fredag 24 juli 2009

Svårt x3....

... måste jag skriva om nu. Ingen vill ha det svårt, ingen vill höra om svårt, ingen vill känna svårt. Jag förstår det... men jag förstår också, att för min egen del så måste jag skriva ner det.... det är min svåraste verklighet som jag måste vara ärlig med. En verklighet som jag delar med många många andra...

1. Rädslan för framtiden... med herr A.
2. Ångesten inför varje besök... med SE.
3. Ensamheten... utan SE.

Rädslan för framtiden har växt... och jag är rädd för den. Skräckinjagande rädd, och känner mardrömmen som kryper allt närmare. Den lurar och kryper... Jag vet ju hur det kommer att bli.... den här grymheten har bara lite paus just nu. Men det kommer en dag när han inte kan äta själv, när han inte längre kan prata, när inte benen bär, när han inte kan gå på toaletten, när han inte längre.... när han inte längre kan någonting mer!! Ingenting mer. Ingenting mer. Det är svårt att skriva om det nu... så ont. så svårt.
(Å jag sitter ju ensam här i sängen och skriver om det.... då kan jag få gråta på... och låta det göra ont.... skriva om det.... och ut med det.)
Hur ska jag fixa det här? Hur ska jag kunna se denna helvetets förintelse? Min mesta älskade lilla gubbe i världen... ska jag snart sitta bredvid dig och mata dig? Ska jag inte längre kunna få höra dig skratta? Ska jag snart se dig sitta med blöj...... NEJ!! Gode godaste gud.... inte mer!!!
Jag stänger igen det här tänket..... fort fort fort..... inte mer nu.

Ångesten inför att åka och träffa SE nu. Så skämmigt egentligen. Men jag känner det... rädslan. Den där ologiska känslan som är rädd för varje förändring.... "vad har förändrats sedan jag såg honom senast?" tänker jag. Det gör ont att se... ta med sig hem... måsta acceptera.... och veta att varje förändring är resans gång nu.... resan mot punkten här ovan. Jag orkar inte skriva mer om det heller...

Ensamheten. Den STORA. Som ska balanseras med att jag faktiskt fortfarande ÄR gift... har en älskad gubbe.... lever med honom fortfarande... fast ändå inte. Länge har jag saknat honom.

..........

Det blev lite hoppigt i skrivet det här. Jag hade tänkt få till en mer nyanserad och saklig version av det svåra... men det gick inte riktigt bra!
Men ett vet jag... jag skäms inte över min sorg.... jag pratar och skriver om den... jag vet att vi kämpar på bra... och jag har en tilltro till livet att vi på någe sätt fixar det här!
Jag vet det...

11 kommentarer:

Unknown sa...

Min vän...

Samtidigt som du känner den fruktansvärda rädslan nu ~~~så läker du in i ditt nya liv som så sakteliga intar form~~~ för det är precis just här, som Du gör Ditt val...att Tro, med hopp i ditt sinne...trots allt som smärtar så oerhört.

~ Kram från Eva ~

Johbur sa...

En saklig version av det svåraste svåra är ingen lätt uppgift. När sorgen slår sönder och samman blir det som skrivs lösa fragment av svåra känslor. Det är dessa som måste ut i någon slags form.

Ditt inlägg gör så ont att läsa. Men det ger perspektiv. Vem som helst kan drabbas och den vetskapen gör att stunder av lycka tas tillvara på ett bättre sätt. Så tack!

Med varm kram
Johbur

Bloggblad sa...

Det gör ont att läsa det också, för den där rädslan gömmer inför framtiden gömmer många av oss långt inne. Och det gör ont att bli påmind.

Hörde du gårdagens sommarpratare som pratade om att acceptera... det tog jag åt mig av, för jag har svårt att acceptera en del saker i mitt liv, sånt som jag inte kan göra nånting åt. Alltså, på ytan låtsas jag acceptera, men i hjärtat gör jag det inte.

Laila sa...

Kramar om dig hårt!
Jag låter mina tårar rinna med dina... VAd jag önskar att vi fanns närmare varandra för att klunna stötta.

Eleonora sa...

