onsdag 9 september 2009

Svetsmasken...

har han på sig. Killen utanför mitt fönster nu. Killen i garaget mittemot.
Jag lurar mig själv en liten stund.... att det är SE som står där på knä.
I svart t-shirt och blå jobbarbyxor... så böjer han sig ner och gnistorna
yr omkring honom.
Jag ser nacken... lite av håret... armarna... händerna... och det... det är
ju faktiskt min SE som svetsar i garaget! Det är han! Min. Så där som
jag har sett honom i 25 år.... helt säker är jag. Helt säker!
I en liten stund så vet jag ju det... känner igen det trygga och älskade...
men så fäller han upp svetsmasken, och stunden min är borta.
Det var inte han.
Jag stängde fönstret, och svalde bort det.

..........

Jag tvättar idag. Måste göra någonting som är normalt och här.
Försöka fokusera på annat än det som är svårt och tungt... för
jag vet inte varför jag är så himlens ledsen precis idag. Ledsen,
och tom i huvudet....
Gårdagen är förbi... mötet gick bra, tror jag. Vi ska ses på tisdag
igen. Å prata mer... å jag hoppas det här ska bli bra. Men jag
känns lite osäker...

4 kommentarer:

Anette sa...

Men vännen, det är inte alls konstigt att du är extra trött och lessig idag. Dagen efter ett samtal är ju sådant. Man hinner ikapp det som sa's och ja, det är jobbigt bara. Lite som träningsvärk i hjärna och hjärta.

Kram

annika sa...

Det är som det ska efter samtal, som Anette skrev; lite som träningsvärk.
Det blir kanske inte alltid så men fler än en gång och det kan komma dagar när du hatar din samtalskontakt. Det är då det är viktigt att våga fortsätta!
Hoppas"träningsvärken" ger med sig lite innan tisdag!

~ Hennes Rum ~ sa...

Ingen kan som Du beskriva en sån vemodsvacker känsla ~~~

Jag har tänkt lite extra på Dej de senaste dagarna...hur man kan sitta här och läsa dina rader, och tycka sej förstå, och uppmuntra lite ibland, medan verkligheten piskar din själ...

Vet att du inte har något val, men du är stark ändå, mycket stark.

~VARM KRAM från Eva~

Elisabeth sa...

Anette: Tack snälla, det är/var är nog så... träningsvärk i hjärna och hjärta. Kram..

Annika: Å jag är verkligen så tacksam för alla tips och råd när det gäller det här... tack snälla! Kram..

EVA: Å det finns nog fler som kan beskriva vemodsvackert, min vän... vet ju jag!
Sen tror jag ingen enda människa till fullo kan förstå vad en annan människa bär på... oavsett om vi har burit samma börda eller inte. Detta helt enkelt för att vi alla är individuella varelser... Sen är det ju klart att vi har olika empatisk förmåga, och olika möjligheter att förstå saker och ting... sådär så att man kan "uppmuntra lite ibland", och därigenom visa sin empati och förståelse.
Å så där så att jag blev mycket glad för dina ord, och där "stark" kommer att bära en bra bit... tack snälla! Kram..