... att jag har ett liv. Tacksam.
Men jag undrar vad det är som händer?
Varför kommer det bara en massa svårt nu?
Varför kommer det bara eländen?
Har jag gjort någe?
Det blev svårt idag. Igen då.
När jag kom upp till mamma så berättade hon att min morbror hade fått åka in med ambulans under natten, och att han nu låg på Hjärtcentrum. MIN Thord... MIN älskade morbror... MIN lilla stora livlina och trygghet när jag var yngre.
Jag vet ju att han inte är frisk... men ändå... därifrån till att bli akut sjuk, och vara tvungen att tas in på sjukhus... så långt har aldrig mina tankar vågat sig.
Mamma ville absolut träffa honom. Så jag lånade en rullstol, och med försiktiga rullstolsmått mätt så tog vi oss till Hjärtcentrum.
Det var så sorgligt att se. MIN stora och starka morbror... MIN tuffa och orädda morbror... min skrattande och roliga morbror... nu låg han i den stora sjukhussängen, med sladdar och slangar hittan och dittan.
"Men är lill-bettan med också?" sa han, när han fick syn på mig bakom rullstolen. Å just då... i det ögonblicket... så blev jag bara 5 år igen.
Svälj. Le. Krama om. Prata på. Mamma, morbror... och så jag.
O när vi skulle gå... så tog jag omkring honom igen... fick en go-kram fylld med värme... och så mina händer i hans händer. Å jag ska bära det minnet så länge jag lever. Det ögonblicket.. hans händer om mina.
Nu hoppas jag ju, och tror, att allt ska gå bra... att han får medicin... och att han snart är hemma igen. Men ändå... stunden blev svår att ta med sig hem sen.
Mamma... ja, hon var trött och lite virrig, men glad att hon hade fått träffa sin storebror.
Pappa... lill-tomten, satt och väntade på oss när vi kom tillbaka till Geriatriken. Han hade med sig både radio, sockar, och dagstidning till mamma. Jag såg att han var trött...
..........
Men ikväll ska jag ock Carolina ha fest har vi bestämt... snart är det "Idol" på tv:n, och så ska vi äta rabarberpaj med vaniljsås.
För det är ju så man måste göra... extra mycket... när livet verkar har bestämt sig för att bara bjuda på en massa svårt... då måste man "parta" till det lite!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja, så rätt... ibland måste man bara "parta" till det lite.
Kraaam!
Talesättet säger ju att en olycka sällan kommer ensam.Vi får hoppas det är slut nu för din del.
Tack för den underbart roliga dag med dig igår.Fattar bara inte vars tiden tog vägen men så är det alltid när vi träffs tycker jag.
Varit en kall hektisk dag på jobbet och jag har ikväll suttit och hållit tummarna för Tove på Idol och det gick vägen.
Nu ska jag gå och sova ,jobbardag i morgon som vanligt.
Må så gott
jätte kram ewa
Allt svårt verkar komma i skov och slå till när man minst anar det.
Det verkar vara helt rätt strategi att ha en myskväll med rabarberpaj och Idol.
Jag önskar en en skön helg!
Varma kramar...
Det är det som är så konstigt att man ändå orkar göra det bra för sig och sina mitt i alltihop, men jag känner igen det. Det kanske hör till överlevnaden, jag vet inte.
En sak som tröster mig emellanåt, hur det än går, när saker är jobbiga och liknande är, att jag inte får mera än jag kan bära. Jag brukar tänka på det. Fast jag undrar också när detska ta slut?
Ha' en riktig trevlig helg!
Kram på dig!
Läser hos dej och gråter, gråter tillsammans med dej...lilla mamma som vill träffa sin bror, va skönt att du kunde ta med henne i rullstolen till honom...trots all smärta så är det skönt efteråt.
Du är så stark, i mina ögon är du stark...man måste göra det bästa av dagen, skönt för dej och lilla Carolina att ni har varandra, med gosaker tillsammans...Här är idag en strålande dag, solen skiner, luften är hög. Gubben är till skogen och hugger älgpass, jag löser melodikrysset...som vanligt en styrkekram...
En riktigt stor och varm kram få¨r du av mej idag!!!
Skicka en kommentar