torsdag 1 november 2007

Mina tankar...





... går på högvarv, som om de fick sin energi från självaste solen.. och det är väl bra. Att tänka mycket är väl bättre än att inte kunna tänka alls.. typ?

Men det är inte det som stör mig...! Mitt tänk har nog alltid gått på högvarv, med det inte sagt att det har varit ett särskilt intelligent tänk alla gånger, men det har oftast resulterat i att jag sagt, skrivit eller gjort något utifrån vad som försiggått på hjärnkontoret... precis som de flesta andra också gör... och som jag gissar är tanken med tänket... att det ska leda till någonting! Men.. inte nu...

Jag har tappat orden! Pennan, allt som jag bär på.. har stannat av! Det oroar mig mycket..!! Att skriva om våra dagar nu... den vardag som obönhörligen inte, och aldrig kommer att bli bättre i ett aveende... den känns så tung att skriva om nu! Det som jag tycker är allra viktigast att skriva om, det bara orkas inte... orden vill helt enkelt inte komma...!!

Vad har gjort att jag inte längre orkar skriva?

Är det en omedveten överlevnadsstrategi?

Det är som om dagen som gått inte vill återupplevas när kvällen kommer...




Något nyss.. något vackert...

Sitter i sängen och skriver... Sven-Erik kommer in och sätter sig, och vi dricker kaffe tillsammans...
"Undrar hur din mamma mår idag?" säger jag, lite frågande.
"Ja, hon har det inte lätt hon!" säger han.
"Hurdå, menar du?" frågar jag.
"Ja, med allt som... här nu då.." , säger han, samtidigt som han stryker sig på magen.
"Ja, du menar att det är något med magen? frågar jag.
"Ja, det!" säger han bara.

Jag tar telefonen, slår telefonnumret till svärmor... räcker över luren till honom...
"Prata du... hon vill nog gärna prata med dig idag...", säger jag. Han grimaserar lite... har märkt det förut.. att han ibland inte vill prata direkt med henne... det är som om han inte vet vad han ska säga riktigt... vissa gånger så är det enda han säger: "Ja, och hur har du det idag då?", kan han fråga om och om igen... under samma samtal, och stackars svärmor hon svarar förstås lika tålmodigt varje gång. Men idag var det annorlunda.....

"Men hej på dig mamma, hur mår du idag?" frågar han, och låter som en...ja, jag kan inte beskriva det bättre än att han låter som en riktig liten kvitterfågel... han skrattar flera gånger... av vad hon nu berättar... och han berättar för henne om när han var liten, och skulle lära sig sticka (fast ordet sticka föll bort för honom) i skolan... och att det bara blev en "knul" av alltihopa, och att lärarinnan sagt "Men lilla Sven-Erik, inte kan du få in någon fot där inte". Sen ett härligt skratt... och jag hör att hon skrattar hon också...! De pratar en liten stund till... sen säger han: "Ja, men då får du ha det så bra idag då". En sol lägger på... han!

Det var ett STORT samtal... ett samtal gett med kärlek... känslor som han nästan aldrig kan uttrycka nu... men det var som om han bestämt sig för att han skulle glädja, och peppa henne lite idag...

Jag har märkt hans oro för sin mamma. " Jag tycker synd om mamma", har han sagt några gånger nu... spontant, och utan att vi har pratat om svärmor. Några sekunders känsla, men som lika snabbt varit borta igen. Han uttrycker en känsla, en oro, men som han inte kan hålla kvar...

Så stunden nyss.. var den vackraste vackra på länge...!





7 kommentarer:

Anonym sa...

Sovit ja så gott de nu gick inatt, är väl fortfarande väldigt trött men de är väl den årstiden eller nå'tt va vet jag. Sen har de hänt en massa tråkigheter här som gör sitt me, men jag borde väl vara härdad nu. Att inte orka skriva och tänka behöver inte betyda att något är fel. Att bara vara är något vi alla behöver lite till mans, de är bara bra för själen. Acceptera faktum så ordnar sig allt till slut. Jag vet de är lätt för mig o säja så, men testa vetja de skadar aldrig.
Många varma kramar o tankar till dig o dina från mig.

Ella sa...

Jag blir både glad och så otroligt ledsen när jag läser detta. Så svårt. Så sorgligt.

Ibland gör det för ont att skriva ner orden man har i huvudet och hjärtat. Ord på pränt gör verkligheten mer verklig och gör det svårare att hålla kvar drömmarna och hoppet.

Tvinga inte fram skrivandet min vän. VI vill så oerhört gärna läsa och finnas till för dig, men att skriva ska kännas bra.

Eleonora sa...

Så otroligt duktigt av SE att ringa och prata med sin mor! Han har förstått och du behöver nu inte oroa dig över att berätta det du vet. Det löste sig självt. Sköt om dig och ha en skön kväll, även om läsningen inte är den roligaste. Kramar till min vän

Anonym sa...

Jag blir alldeles rörd när jag läser. Ett vackert minne för både dig och svärmor.

Hoppas dagen fortsatte med lite solsken för er. Stor kram!

bollebygdsbo sa...

Du är fantastisk på att hitta de där små sakerna som egentligen är de största.
Bara du ser till att även du hör till de stora saker som måste vårdas.
För allas skull.

Kram från Bollebygd

Laila sa...

Håll hårt i den gumman! Så mycket värme det ger dig (och definitivt svärmor) att få höra honom ge så mycket glädje.

HUr går det för er med kuratorn då?

Anonym sa...

Hej Elisabeth!
Jag kan inte någonstans se att Du har TAPPAT orden, Du skriver lika bra som någonsin även när Du skriver om det allra svåraste... Dina ord går i alla fall rakt genom datorskärmen in i mitt hjärta, och jag kan bara säga att jag känner för Dig.. Du vackra starka människa... kram Ylle