Lördag idag....

... och jag tycker att det räcker med regn nu. Vi behöver lite solsken här....
Nu är det ju inte så att vi sitter rätt upp och ned och deppar hela dagarna.... det gör vi INTE! Vi försöker att hitta på... vi två.... små saker som får dagarna att gå.
Som igår, en promenad i regnet... lite städ... middag... och kladdkaka till filmen på tv.

Sen dyker ju morfar och mormor upp ibland, vilket jag är dem evigt tacksamma för. Än om jag nu tycker att de har nog med sitt eget...

Vi pratar mycket. Carolina och jag. Om skolan... om framtiden... om vardagssmått.... om ensamhet. Det sista försöker vi att inte låtsas om.... men det är nog den del som är svårast. För hur vi än INTE deppar... hur vi än försöker städa tillsammans.... hitta på småsaker tillsammans.... se ljusglimtar tillsammans... så är det tufft. Mest för henne...
Hon har tappat det som hon så självklart trodde skulle finnas där för alltid.... sin pappa. Han som alltid skulle finnas där som en evig klippa... och till lika evigt försvar när mamma var dum. (För så var det ju.... det var till honom hon gick, när mamma sa ifrån...!) Hon har tappat mycket annat också....

Igår kväll såg vi "Brudens far" på tv. Någonstans där mitt i filmen så sa hon: "Mamma, precis så där är jag och pappa!" (Jag hörde sväljet... och jag hörde också "är"... och inte "var".)
"Ja, precis på spiken.... du och pappa i ett nötskal" kunde jag bara hålla med om.

Vi pratar naturligtvis om den vackraste gåvan också... den nyss gjorda Stockholmsresan... och den kommer att vara en mycket viktig källa för oss, att ösa hopp och glädje ur en lång tid framöver. Vi tar fram ett litet minne nu och då... "minns du...." säger någon av oss... och så skrattar vi... känner värmen... minns händelsen.
Men bara en liten minneskaramell i taget.... jag vet inte varför det är så? Men bär... det gör det!

..........

Nu är det iallafall lördag. Vi ska hitta på någe idag också....