En bild tog jag...

... med mig hem. Bilden av en överlevare. Han som ovetande gav mig insikten om hur bra jag ändå har det... jag som satt där på en bussterminal, och väntade på en buss som snart skulle ta mig hem till ett hem... där både barn och hund, kylskåp och säng väntade. Han hade sitt liv i en kundvagn....

Först förstod jag inte... genom fönstret i vänthallen så undrade jag bara på vad, eller vem mannen stod och väntade på. Inte heller såg jag kundvagnen som stod bredvid honom, överfull med pappers- och plastpåsar, både i, och hängade runt om.
Jo förresten, jag såg den visst... men den var bara en skräpig kundvagn som någon använt som sopstation istället. Den gick mig helt förbi.... och inte förrän i nästa akt förstod jag... att det var en överlevnadsvagn. För honom... som hittat sitt sätt att överleva.

Han stod och åt på en banan.... och han var givmild, ska jag säga. Han bröt bananen i mindre bitar... och delade frikostigt med sig till måsarna, som nu också fick kalas. Samtidigt kom en busschaufför gående med en mindre plastsäck... antagligen ihopsamlat skräp från den buss som han nyss hade kört.... plastsäcken överlämnades till mannen med bananen... som bugade stort som tack.
Å som den självklaraste sak i världen.... på mindre än en minut så var innehållet i plastsäcken väl fördelat i de olika pappers- och plastpåsarna i kundvagnen. Det var då jag förstod... en överlevnadsvagn.

Sen gick mannen en runda bland sopkorgarna där utanför på terminalen. Det hade ju kommit nya bussar... nya passagerare som kanske, och förhoppningsvis, hade lämnat kvar, eller glömt något som mannen kunde fylla sin överlevnadsvagn med. Jag såg honom hitta en överbliven smörgås inlindad i folie, den stoppade han direkt i munnen. Jag såg honom hitta en påse som innehöll kläder.... han måttade både kalsonger och tröja för att se om det kanske skulle passa. Å det gjorde det tydligen.... för båda stoppade han ner i sin vagn.

Sen ställde han sig vid stenmuren igen... där han tidigare hade stått och ätit sin banan. Å lika frikostigt som förut, så delade han nu det som var kvar av den överblivna smörgåsen med måsarna...

..........

Denna bild kommer att bära mig så länge jag lever. För jag tänkte där jag satt, och bevittnade denna kamp för överlevnad, "en gång... en gång, så var du bara ett litet barn du också... med barnkläder på kroppen, och spring i bena... jag vet inte ditt livs resa... jag vet inte vad som har fört dig hit... men ett vet jag... du har min fulla respekt och beundran... för på någe sätt så har du tagit dig hit.... och du har, antagligen mot många många odds, varit stark nog att överleva!"

Tack du okände....