Äter Souvas på Gammlia..

En förlorad värld...

... blir det när teven lägger av. Starta paniken, kände jag först... än om jag sa högt, både till mig själv och andra, att det är ju bara en världslig sak. Vad betyder en trasig teve i jämförelse med allting annat... för så är det ju... egentligen.
Igår kväll kom min lillebror F hit med en gammal "tjockteve". En teve som han en gång för länge sedan fått av oss. Å jag blev så glad.... "julen är räddad" kände jag då.
Men sen... eller rättare sagt nu... har jag fått välja... antingen så startar jag paniken igen eller så är det bara att acceptera att jag inte ser. På den gamla teven, som var betydligt större så såg jag iallafall texten hjälpligt.... men på den här gamla 28-tummaren ser jag inte ens texten hur jag än anstränger mig... och bilden blir suddig.
Min ögonskada, som tyvärr inte går att operera, har blivit värre. Jo, jag visste ju om det... och jo, jag har fått tid hos optikern i januari... men ändå... det var lättare att acceptera försämringen när jag åteminstone kunde se och följa med på teven... men nu?

Visst är det ett världsligt problem att inte kunna se på teven... men i min lilla värld... där teven är ett stort sällskap för både mig och Carolina... ... ja, då känns det... svårt.
Men det måste ordna sig på någe vis... det finns liksom inget utrymme här för att starta någon panik.

........

Mamma, lilla kämpande mamman min... hon är kvar på sjukhuset. Men hon ser betydligt piggare ut än hon gjort de senaste dagarna. Ätit bra, sovit bra... ja, det är sådana gåvor som man får vara mycket tacksam för nu. Men hon är lite bekymrad över att hon inte kan kissa... de får tappa henne. Nu på morgonen när jag pratade med henne så lät hon så stolt... om än andfådd... hon hade orkat duscha alldeles själv.
En dag i taget...

Jonas med lilla familjen kom och hämtade mig och Carolina på sjukhuset... och tillsammans fick vi en mysig gofika stund här hemma hos oss. Så himla kuligt med folk här hemma...

Igår viskade någon det vackraste ordet till mig "Förlåt! Förlåt att jag var dum" sa han. De orden ska jag bära i mitt hjärta så länge jag lever. För det spelar ingen som helst roll vad någon gör mot dig, så länge det följs av ett förlåt. I stunden just då... när förlåtet kommer... så känner jag en oerhört stor och varm respekt för den människa som sa det... för det krävs ofta stort mod att våga säga just det... förlåt.

..........

Så det blev en bra dag igår... än om jag innerst inne vet hur mycket jag har missat den här veckan hos/med Sven-Erik... och än om "en förlorad värld" känns trist.

Idag blir det en sväng upp till mamma... och kanske en tur till Gammlia julmarknad.

Vi är hos mamma...

... o pappa servar henne med the och skorpor. Hon får antibiotika och ser lite piggare ut.

Jag skulle önska...

... att någon någongång hade sagt "Hur går det för er.... hur klarar ni upp det... ni har ju inte bara ett... ni har ju Sven-Erik också?" Eller bara visat att man förstår... om inte annat så för Carolinas skull. Men så är det inte.

Jag vet inte hur mamma har sovit inatt på sjukhuset... men då jag inte hört någe än så hoppas jag att både hon och pappa fått sova någorlunda. Min syster kommer i eftermiddag, och ska bo hos sin dotter som bor några mil utanför stan. Carolina och jag tar bussen upp till mamma idag...

Vi försöker göra julmys här hemma ändå... vi har tänt ljus och ska strax gofika med kaffe och liten saffransbulle... hon och jag. För som jag sa till Carolina nu på morgonen... hon går först. Oavsett vad... och speciellt då jag vet hur det går... hur vi klarar upp det... vi har ju inte bara ett... vi har ju Sven-Erik också.

Nu ska jag ringa pappa...

Jag skulle skriva om mamma...

... men det blir inte mycket. Mest för att komma ihåg... och för att jag är så så trött. Vi har varit på sjukhuset i flera timmar... Carolina och jag. Pappa varit där hela dagen.
Mamma är inlagd. Klagar över smärtor i bröstet, hosta, trött och orolig... och vi får ta en dag i taget som läkaren sa. Läkaren pratade om mycoplasmainfekton... eller lunginflammation. Hon får antibiotika nu.
Vi får se när min syster kommer... det är inte så lätt att komma ifrån när man har vårdjobb.

Pappa ringde för en stund sedan...

... mamma nyss åkt iväg med ambulansen. "det är hjärtat" sa han bara. lillpappa.
Carina åkte hem igår kväll... vi trodde att det kanske vänt lite... men så är det tydligen inte.
Carina kommer tillbaka ikväll.

Jag ska skynda mig upp... lillmamma min.

Torsdagmorgon...

... och jag sitter som vanligt i köket. Morgonmyset med Carolina innan hon ska iväg till skolan.

Vi var hos mamma och pappa mest hela dagen igår. Bytte gardiner och gjorde lite julfint för dem... trots att pappa redan fixat det mesta vad gäller julpynt och julmys. Carolina kom dit efter skolan. Pappa bjöd på "världens bästa" klimpsoppa.

Mamma... ja, vad ska jag skriva? Hon är verkligen inte pigg, skriver jag bara... och så skriver jag istället med de tysta bokstäverna att jag är orolig. Men det gäller att hålla skenet uppe... både för mamma och pappa... den övriga familjen... Carolina som är viktigast... och kanske också för mig själv.

Min syster är kvar... och nu ska jag fixa till en grötfrukost och väcka henne. Sen åker vi upp till mamma och pappa igen...