onsdag 16 december 2009

Jag skulle ju berätta det...

... för SE när jag kom hem. Så tänkte jag, där på toaletten, efter arbetsplatsintroduktionen på af idag.
"Men jag måste berätta för SE att jag träffade henne här idag..!" tänkte jag.
Sen, i sekunden efter... "nej, just det... det går ju inte nu".
Som en berg-och-dalbane-tanke... först känna att man har någe spännande att få berätta, och nästan glad över att få göra det... och sen insikten om hur det är nu, och den vemodiga känslan.

Men jag tänkte bort det... och funderade över middagsmaten istället.

Mötet var bra... men mest var det allmän information som jag fått tidigare. Å jag har ju redan bestämt mig för att det ska bli bra det här....

3 kommentarer:

Annela sa...

Så där tänkte jag ofta när min mamma gått bort. Vi hade nästan daglig kontakt per telefon och så plötsligt hade vi inte det mer och det kändes så snopet på nåt vis. Och vilken tid det tog för mig att fatta det.

Bloggblad sa...

Det påminner mig starkt om alla gånger jag skulle ringa till mamma eller pappa och berätta något... och så: javisst ja...

Elisabeth sa...

aNNELA: Ja, kanske förstod vi inte hur viktigt den där vardagliga kontakten, och kommunikationen var för oss... inte förrän vi förlorade den. Å för mig blir det än mer ofattbart de gånger jag hör hans röst, och ändå inte kan ha denna vardagens viktiga tråd med honom. Kram..

bLOGGBLAD: Ja, det är precis som jag skrev till annela här ovan... vi kanske inte förstod. Men kanske kan vi inse hur viktig den vardagliga kommunikationen är för oss människor... och vara mer rädd om den än vi ofta är. Kram..