så mycket hjärtan i dina ord ... du är helt fantastisk!!
Jag beundrar dig.. du har det svårt men ändå så har du så mycket att ge oss andra.. av dig i tankar och ord..
Det är stort!!! Det ÄR styrka!
Jag lever mitt liv just nu, utan någon större sorg..
Ensam med fyra småttingar...
Jag klarar mig, det gör jag, för jag kämpar.
Men jag är inte ens i närheten av din enorma styrka..
Jag är inte så säker på att jag skulle orka berätta
så som du gör... det som vi sen så ödmjukt läser hos dig..
Massor med kramar till dig och Carolina
*Kramar om*
Tassar så tyst på tå och viskar god natt vännen, sov gott och dröm vackert.
Kram
PS har du fått mailet?
Det finns inte en dag som jag inte tänker på er! Många styrkekramar från Tussegumman
"Vart tog alla vägen" ...
Jag sitter här vid mitt fönsterbord just nu och läser o läser ikapp några inlägg. Jag finns här bredvid.. kanske lite osynlig ibland:-)
Jag förstår dina ord och att du säkert tycker det är skönt att skriva av dig allt du bär på. Med "pennan i hand och pappret på bordet" kan det kännas lite bättre, då orden dansar ut som befrielse på något vis.
Jag tycker det är bra du beskriver med just dina ord om denna otroligt hemska sjukdom som i stora drag är en anhörigsjukdom oxså.
Vi som aldrig varit drabbade, får en liten inblick om det framöver drabbar någons anhörig.
Tack för dina ord och bara önskar du läker dina sår så småningom:-)
Kramar
Skicka en kommentar