Nu är jag hemkommen efter Sigtuna-vistelsen. Det har varit fint att få umgås med barnbarnen och väder och allt annat har varit så bra! Men jag orkar inte skriva mer än dessa rader till dig. Återkommer i morgon. Jag har läst dina inlägg. Jag är så glad att vi fick ses, ävenom det var en ganska kort stund, men nu vet vi mer om varandra och det kännns bra!! Kram min söta vän

Lallis - liv och leverne sa...

Men gumman; det är ju inte ett endaste dugg skämmigt att känna så. Såklart är det en helt naturig reaktion.
Och skriv!!
Skriv för dig själv, vännen. Så DU känner att det kanske lättar lite. I alla fall för stunden.
STOR Kram Lallis

Lena sa...

Jag började på ett mail.
Jag började på en kommentar.
Jag finner inga ord.
Sänder kramar och tankar i stället.
Orden får komma en annan dag, de tröstande och stöttande, just nu finner jag dem inte.....

/Lena

Anonym sa...

Innan SE blev sjuk, så kunde du inte tänka dig att han idag skulle sitta på ett hem.Eller hur? Nu gör han det. Den största rädslan inför framtiden, den om försämringen, ska du inte tänka på nu. Eftersom den dagen det sker, så har du kommit längre i din bearbetning och då kommer du att kunna hantera den bättre än du kan nu - för nu har det inte skett än. Låt framtiden komma. Ingen av oss är kapabel att ändra den.Lägg framtiden i tanken där den ska vara - fram i tiden. Allt kan hända. Även positiva saker kan hända, man vet så lite. Det du gruvar dig mest för kanske aldrig händer. Sjukdomen SE har förfars inte alltid på samma sätt med alla. Alla är vi olika. Även om vi är sjuka. Men att han inte blir frisk igen, det förstår vi ju alla. Du är även rädd för ensamheten utan SE, men den har ju redan hänt. Den finns redan. Den är stor nog, men den blir inte större än den redan är.
Ni kommer att fixa detta. För SEs skull så kommer ni fixa framtiden.
/Nalle

annemarie sa...

Din rädsla har du rätt till - den är delbar med det nya och innesluter det gamla, det är bra att du beskriver och skriver - då hanteras rädslan - varma omtankar, anne-marie

Elisabeth sa...

Till Nalle: Jag skrev i ett annat inlägg: "I logiken ligger vetskapen. Som bygger på konsekvenser och erfarenheter av vad man mött i livet.
Känslor bygger inte på logik. De hämtar sitt byggmaterial bland våra sinnen.... ", och det gäller ju även här. Men det svåra jag skrev om nu, rädslan/känslan för att möta det han alltmer ska förlora, den rädslan bygger i stor del också på fakta och insikt om de olika sjukdomsfaser som den här sjukdomen faktiskt har.
Visst, vi vet ingenting om framtiden, och det har jag också sagt förut, det är en välsignelse i sig att inte veta det. Vi kan alla vara döa i nästa sekund... eller så, rätt vad det är, så har man forskat fram ett magiskt piller som kan återskapa alla de nervceller som dött.
Men du vet, jag har varit med ganska länge på den här resan... jag har varit med honom genom de olika sjukdomsfaserna... och det är väl just därför som jag nu försöker bearbeta det som jag gör... genom att möta den rädsla jag har. Sen är det ju inte alls säkert att jag kan hantera vad som komma skall den dagen... men kommer, det gör det!
Å egentligen så har det redan kommit... han har förlorat mycket redan!
Sen skrev jag inte att jag är rädd för ensamheten.. jag skrev att det är svårt med ensamheten. Svårt att balansera sin ensamhet med att han faktiskt fortfarande, och alltid, kommer att vara min man... och en sak har du alldeles rätt i, vi kommer att fixa det här!/Elisabeth

Eleonora sa...

Lilla söta vännen min. Du är så klarsynt och framsynt! Vi berörde ju detta litet om nästa förändringsfas för SE när vi träffades. Jag kan förstå din rädsla för "hur och när", det är ju så lika för alla. Du VET att det kommer att bli en förändring och du intalar dig själv att "det ska vi klara" och det är jag fullt övertygad om att du kommer att göra. Men under resans gång kan ju annat hända. Du är stark Elisabeth, mycket stark! Jag beundrar den styrka du byggt upp och när den så behövs en dag, så är det bara för dig att plocka fram den.

Just nu - tag hand om dig själv på mesta bästa möjliga sätt. Jag kramar om