... så blev dagen helt förstörd idag. Mitt fel... helt och hållet! Bara för att någon hade styrt ihop mattan till en liten hög på hallgolvet, och jag glömde bort mig och fräste i två oktav högre: "Men, herregud, går det inte att lägga till mattan som den ska ligga?"
Lika snabbt som jag insåg mitt misstag... lika snabbt fick SE ett utbrott av mina ord! Han svor och kallade mig... ja, inte så vackra saker. Tyckte det var lika bra att han fick dö... och att jag fick dö.. och att jag var... allt vad jag nu var... och sen gick han ner och stängde in sig på sitt rum med en ljudlig smäll!! Han sov i flera timmar...
I det läget... ångesten... åh, varför var jag helt enkelt så knäpp??? Varför hann jag inte stoppa mig själv??? Jag vet ju... inte ens en endaste liten tonhöjning fungerar ju idag. Allt ska vara tjo och tjim, och pepp! Absolut inga pekpinnar, irritationer, tillrättavisningar... hur små och obetydliga, och förståeliga dom än är! Inga negativa tänk eller ledsamheter, ingenting som inte är roligt och lättsamt!! Jag vet ju det... varje minut, varje eviga dag i livet med honom nu! Oftast går det riktigt bra, men inte idag...
Sen blev det inte bättre...
Carolina, Pontus P och jag tog en promenad till Mamma och Pappa. Vi behövde komma ut härifrån kändes det som.... men det blev lite tungt där också. Pappa såg ju naturligtvis att både jag och Carolina var depp... och sa: "Så här kan ni inte ha det... den som far mest illa i allt det här är ju Carolina... hon ska ju inte vara den som lider mest för att SE är sjuk. Vad tänker du göra ?" (Hör ni sucken när jag skriver...?)
"Jaa pappa, jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Allting rycker allt närmare... men jag kan ju inte heller tvinga honom att sitta med armarna i kors och dricka kaffe med andra yngre dementa i en dagverksamhet ute på ett sjukhem! Neverever! Jag kan inte ha en ledsagare åt honom.. det har vi provat.. nytt folk som han bara vägrade att träffa och bad fara åt...! JAG VET INTE vad jag ska göra just nu! Jag vill att alla ska må bra, men jag vet inte hur...! Å avlastning nu? Hur reagerar han i dagsläget på det? Han är fullständigt trygg nu... hur skulle han reagera på att helt plötsligt vistas på något hem, där han inte känner igen sig.. och inte känner någon! Kanske blir han fruktansvärt ledsen och orolig och... Nej... inte än! Carolina? Ja, självklart går hon först nu... men det är inte så enkelt! Hon skulle dö lika mycket som jag, om vi skulle börja planera för avlastning till Sven-Erik så länge han känner igen oss (än om han inte kommer ihåg hennes namn idag..), men samtidigt så vet jag ju inte heller... kanske skulle det vara bättre för henne också... att hon slapp se, att hon slapp bli utsatt för hans ilska och nonchalans... ja, Gud... det här är frågor och funderingar som jag hela tiden nu..."
Det kändes tungt när jag gick hem ifrån dem...!
Väl hemma så blev det till att dra på sig sin allra allra bästa pepp-mask för att överhuvudtaget få upp SE ur sängen! Idag kändes det tyngre än vanligt att peppa... men det blev bra ändå!
Sen blev jag osams med Carolina... mitt fel det också. Helt och hållet!
Över vad? Att jag försökte prata med henne om Sven-Erik, och att jag inte förstod, förrän efteråt, då jag sagt förlåt 275 gånger, att hon helt enkelt inte vill prata om sin pappa.... inte nu och inte sedan. Hon vill helt enkelt inte prata om det... hon vill hålla kvar vid, och låtsas... att det är som vanligt med hennes pappa!
Jag var dum och arg.. sa dumma saker.. som sårade henne... hon blev arg... jag insåg... jag bad om förlåtelse... vi grät... och sen kramades vi länge....jättelänge!! (Men som en klen ursäkt till varför jag hade blivit dum, så sa jag också till henne att morgonens utbrott av SE, min ångest över det, och sen morfars utläggning över eländessituationen... ja, det blev för mycket idag bara!
Sen blev det en vanlig kväll med handling, middag, SE-vila... och mysfikafilm...
Så... just nu är jag ledsen över många saker: matt-gnället, SE-ilskan, pappa-utläggningen, vad jag ska göra-tänket, men mest... och djupast dåligt samvete har jag ändå för att jag inte förstod, och bråkade med Carolina... jag vet att jag inte är någon dålig mamma för Carolina... men sådana här kvällar, så sitter man iallafall här och känner sig som den uruslaste mamman i världen... för att jag inte räckte till idag... det känns...ja, det känns svårt. Och jag är så trött nu...
