fredag 25 december 2009

Julklappar...

... är ordet. "Julklappar!"... är ordet vi säger högt, varje gång någon av oss ramlar in i tänket på det svåraste plågsamma och verkliga... hur vi kunde bli lämnade så ensamma på självaste julafton. Å vi fick säga det ofta till varandra igår...

Men vi gjorde den bästa julafton vi kunde iallafall! På två... med en liten stund på tre.

På julaftonsmorgon var jag tidigt uppe, och fixade julfika. Varm choklad, med macka och liten godisbit var beställd. Sedan tände jag julgranen, och ljus på bordet.
"God Jul, gumman... nu är det dags att kliva upp... jag har gjort fika i rummet..." väckte jag Carolina med.
Vi satt där och mysade på en bra stund... med julfika, adventskalendern på tv, och varandra. "Julklappar!"

Sedan blev det lite rushigt... vi skulle ju åka till SE med 10.25-bussen. Å vi ville ju vara lite julklädda då vi kom dit... "julklappar!"
Promenaden ner till stan gick fort... och arm i arm, med paket och likör till SE, så fick vi hjälpa varandra att försöka hålla balansen.. gå fort, både för att hålla värmen, och för att hinna med bussen. "Julklappar!"

När vi kom dit så satt SE i en fåtölj ute i köket/dagrummet. Julklädd, i skjorta och slips, så såg han så stolt ut. Stolt, och snygg...
Han sa inte så mycket när vi kom... glad som vanligt, men inte speciellt förvånad. Det var precis som om han bara registrerade att vi fanns där helt plötsligt... och att han kände igen oss på något sätt.
Vi gick in på hans rum... "men inte har jag nåt rum här" sa han, när jag frågade om vi inte skulle gå in på hans rum, och öppna lite julklappar.
Å det var roligt att se.... hur han liksom tuffade till sig i den nya tröjan som vi köpt till honom... och hur glad han blev över godiset... och självklart var vi ju tvungen att provsmaka... alla tre. Där inne på hans rum...
Vi skämtade och skrattade på tillsammans en bra stund... och jag fick både puss och kram av honom. Carolina en varm kram... och lite mer åt bushållet. (Bilder ska jag lägga ut sedan idag...!)

Sedan gick vi ut till de andra. Å SE:s kompisar var alla så fina och uppklädda... med herrarna i skjorta och slips. Vi satt en bra stund tillsammans med de andra... och försökte bara hitta roliga saker att prata om... här och nu. Så är det ju nu... här och nu.
Vita dukar hade man lagt ut... och tillsammans med personalen, så hjälpte vi till lite med att duka fram porslin, och mat...

Så satt vi där, vid det runda bordet, tillsammans med de andra och åt.... och det var svårt. Jo, jag skriver svårt... för det var med den obarmhärtigaste insikten jag svalde ner den lite torra julskinkan, och såg på de andra runt bordet... det var här, på ett demensboende, som vi satt... jag och min lilla familj. Sven-Erik, Carolina, och jag. Å jag fick hjälpa SE att hämta mat...

Sedan måste vi gå.... för att hinna med sista bussen hem. Som vanligt så sa jag till SE, att han kunde ju stanna kvar där med de andra, och "vara värd" nu ett tag... så skulle jag bara åka iväg och uträtta några ärenden... och så skulle jag komma tillbaka sen.
"Jaha..." sa han, och skrattade bara.

På bussen hem pratade vi om stunden nyss... plockade bara fram "russinen ur kakan" från det vi nyss upplevt. Allt för att hålla borta den sorgligaste och tunga insikten... att lämna VÅR Sven-Erik där! Han kunde inte följa med hem... inte ens på julafton.
Sedan insikten... att åka från ett svårt, till ett annat svårt... att veta vad vi åkte hem till. Hon och jag, ensamma på julafton... "julklappar!"

Men... vi gjorde det bästa vi kunde!

När Kalle Anka började, så hade vi dukat gofika i rummet, tänt juleljusen, och bänkat oss bredvid varandra i rumssoffan... o där satt vi, hårt fokuserade på Kalle och fika. Göra mys... och ändå hitta både julstämning och tacksamhet. Under julgranen så låg det lite paket... och vi hade ju varandra... kunde man begära mer? Ja, om jag skriver, att hade det funnits en fe med ett magiskt spö, så hade vi inte suttit så här den här julen... ensamma. "Julklappar!"

"Julklappar!" Hela tiden nästan. Vi fick hela tiden anstränga oss... tvinga oss... till att prata om annat. Påminna varandra. Sen är det ju också så... att just julafton är den högtid man alltid förknippar med orden familj och tillsammans. O alla vet hur man får kämpa för att hålla just dessa ord borta från sitt innersta om man är just det... ensamma.

Middag. Vår julmiddag... min och Carolinas. Ja, men det blev bra... men det kändes tomt och konstigt. Duka för två... när man i många år dukat för upp till 15 personer ibland. Å det gick fort för att vara en julmiddag... men det var inte så lätt heller. Sitta två stycken mitt emot varandra... försöka hitta på och prata om roligt... o inga andra att utbyta tankar och surr med... det var tufft. "Julklappar!"
Men vi hade både prinskorv och julskinka... mimosasallad och lax... julmust, leverpastej, och medvurst. Mycket gott... och så kramade vi om varandra när vi hade ätit färdigt, och tyckte att vi var ganska bra ändå. "Ganska bäst..." sa vi.

Carolina diskade... och jag stökade bort. "Julklappar!"

Sedan kom tomten... i skenet av tända ljus, och med julmusik i vardagsrummet, så satte vi oss där, och Carolina fick vara tomte, och dela ut de paket som låg under granen.
Å vi hade en rolig liten stund... å mest glad blev Carolina för den plattång som hon fick av lilla syskonbarnet David (å storebror Jonas, med flickvännen Sandra).

