söndag 13 september 2009

"Åhh, jag har aldrig varit så lycklig"

... var hennes spontana kommentar igår eftermiddag. När hon snurrade runt framför spegeln i hallen... iförd sina nya skor, och den nya grå jackan.

Ja, men å så lite sol på det.... lite ska putsa sovrumsfönstren nu .... och så mycket stoppa bort det som mal... då måste det bara bli en fin söndag idag!

Å så ska jag ringa till SE idag. Min syster har satt in pengar på telefonen så att jag kan ringa till honom...

Tack Carina.

7 kommentarer:

Eleonora sa...

Jätteglad blir jag för Carolinas skull. Och glad för att din syster varit så snäll. Klart söndagen blir toppenbra!

Annela sa...

Det låter härligt! Det skulle vara roligt att se en bild på den "nya" C.
Hoppas att er söndag blir bra!
kramar, vännen...

Samtal från min trädgård sa...

Precis så är det, man blir själv så glad och lycklig om ens barn är lycklig!
Kram på dig och trevlig söndag.

Anonym sa...

du måste ju börja jobba,det får vi andra göra också, för att klara sig. man kan inte leva på andra hur länge som helst,glöm inte att du är inte ensam som har det svårt...

Anonym sa...

Hej sys!
Kände att jag blev lite upprörd över den där kommentaren du berättade om och måste skriva av mig lite. Vad är det som gör att en människa kan säga till en annan människa (som befinner sig mitt i en livskris): "nu tycker jag att du ska gå vidare, sluta sörja, lägga minnen och upplevelser bakom dig och se framåt" osv? Hur kan en annan människa veta när och tycka att du ska ha sörjt färdigt? Finns det en manual eller ett facit där tex står hur länge rekomenderad/normal bearbetnings-och sorgefas ska vara?
Och det är ju faktiskt så att ibland måste man gå bakåt för att minnas och bearbeta för att sen kunna gå framåt och finna ett sätt att fortsätta leva MED sina minnen i bagaget. Man kan inte sätta på sig skygglapparna och sudda ut sina minnen, dom kommer alltid att ploppa upp, det kommer alltid att finnas saker som påminner om det man sörjer. Varför då inte ta sig tid att bearbeta det "i sin takt" så att man kan hitta ett sätt att gå vidare, sida-vid-sida med saknad och sitt liv.
Nää, tack och lov är vi alla olika och tar olika tid på oss i olika situationer. Det är sk individuellt.
Sådana kommentarer visar bara på en djup okunskap, ev rädsla och trångsynthet (OK det finns några som är känslolösa också som kanske inte gått igenom någon livskris eller som själv inte fått bearbeta SIN sorg, i SIN egen takt).
Tyvärr så tror jag att detta är vanligt för de flesta som går igenom en livskris. Dom får inte bearbeta och sörja "i sin egen takt" och får ständigt höra sådana, urbota dumma kommentarer. Sanningen är den, att många som inte får bearbeta och sörja "i sin egen takt" och måste möta andras krav på vad som är normalt eller inte normalt blir ofta deprimerade, känner skuld, skam och/eller dåligt samvete för att dom inte reagerar på de sätt som omvärden tycker att dom ska reagera, för att dom "inte är normala", "vad är det för fel på mig" osv. Det finns stor risk för att det därför kommer att ta längre tid för dom att komma ut i samhället och gå vidare i sitt liv. Inte glömma, utan lära sig leva vidare MED minnet av den sjuke/döde eller det kan också vara ett arbete man förlorat (en livskris kan bero på mycket olika saker).
Nää, syrran bry dig inte om sådanna kommentarer. De visar bara på okunskap och brist på respekt.
Vi kan bara hoppas på att dom växer upp någongång och tar reda på fakta innan dom kastar ur sig saker, utan att tänka på vilken skada dom gör.
Tyvärr tror jag att det är mycket vanligt att anhöriga till tex personer med alzheimers, får möta den attityden hos många dom möter som "bara vill väl". Men jag tycker att du ska lyfta fram denna problematik i ljuset så kanske fler börjar skaffa sig lite kunskap och därigenom respektera att det finns ingen "normal" eller "onormal" bearbetnings- och tidsbestämd sorgetid. Det finns mycket bra litteratur som tar upp sorgebearbetning och dess olika faser, eller varför inte googla på ämnet.
För varje individ är olika livskriser olika och att bemöta den med okunskap kombinerat med en respektlös attityd hjälper inte den drabbade, den stjälper hellre.
Publicera dom där dumma kommentarern i din blogg. Lägg ut dom i ljuset för som sagt,det är en vanlig vardag för många drabbade och ju mer "problemet belyses" kan det bidra till en bättre kunskap och bättre, förstående attityd hos våra medmänniskor.
Man kan ju fråga sig, vem visar på större dumhet, den som kommenterat sådär, eller du? Allt är ju relativt, eller hur?
Samtidigt som jag tycker att du inte ska bry dig om sånt där skitsnack, så är det viktigt att inte "gömma bort" denna verklighet som möter många drabbade där ute. Och trösta dig med att det visar på okunskap hos den som säger sådär och att det finns inget som är sk normalt eller onormalt, det är du och ingen annan som avgör vad som är normalt för just dig. Så de så.
Jag älskar dig som du är, va dig själv och ta den tid du behöver för annars kommer du inte att orka gå framåt utan att ramla bakåt (hoppas du förstår hur jag menar).
Love Cia

Anonym sa...

Jag blir stum när jag läser din blogg... Vilket öde... vilken sorg o smärta.. Vilka underbar syster o underbara föräldrar du har. Vilken underbar moster och morföräldrar din dotter har. Jag förstår att du varit på psyk o fått någon kontakt där, ta till dig den hjälpen! ta till dig all hjälp du får!!! och ta tillvara den!!! Du är på botten o kravlar, du försöker se ljuspunkter, BRA!!! Ska fortsätta följa dig,håll fast vid braiga saker o ta hjälp med det svåra tunga mörka! och ta TILL dig den hjälpen!!!
KRAM Lena

Elisabeth sa...

Eleonora: Vad roligt att du blev så glad... än om det sen inte blev så bra med kläderna som hon hade önskat! Men det kommer väl nya tider... och nya kläder. Kram..

Annela: Ja, nu tog jag ju inget kort på "lyckliga tjejen", och det kanske var lika så bra det... då det sen blev som det blev med både jacka och skor! Kram..

Samtal från min trädgård: Å jag kan bara hålla med dig... precis så lycklig och glad blir man! Kram..

Anonym: Lämnas ad acta...

"Anonym" syster: Tack för din långa, och mycket tänkvärda kommentar. Du har så rätt i mycket syster... men just nu så är jag för trött för att bemöta din kommentar. Men jag återkommer nog med ett inlägg i frågan... för som du säger... det är viktigt det här! Kram..

Lena: Ja, det är lite trist, kan man ju säga... men så är det nog för många... sjukdomar och elände som på någe sätt måste överlevas. I det kan vi alla stötta och hjälpa varandra... precis som du gör nu, med dina peppande och omtänksamma ord. Tack snälla! Kram..