En ny onsdag.

Så tacksam för alla onsdagar som jag fått sen livet gav mig en ny väg att gå. Utan allt det där som var det viktigaste i livet då. Utan allt det där som är lika viktigt nu.  Så tacksam för ALLA dagar som jag.. ja, lär mig att gå igen. 

Det går. Och ibland går det bättre. 

 Jag provar försiktigt. 

Varför försvinner modet att fortsätta skriva när jag läser mina tidigare rader. 

Om nån fortfarande läser mina rader så hoppas jag ni har det bra. 

Jag gör ett nytt försök en annan dag. 

Kram. 

För första gången...

... på mycket länge har jag ikväll suttit och läst igenom några inlägg från min blogg.

Jag förstår att tiden har varit min bundsförvant då mycket av det jag läser är borta helt ur mina minnen eller där jag bara har svaga minnesbilder av nåt som hände.

Jag förstår att det kanske finns mod att skriva vidare nu. Först nu.

Jag förstår att jag behöver få göra ett avslut på min historia.

Kram//Elisabeth

Tiden går.

Tiden går, och livet måste gå vidare. Det går bra, mycket bra skulle jag vilja skriva om somliga dagar och stunder. Sen finns det sår i själen som ibland poppar upp och vill göra ont. Förstås. Så kommer det nog alltid att vara.

Jag funderar på att skriva en bok. En bok utifrån min blogg men också om tiden efteråt. Hur man överlever och finner ljus och mening igen. För mig skulle det kännas meningsfyllt... att vända en riktigt svår tid och eländesblogg till någonting positivt och livskraftigt.
Kanske blir mina bokdrömmar bara drömmar, men som sagt, det skulle ge en mening åt eländet.
Har idag fin kontakt med både min och Sven-Eriks familj och jag vill gärna rådgöra lite med dem  först då det var så så mycket som blev så så mycket fel.

Kram till alla er som kämpar på därute.

Det finns mitt i livet nu...

... sekunder då jag tänker: Nu har jag tid att sakna och längta. 

Sen fortsätter jag med livet. 

Idag är en betydelsefull dag...

... för idag skulle han ha fyllt 60 år.
Idag ska jag göra allt för att inte tänka på det.
Idag ska jag gå ner på stan och köpa gofika till mig.

Det är länge sedan jag skrev här nu. Mitt liv går vidare en dag i taget. Jag har funderat på att ta upp mitt skrivande här igen då jag vet att det finns mycket styrka och kraft att ge och få i det skrivna ordet. Men vi får se...

Ha det gott och all styrka till er som kämpar på därute.

//Elisabeth

Nu åkte hon

"Ni är det värdefullaste jag har" sa jag nyss till Jonas och Carolina. 

Sista veckan...

... som Carolina bor hemma. 

Hon är på väg. Mot sitt nya liv. 

Precis som det ska vara.

Tar ett djupt andetag. 

Man får hitta nya äventyr

En liten utflykt till "Bondens marknad" här i stan är en början. Carolina

är rätt mycket i Luleå redan nu så jag har tid att vänja mig. 

Jag undrar...

... hur många gånger livet ska börja om innan man har börjat om färdigt? 

När det lugnar ner sig lite, undrar jag. 

Nästa månad flyttar Carolina till Luleå. 

Varit och hälsat på mamma och Sven-Erik idag

Svårt. 

Dagen idag...

... var en betydelsefull dag. Då. 

Idag skulle mamma ha fyllt 76 år. 

Grattis på födelsedagen lill-mamma min. 

Nu är allt som vanligt igen...

... och jag är tacksam. 

Min syster har åkt hem och imorgon är det midsommarafton. 

Carolina och jag ska gå på lill-konsum och köpa hem lite gott. 

Livet är snällt också. 

Det är inte så ofta jag skriver någonting...

... helt enkelt för att det inte finns kraft till det just nu. Jag mår bra, Carolina mår bra och varje dag är en gåva. 

Men ikväll vill jag iallafall skriva att min pappa åkte in akut på sjukhuset i eftermiddag. Ett "subduralt hematom" i hjärnan gör att han opereras ikväll. Det går säkert bra, men är man 80 år så är ju riskerna större att det tillstöter något. 

Jag har pratat med min syster, men åker inte dit då det kanske bara skapar oro hos honom. Men jag har bett henne hälsa till honom med orden: "du ska int' va ampen, stinta". (Min farfars magiska ord om att allting skulle ordna sig... och orden som jag alltid sa till mamma.) 

Min syster sover här inatt. 

En dag i taget

Hemligheten

DEN HÄR LILLA KÄMPANDE TUFF-KAJSAN HAR FÅTT JOBB!!! 

 På ett företag som har stått högt på hennes önskelista. 

Hon börjar som konsult på måndag. 

Å jag... ja, jag är så oändligt tacksam och glad. Mest för hennes skull förstås, 

men också för upptäckten, och känslan som följer med, att livet också kan 

komma med den största glädje mitt i sorg. 

När livet ska börja om...

... måste man bestämma vilka skatter man ska ta med sig. 

Idag hittade jag den här... 

Det är svårt. Punkt. Men jag vet också att livet börjar om nu. 

Carolina har en hemlighet. En ny väg för henne. Jag kallar den

för hopp. 

Igår var en betydelsefull dag

Min vackraste skatt...

... bar jag idag i en ICA-påse. 

En risifrutti, en banan och lokaltidningen. 

Påsen vägde guld och jag bar den med största omsorg och försiktighet. 

Som den dyrbaraste skatt på jorden och allt jag har kvar... begravningsannonsen. 

Han hade en brun gammal fotölj...

... en sån där i manchester och med stålrörsben. Han tyckte om att sitta i den. I randig tenniströja, blå jeans och med ett bälte han hade gjort själv så satt han där. Tittade på teven och lät fötterna vila på den lilla pallen av trä. 

Efter en stund så kunde jag se hur huvudet föll ned mot axeln och han somnade mitt i. 

Minnet fladdrade nyss förbi. 

Igår träffade jag prästen.