tisdag 23 mars 2010

Hans röst...


(SE sommaren 2006)

... idag, där på andra sidan luren, fick mig att leta fram den här bilden. Jag pratade med honom för en stund sedan, men naturligtvis så ringde jag mitt i maten, så vårt samtal blev inte särskilt långt. Han var fullt upptagen med att koncentrera sig på det goda han nu hade framför sig... men när jag frågade så visste han inte vad det var han åt... bara att det var gott.

Jag lovade som vanligt att ringa senare istället...

Sommaren 2006 hade han slutat sitt arbete och fått förtidspension. Men det visste han ingenting om, för han förstod aldrig varför han var hemma överhuvudtaget... och de få gånger han pratade om sitt arbete... "ja, när jag börjar jobba igen, då ska jag..." så visste ju jag... han skulle aldrig mer kunna arbeta... han skulle bara bli sämre... det var bara en fråga om tid.

Men jag låtsades... fantiserade med honom... drömde med honom. Å vi gjorde upp såna planer... både när det gällde våra arbeten, och hemmavid. Han funderade heller aldrig vad jag gjorde hemma... och jag blev alltmer en mästare på att ge honom alla de framtidsdrömmar han behövde höra... och aldrig har jag ljugit och fantiserat så bra som då. För jag såg ju att han mådde bra av det... kunde hålla fast vid det på någe sätt... som en trygg försäkran kanske. Men ju längre tiden gick, så förlorade han alltmer förmågan att kunna drömma, och se framtid och morgondag... och då hade han för länge sedan glömt att han en gång varit en stolt fastighetsskötare på HSB.

Han åt bromsmediciner och antidepressiva. Han förstod heller aldrig varför han var tvungen att äta dem... till slut så sa jag att det var viktiga vitaminer.

Han hade, med andra ord, ingen som helst sjukdomsinsikt.

Eller som kuratorn på geriatriken sa en gång: "Han kan förstå ordet Alzheimer, men inte dess omfattning... för med de stora skador som SE har nu, så har han inte längre den förmågan."

Men den här sommaren... på den här bilden... så har vi tagit en promenad ner till stadskajen och sitter och njuter av kaffe och glass. Sen gick vi på Rex och åt en dyr lunch... bara han och jag.

Så visst är jag väl rik ändå... jag har dessa minnen. Han och jag. Med drömmar och fantasier om framtiden...

"Lillgubben min"... tänkte jag när jag la på luren.

Å nu får jag gråta lite...

Sen ska jag gå på Rk.

..........

Det här skrev jag tidigare idag... och sen när jag gick till RK så kändes det så himla tungt. Nästan så att jag ångrade att jag hade ringt honom.
Men hur det nu var... så försvann det tunga på RK. Å det blev några trevliga timmar tillsammans med tjejerna där... tack och lov!

Nu är jag trött... mycket... och lite ledsen.

5 kommentarer:

Lisbet sa...

Skickar dej styrkekramar.

Eleonora sa...

Ja det går uppför och nerför på samma gång. Kanske skulle du skona dig själv litet och inte ringa till honom. Troligen vet han inte vem han pratar med. Det blir ju stor skillnad på att du besöker honom och han ser dig framför sig.

Fina minnen och härliga fotografier har du ju kvar att plocka fram när du känner för det.

Så trevligt det låter att du träffar tjejerna på RK och har utökat din bekantskapskrets.

Sköt om dig min sköna och kram som vanligt

Pia sa...

Det var nog bra att du ringde S-E innan du gick till RK. Där fick tjejerna och jobbet dig att snabbt "komma upp på banan" igen. Annars hade det varit en mycket tung dag för dig. På RK verkar du ha funnit ditt andningshål :) Kramar om dig gumman

Elisabeth sa...

lISBET: Tack snälla du! Jag tar tacksamt emot dem... kramar bär alla! Å i tanken kramar jag dig tillbaka, och hoppas att du finner styrka i dem. Kram..

eLEONORA: Ja, det är som en berg- och dalbana rätt ofta nu! Men det gör inte så mycket så länge jag vet att åkturen inte kommer att vara för evigt.
Kärlek är en känsla, och i den känslan så skulle jag vilja ringa honom en gång i timmen, hämta hem honom, bosätta mig hos honom... ja, vilja vara honom nära ständigt och jämt. Men i den logiska vetskapen ligger insikten om att det är en omöjlighet idag, både för hans och min skull. Så, hur ont det än gör, så får min kärlek nöja mig med ett telefonsamtal eller ett besök nu. Kram... och hoppas du är bättre i tummen nu.

pIA: Ja, det har du alldeles väldigt mycket rätt i... sen så märker jag ju att vissa dagar och stunder så blir det bara tungt, nästan oavsett vad. Men jag tänker att det gör ingenting... det måste få vara så också... och jag håller fast vid att det går över... det kommer bättre dagar, och bättre stunder. För det gör ju det...!
Kram..

Pia sa...

Du är så klok Elisabeth! Låta det tunga komma och gå...det tunga måste också få finnas. Hoppas bara att det tunga blir mindre och mindre tungt eller inte kommer lika ofta. Men livet är så;tungt ibland och lättare ibland...och just som man tror att nu har det vänt,så slår det tunga tillbaka med full kraft.Men du tänker att du accepterar och tar emot det tunga;och det tror jag är bra för det är då du bearbetar det svåra som du går igenom.Men glöm inte bort de ljusa stunderna och sug i dig och samla kraft dessa stunder.Kramar om dig