Å sedan blev det teve för resten av kvällen. Med Clementiner, godis, och ännu mer fika... "Julklappar!"

Julafton... äntligen över! Så tänkte jag när jag gick och la mig... och kände mig samtidigt så så stolt över oss... och mest över henne... att vi fixat det! "Julklappar! Julklappar!"

..........

Nu är juldagen här... jag ska strax gå på lill-Coop och köpa "surisar" till Carolina, och mer bröd. Sen gissar jag att det blir mycket teve- och godismys här resten av dagen. Å julmiddag till middag...

8 kommentarer:

Isabelle sa...

Låter som ni ändå hade en bra julafton min vän. Plockat russinen ur kakan precis som du skriver.
Ha en skön juldag! Omtankeskramar.

Tina sa...

Underbara du!!
Vad fint du skriver & med vilken kärlek!!
Det kan inte vara lätt att gå igenom det du & din dotter måste gå igenom! Ni är starka & ni är bra för varandra!!!
Önskar er en underbar fortsättning på julen & sänder er en kram fylld med glädje & hopp!!
Tina

Nina sa...

Hmm... sa "julklappar" några gånger jag med... så jag vet vad du talar om.

Firade tillsammans med Jägarn, så ensam var jag ju inte ändå. Saknade barnen bara. De firar med sin far och tillsammans.

Hoppas dina dagar blir fina, trots lite "julklappar"... för man hamnar ofta i tänket på hur mysigt det var med alla samlade.

Önskar dig flera fina juldagar med mys och julkänsla.

Kraaam!

Anonym sa...

Ni verkar ändå ha haft en fin julafton. Ibland kan det faktiskt vara så att man måste "välja bort" att fira med släkten, det har jag gjort men man kan nog också säga att jag har blivit bortvald också på samma gång. Men jag förstår att det är svårt att vara bortvald av släkten när man skulle vilja fira med dem.

Lallis - liv och leverne sa...

Du..så fint skrivet, vännen.
En riktigt fin fortsättning på Julen,önskar jag dig.
Kram Lallis

trollmor sa...

Kikar in och önskar er en fortsatt god jul.Blivit en liten bloggpaus för min del pga att jag inte hunnit.
Nu har jag fått världens ryggskott eller nackspärra eller vad det nu kan vara. Vaknade i morse och hade dö ont.Behöver hjälp med att komma upp när jag sitter och ligger.
Hoppas att det är bättre i morgon.
Var bjudna idag till Iksuspa men det gick ju inte för mig, typiskt.
Det är väl kroppen som säger att nu får det vara nog.
Många många julkramar från mig
ewa

kicki sa...

Älskade Elisabeth...min goa vän, julen är över för detta år. Ni fick en stund tillsammans hela familjen, vilken lycka det måsta ha varit. Man ser på bilderna ni tagit, go puss, ett lyft i skyn av SE...njutning av att få vara nära.
Carolina får en mysig kram av pappa, nästan som vanligt men ändå inte...jag hoppas av hela mitt hjärta att ni hade en fin dag tillsammans...skickar en styrkekram som alltid.
God fortsättning min vän.

Elisabeth sa...

iSABELLE: Ja, den blev så fin den nu kunde bli... och det är ju så man egentligen borde göra ur alla stunder som inte blev som man tänkt sig... plocka russinen. Jag försöker göra så... Kram..

tINA: Underbara du, själv! Tack för dina fina och värmande ord... men det är aldrig svårt att skriva fint om kärlek! Det svåra är att skriva om kärlek som saknas. Lätt är det ju inte... det skulle vara att ljuga... men det går... för att det måste, och framförallt för att jag har bestämt det! Skickar en kram i retur till dig.. fylld med gläjde och tacksamhet över att du finns! Kram..

nINA: Ja, då vet jag att du vet... att du förstår. Å det är ganska skönt att veta sånt.. att man delar en känsla. Sen är det ju ingen rolig känsla... saknaden av ett tillsammans. Ett tillsammans som man vet aldrig mer kommer åter.. men tänker jag, det går väl att försöka skapa ett nytt tillsammans? Jag jobbar på det iallafall.. Å jag hoppas att du har det julmysigt med din Jägarn!! Kram..

kAIZA62: Ja, den blev så fin den nu kunde bli... och du har rätt i mycket som du skriver. Att känna sig bortvald är en svår och tuff känsla att bära, speciellt i juletid. Men jag har också bestämt att välja bort de som inte väljer mig... Kram..

lALLIS LIV OCH LEVERNE: Tack snälla du! Din omtänksamhet om oss är bärande... och din livsglädje (som jag ju vet att du har) smittar av sig. Hoppas att din jul varit bra... och att du får en god fortsättning på den! Kram..

tROLLMOR: Men Ewa, jag läste ju det hos dig! Hur är det nu? Jag måste nog kolla lite hos dig... och jag tror du har alldeles alldeles rätt i dina antaganden.. din kropp har signalerat att det får vara lite nog med alla dina tusen järn i elden nu! Den är ju, precis som flera andra av oss, rädd om dig, min vän! Kram..

kICKI: Goa vän... ja, stunden med SE den är gömd nu. Djupt djupt förvarar jag den som en av mina dyrbaraste skatter. Å en annan sak.. jag känner också en oerhört tacksamhet till livet för att jag fick uppleva denna stund med honom. Det är som jag brukar skriva... den lyckliga sorgens längtan... alltid! Å Carolina var lika lycklig som jag... än om det nu blev lika svårt för henne sen, när vi åkte därifrån. Tack snälla Kicki för att du är den du är..och för att jag får vara din vän! Kram..