Än mindre så förstod jag att denna godhetens kraft var, och är ett av de mest effektiva vapnen som finns att bekämpa en sorg med.
För mig var nog godhet bara något som fanns här för sin egen skull... och jag var glad när jag mötte den, och mindre glad när jag inte gjorde det.
Idag ser jag lite annorlunda på det.. idag vet jag bättre.
Den här veckan har jag mött mycket godhet. Grannen G som kom med kantareller... vännen K som bjöd på fika på Mekka... chefen A som gav mig en.. nej, förresten två kramar på samma dag.. och Carolina som ställde sig och bakade chokladbollar en kväll bara för att jag var godissugen.
Visst skulle jag i tiden förut ha varit precis lika tacksam och glad över denna godhet... men dess kraft skulle aldrig ha tröstat och värmt ett sorgset hjärta på väg till jobbet varje morgon. Det kan jag då säga...
Vi har satt upp en lapp i köket. "Det här är vårt liv!" står det. Som en slags påminnelse till oss själva att aldrig mer tillåta andra att göra oss illa. Den lappen är, liksom godheten, ett vapen mot de människor som i sken av tron på sin egen godhet och oskyldighet fortfarande försöker göra precis det. (Nu förstår ju de flesta att jag talar om familj, släkt och vissa vänner... men det gör inte så mycket.. än om det känns svårt att utsättas för det här hela tiden. Mycket sofistikerat och i det fördolda. De kommer med all säkerhet att gadda ihop sig än mer nu... efter att de läst det här... och gilla varandra ännu mer... för de har ju sedan länge haft både mig och Carolina sdom gemensam nämnare att skuldbelägga. Ja, det började redan när Sven-Erik fick sin diagnos, men blev mycket mycket värre när vi tog avstånd från familjen. Å ibland.. men bara ibland när jag tänker på det... så dtänker jag två saker: "självinsikt" och "den som är utan skuld kasta första stenen..". Nåja, blir dom lyckligare med sina vapen så... jag har godhet och lappen i köket som vapen! Å de "läser ju inte" här ändå...typ.)
Sen hade jag ju tänkt skriva om Carolina. Om hennes självständighet och styrka. Tänkte också svara på fina kommentarer som jag fått. Men det här synhjälpsprogrammet är inte det lättaste att lära sig, och jag blir fort trött. Men jag jobbar på det...
Så till alla goda människor där ute... tack för att ni finns!
Ni betyder mer än ni tror... ni är vapen:)!
3 kommentarer:
Tänker på dig ofta och jag bara måste ta mig i kragen och få träffa dig. Jag jobbar på att komma loss . Kram på dig
Vad beror det på att somliga människor är goda helt naturligt och utan biavsikter, medan andra alltid letar efter fel och brister.
Vad jag förstått under den tid jag följt dig, jag kan ju ha fel det är inte alltid lätt att få en hel bild, så har dina närmaste placerat dig i en fålla, i en bestämd roll. När du sedan växer som människa och växer om dom i självinsikt och bryter ramarna de satt upp för dig. Då blir de inte glada över att du utvecklas, utan blir oroade. Istället för att inspireras av dig så vill de med alla krafter dra ner dig till nivån de en gång bestämt för dig.
Stå på dig Elisabeth - det finns ingen väg tillbaka. Utan bara framåt och uppåt. Att det sedan inte är lätt alla gånger det är en annan sida v myntet. Har sagt det förut och säger det igen. Jag beundrar dig och är så imponerad av både din och dotters mognad och klokskap. /Sylvia
Ibland tänker jag att det finns ett stort steg mellan godhet och omtanke. Det är inte alla goda människor som visar omtanke om andra. Steget mellan tanke och handling kan vara väldigt långt ibland. Därför betyder de där små synliga bevisen på godhet så mycket. Ta väl hand om er!
Skicka en kommentar