Jag hade ju bestämt mig...

... för att skriva om den trevliga dagen idag med den underbara grannen Gunilla. Hon som ringde och frågade om vi ville följa med på en möbelaffärer-utflykt. Underbara människa... om hon bara vetat hur mycket vi behövde det just då.

Vår morgon som börjat med misstaget att sitta och titta på lite kort från när Carolina var liten. Vi trodde nog att vi skulle fixa det... som om det skulle ha varit en högst normal sak att göra i familjer... titta på gamla kort tillsammans. Men det blev bara tyngre och tyngre... och det blev inte så många kort... för det var kort från en lycklig tid... med Carolina och Sven-Erik på de flesta korten. Kort där han satt och matade henne... kort där han tog emot henne där hon kom susande nedför rushkanan... kort där han lärde henne cykla... kort där han.... ja, kort på så mycket viktigt i deras korta liv tillsammans.
Sen grät jag i duschen... fast jag sjöng samtidigt så att inte Carolina skulle höra. När Carolina sen sa hur ledsen hon blivit... så bestämde vi att det får nog dröja länge innan vi tittar på kort igen.

Så när grannen ringde var det som "manna från himlen"! Vi hade en underbar dag... och för några timmar så fick vi möbeldrömma och fantisera, bli bjudna på gofika, få möjlighet att handla på Willys.... och framför allt... tänka lite på annat. Tack snälla snälla Gunilla! Din omtanke och dina kloka gav både mig och Carolina den input som vi så väl behövde då... och den input som jag behöver nu ikväll.

För ikväll har jag insett, efter annat trist som mötte oss ikväll, men som jag av respekt för andra inte skriver om än, att jag måste ta ett beslut. Det är det svåraste beslutet jag har att ta... men jag är först och främst mamma... och ikväll berättade hon hur det blir allt svårare att hålla vissa saker ifrån sig... hon har fått svårt att sova... att det blir allt svårare att koncentrera sig på skolan... att försöka hålla modet uppe... att... ja, hon mår INTE bra, helt enkelt! Å det sorgliga är att det inte gäller Sven-Erik... det gäller den släkt vi har.

Å då... som jag skrev... jag är först och främst mamma! Vill de fortsätta att osynliggöra henne och hennes sorg, och inte finnas här för henne nu... ja, då måste jag välja att stänga alla dörrar.
Jag vet att jag har skrivit om att stänga dörren förut... men då mamma varit, och är så pass sjuk så har jag valt att inte göra det. Men nu... jag vet inte längre. Ska jag bara skriva om de öar av snällt som dyker upp ibland... och aldrig om det som nu håller på att ta knäcken på Carolina?
Min syster sa, för inte så länge sen: "ja, men jag har ju min familj att tänka på". Ja, tänker jag nu... då kanske det är dags att jag säger detsamma. För det här går bara inte...

Gud... det här blir svårt.