... och bara där, på den snöknastrande vägen mellan hemma och jobbet, så känner jag henne.
MIN LÄNGTAN SÅ STARKT ATT JAG NÄSTAN KAN TA PÅ HENNE.
MAMMA.
Sen är jag hemma och vi fortsätter att överleva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar