Förmiddagen på lungan...

... och eftermiddagen på HIA.
Det gick fort från det att vi trodde att hon skulle få hjälp på lungan, till att det sen bar iväg till Hjärtintensiven.
Nu ligger hon uppkopplad, och vi får se hur natten blir.

Jag orkar inte skriva så mycket mer... vi kom hem för en stund sedan... nu ska vi se film... och försöka skingra tankarna lite.
Pappa, hennes riddare, är kvar hos henne nu... och vi får hoppas att ingen ringer inatt. Annars åker vi upp i morgonbitti igen.. min syster och jag. Men bra är det inte.. hjärtat går för dåligt.

Tack för alla böner och hållna tummar nu...

Pappa ringde för en stund sen...

... och berättade att ambulansen var på väg.
Mamma har svårt med andningen och AHS-teamet har skickat efter ambulans.
Carina hörde mammas rosslande andning i bakgrunden. Pappas röst som nästan bröts..

Vi gör oss i ordning och åker upp strax.... hål tummarma!

För lill-mamma min..

Mamma och pappa...

... en kär stund. Vi är här allihopa och firar Mor på hennes dag. AHS-teamet har nyss varit här, och satt in kateter och gett henne furix. Carina sover hos oss... så får vi se hur morgondagen ser ut.

Himlastigen 52 då...

... sommaren 2007. Sven-Erik vattnar vår fina lilla trädgård. Lite rund om magen, men njöt av stunden här och nu. Det gjorde jag också... vi var ju fortfarande ett här... så där som vi alltid varit, och alltid skulle vara. Åteminstone så kunde jag låtsas det emellanåt...




Noga med att hålla ordning i rabatten! En liten rabatt som han hade byggt, och var så stolt över.



Pontus P och Sven-Erik njuter av solen. I bakgrunden ser man både den nya trävägg och den lilla grinden som han byggde. Det tog sin lilla tid, och det blev kanske inte med Sven-Erik-mått riktigt bra på sina ställen... men vad gjorde väl det... han var så stolt, lill-gubben min. (Det blir svårt att titta på bilderna nu och minnas, känner jag.)




Vår fina utemöbel som han var så tjurig med att vi skulle köpa!
Vi lämnade kvar den när vi 2008 flyttade... ifrån varandra skulle man kunna skriva.



Den vackraste bilden... vår sista sommar tillsammans.
På Himlastigen 52...

Himlastigen 52 idag...

... och det syns att inte Sven-Erik bor här längre. Jag går fort förbi... upp till mamma för att se hur det är.

Orden för dagen...

... oro och glädje.

Sitter här vid köksbordet och försöker hitta bokstäverna som jag behöver för att skriva om dagen. Det går trögt, ska jag säga... och jag pausar här för att koka mig mer kaffe.

Dagen idag... och så blir det stopp, och jag vet inte mer vad jag ska skriva. Å hur jag ska skriva. Jag skriver en halv mening, och så suddar jag... skriver en ny halv mening... och suddar igen... skriver ett ord... suddar... och så där har jag hållit på en bra stund nu! Vad är det för fel???
Men egentligen så vet jag ju... att ibland, och allt mer nu i takt med att allting drar ihop sig... så vill jag inte skriva om svårt. Som om ord om svårt bara blir tryckta bokstäver av bekräftelse.
Å jag märker ofta hur jag försöker balansera viljan att förgylla verkligheten med viljan att ärligt försöka berätta hur det är... och så blir det något slags mellanting.
Som om jag nästan ber om ursäkt för att det är som det är... svårt.


Nu får det iallafall bli som det blir... och klockan är snart lördag.

Inatt är jag mer rädd än vanligt att pappa, eller sjukhuset ska ringa. Mamma har inte alls varit pigg idag. AHS-teamet (avancerad hemsjukvård) fick åka dit klockan 4 imorse och ge henne både furixinjektion och morfin. Hon hade svårt med andningen och ont i njurarna. Sen har jag ringt henne flera gånger under dagen... och hon har hela tiden klagat, trots morfinet, att hon har ont i njurarna, varit ganska svamlig, och hörts mycket trött. Hon berättade också att AHS-teamet varit dit ytterligare en gång, och gett henne mer smärtstillande och urindrivande. Att hon inte kan ha stödstrumporna så bra då de börjat "stasa".
Å jag har hela dagen försökt att övertala henne att åka upp till sjukhuset... men jag vet ju så så väl hur hon fungerar lilla mamma min... hon "kan själv" och har nog alldeles säkert bett till Gud länge nu om att hon ska få bli frisk igen. Men vi vet ju...
... fast för inatt använder jag min pappas ord: "Jag hoppas innerligt att kommande natt får vara lugn!"

Sen skulle jag skriva om glädjen för dagen... men det får bli en kortis bara. Carolina har varit och gjort en nagelförlängning idag. Studentpresenten från Sven-Erik och mig. Hon har önskat det länge... och nu får hon ju vara fin på studenten. Å det är glädje för vilken pappa och mamma som helst...

Nu skriver jag inget mer... å det blev som jag inte ville... mer verklighet än förgyllning. Men det får stå kvar iallafall... och... ja, håll tummarna. Att ingen ringer.

Idag blev det Taube...

... till disken!
Jag hoppade mellan "Stockholmsmelodi" och "Rosa på bal". Sen att jag bara kunde nynna vissa delar av texten, då jag glömt det mesta av den från min tid i Taubekören... ja, det var iallfafall ingen som hörde det.
Om man inte räknar Pontus P förstås... som lommade iväg och la sig ute i hallen mitt i det jag slog ut diskborsten och sjöng högt: "Se, i nätta flockar flockar som buketter av syrener rosor och tulpan..."! Så han tyckte nog inte att det var någe mycket att höra på...

Igår skrev jag om skämmigt. Å visst finns det kvar... alltid och hela tiden, men jag väljer att inte tänka, och skriva om det just nu. Då blir det bara tungt. Jag letar input istället..

Mamma är hemma. Igår var jag hos henne på sjukhuset hela eftermiddagen... bjöd henne på Kahls kaffe och chokladpralin... hjälpte henne packa ihop sina saker... och satt hos henne tills pappa skulle komma och hämta oss vid 4-tiden.
Nyss ringde hon... och hon har sovit bra hela natten. Nu blir det en tid med AHS team och all annan sjukvårdshjälp som hon kan behöva. Det blir nog bra...

Å så måste jag ju skriva det viktigaste inputet för igår... Carolina bakade supergod sockerkaka som vi sen festade på tillsammans med "Morden i Midsomer"!