13 kommentarer:
Snälla älskade Elisabeth, vad du har att leva med! Det som vi andra inte tänker nämnvärt på. Att man vid ett tillfälle råkar bli irriterad över en matta som ligger fel. Visst kan någon tycka att det låter lite tråkigt. Men inte att det förstör en hel dag. Det känns som det inte finns någon plats för dig och dina känslor alls. Jag förstår hur din pappa tänker, men jag förstår även hur du tänker och känner. Det är tortyr det du tvingas leva med. Skönt att du och Carolina kunde prata och reda ut det som blev fel. Kramar varandra från mig!!! Stora varma styrkekramar från Gisan
Kära du vad jag önskar att jag kunde ta en endaste en av alla tyngder från dina axlar. Jag förstår så många av dina känslor. Så klart man kan bli irriterad över en knölig matta, det kan alla. Och så fruktansvärt jobbigt det måste vara för dig att hela tiden vakta din tunga. Och att bli ovänner med dottern det gör ondast av allt, jag vet. I den situation ni befinner er i blir det förståss ännu jobbigare. Och ovanpå allt detta ångesten över vad ni ska göra för S-E. Men vad hjälper det att jag tror mig förstå. Jag önskar så att det finns något jag kan göra. Men än att skicka mina omtankes och styrkekramar som jag dubblar dosen av idag. Ta hand om dig!! KRAM.
Jag förstår dilemmat o svårigheterna. Rädslan att driva på processen el förloppet...
Det kommer närmare för var dag o när beslutet ska tas är så det bara du o C som ändå kan fatta beslutet...
varma kramar till er båda
Kära Elisabeth. Det smärtar mig att läsa detta.
Kram!
Så mycket du har att leva med, så jobbigt....
Men du är en fantastisk människa Elisabeth, det skall du veta.
Sänder mina styrkekramar till Er
Kramkram
Hej.
Ville bara lämna ett tassavtryck från mig.
Håller på att läsa din blogg just nu.
Jag jobbar som personlig assistent åt folk under 65 år i hemmet.
Så jag vet en del om hur det är att ha hjälp i hemmet osv.
Ha en bra dag!
/anette
Massor av kramar skickar jag till dig.
Du är åxå en människa! Ingen zombie! Det är ju hemskt att behöva tänka på hur man pratar och vad man säger. Jag förstår att det är så du måste göra nu men tycker ändå att du måste vara alldeles för stark! Kram!
Elisabeth du kan ju inte hela tiden balansera för att göra alla till lags! Du måste ju också få ett bryt. Inget konstigt alls. otroligt jobbigt när det får sådana konsekvenser men du är inte mer än människa heller. Det blev för mycket för dig helt enkelt! kan inte räcka till för alla i denna situationen. Du måste också få leva ut och känna. Du har också rätt att bli arg...hoppas det ordnar sig så att du känner att vardagen blir hanterbar. Många styrkekramar till dig/Kramar Tussegumman
Kära Elisabeth.
Du måste få lov att reagera mot saker och ting som du tycker är fel. Du får inte hålla inne med dina känslor. Det är inte bra för dig. Även om hela dagen blev fel p g a mattan, så tycker jag ändå att det var rätt av dig att få ut lite av det du håller inne. Det kan aldrig vara nyttigt för dig att hålla inne med så mycket. Ingen människa kan vara glad och pigg jämt. Dina känslor måste det ju också finnas plats för. Men jag förstår att det blir en fruktansvärd jobbigt situation för dig, när din tunga slinter. Men du är inte mer än människa.
Du har en tung börda på dina axlar, som bara blir tyngre och tyngre för varje dag. Kunde jag så skulle jag hjälpa dig att bära en del av den bördan. Kram
Även du måste få pysa över ibland. Du kan inte bara behålla allt inom dig. Det tragiska är ju att SE inte förstår... Vad jag däremot tycker är synd är att dina föräldrar måste ta den biten vid fel tillfällen. Det behöver du inte just då.
Kära nyfunna vän... Om jag kunde hjälpa!
Det känns mer än tröstlöst. Omöjligt att trösta eller lösa. Har du nån bra kurator eller terapeut som du kan prata ut med om dina känslor? Det brukar vara det enda som hjälper lite lite när allt är svart. Att nån lyssnar och ger lite nya tankevägar.
En hög styrkekramar skickas till nordligare stadsdelar!
Skicka en kommentar