Så kommer måndagmorgon...

... och jag funderar om det verkligen var rätt att skriva mitt föregående inlägg.
Skriva det överhuvudtaget, skriva det nu, och skriva det här?
Jag står självklart för allt jag skriver, och där varje ord krävde mycket mod.. men ändå.
Min åsikt har alltid varit att man bör säga sanningen, men alla sanningar behöver inte sägas.
Så det är inte helt enkelt...

Å för mig handlar ju livet egentligen om någonting helt annat nu... det handlar om det som kanske var tvunget att ske för att jag skulle kunna bli fri. Det handlar om hur viktigt varje steg är... för att vi ska kunna gå åt rätt håll.

De handlar om mig och Carolina... och Pontus P.

Mig har du slagit...

... både psykiskt och fysiskt.
Men det gör ingenting idag... faktiskt inte.
Du lärde även andra att det var okay att göra så... det gör ingenting det heller.

Den fasad du så ihärdigt försöker att visa upp nu... det gör ingenting.
Den offerkofta du vill låtsas att du inte äger... det gör ingenting om du vill spela oskyldig.
Den roll som du tilldelat dig själv...det gör ingenting att jag vet vilka vägar du gått för att få den.

Men ett vet jag... och något jag aldrig någonsin kommer att acceptera... det är när du slår på mina barn, eller på de som redan ligger. Då reagerar jag som den sunda mamma och människa jag är... att ingen... och allra minst du... ska få fortsätta slå! Gör du det, så får du ta konsekvenserna av det...

Jag menar... om jag nu ska välja det som är viktig för mig att skriva om... för att förstå. Skriva om det som aldrig fått nämnas... skriva om det som gjorde så ont... skriva så att jag förstår varför jag blev övergiven när jag behövde som mest hjälp i mitt liv. Skriva om det... en process... och sen... frihet!!
Börja om från början med mitt liv... och ge Carolina de förutsättningar hon behöver för att
frimodig och stark kunna gå ut i världen och välkomna livet. Då ska hon inte... och aldrig
mer behöva bli illa behandlad av såna som dig och dina gelikar!!

,,,,,,,,,,

En kram till alla er därute... ni som länge kunnat läsa mellan rader... och med ert hjärta och er klokhet varit, och är, verkligen i ordets rätta bemärkelse, livlinor för både mig och Carolina. Jag är oerhört tacksam för vänner som er... tack snälla ni. Tack Gud... och tack mamma, för att du ger mig mod nu.


Nu... blir det mer hostmedicin... och sen gofika till Poirot!!

(Slutligen... jag gissar att jag kommer att få många elaka "anonyma" kommentarer på det här inläggget... jag brukar få det.  Men jag säger bara... det gör ingenting det heller!!)

Fika på trendigt café Nybro...

Lunch på Brännlands Wärdshus...

... bjuder finaste grannen oss på. En del människor... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Ben & Jerry's hos fina grannen...

När någon bestämmer sig för att svoscha till himlen med ett penseldrag...

... och jag tänker på mamma som tyckte om att måla. Tycker om.. bestämmer jag.

"För här bor ju den starkaste mamman i världen"....

...  blir en bra rubrik idag, tänker jag.
För den beskriver precis vad den senaste veckan har handlat om, och vad det nog kommer att handla om ett bra tag framöver. Att släppa allt... alla tankar och bilder på hur illa det måste vara med Sven-Erik nu (jag har ju inte varit dit på ett tag) och det slut som närmar sig där också. Alla tankar och bilder på mamma som jag vaknar med varje morgon... men som sen bara får plats i små dikter jag hittar. Så det allra svåraste...alla tankar och bilder på de som gjorde Carolina illa... och som den senaste veckan haft mardrömmar och nu sover med lampan tänd. 

Vi har varit ute och fikat... vi har träffat min kusin... vi har handlat hem god mat... vi har pratat och pratat...vi har varit vid havet med finaste grannen... vi har.... ja, vi har varit så mycket, vi är så mycket, och kommer för all framtid att vara den starkaste lilla familjen som Gud gett mig nu. Så är det bara... för den starkaste mamman i världen!

Sen har jag en bön, Gud:
Gud... när jag vacklar, håll mig i handen.
Gud... låt mig vinna på lotto fast jag aldrig spelar.
Gud... låt de änglar som du skickat förstå vad vackert dom gör.
Gud... mamma sa alltid "Gud är en stor humorist" och jag tror på henne. Jag ber att du ger henne många många goda skratt där hos dig.

Ikväll ska vi se Poirot... och alldeles säkert blir det med gofika till!

..........

Dikter som jag hittat, och vill spara:

"Några hjärtan är skatter
som aldrig kan ta slut
Ägaren strör det givmilt
i solströmmar ut
(Karin Boye)

"Kom ut och titta på mig, mamma, genom farstuhålets mörker
det är jag som sitter där på bänken
med rosetten högt i håret som en flygande fanfar.
Det är verkligen jag,
och ingenting har hänt.
(Ur Vedbrand av Elsie Johansson)