lördag 14 juni 2008

En "bja" dag...

har det varit. (Min sons uttryck när han var liten... och hans dag varit bra!)

Vi har varit på kalas hos min lillebrors flickvän. Att komma ifrån, och göra sådana där roliga vardagliga saker är verkligen livlinor för oss nu. Förut... i tiden innan... så tyckte jag också att kalas var roligt... men nu... nu är de livsnödvändiga för oss.

Sen bjöd mamma och pappa oss på pizza. Vi åkte på en trevlig restaurang/pizzeria... jag, Carolina, mamma och pappa... och ja.... det var helt underbart roligt... ljuvligt... livlineaktigt att sitta på Restaurang Maria och äta. En känsla av liv... prata och skratta lite... och det låter kanske lite löjligt och uppblåst... vadå, äta pizza... gå ut och äta... det är väl inget livsnödvändigt med det? Men jo, det var det... för oss!
Det är tufft... ganska så ensamt... roligheterna duggar inte så tätt.... då kan jag säga att saker som att träffa andra, gå på kalas, och äta på restaurang är som om livet knackar på igen... med det där som håller en uppe!

Inom mig så skickar jag en önskan dit upp.... Gud, du får gärna skicka ner fler sådana dagar!

Så solen sken idag... på många många sätt.

Men kvällen blev lite lessig för Carolina. Hon var och fikade med sin kompis PH... och det blev inte alls så bra som hon hade trott. Så jag fick peppa när hon kom hem...
Pepp är livsviktigt det också... speciellt nu. När man är sjutton år är kärlek och vänskap som går i kras bland det svåraste som finns.... då kan ett flickehjärta brista! (Visst minns man...?)

..........

Sov så gott alla ni livlinor där ute! Jag har sagt det förut, och jag kan säga det hur många många gånger som helst.... era ord av omtanke och stöd bär långt nu. En dag, när jag har kommit över denna sorgliga bro.... då ska jag skicka livräddarmärken till er alla!!

13 kommentarer:

fideli sa...

Tänk jag vet precis vad du menar med sådana dagar/stunder... det är dom son gör att man orkar lite till särskilt då när man på allvar tror att nu går det inte längre
men sedan finns det också de dagar när man inte orkar med den där gemenskapen som man ständigt längtar efter och saknar...då när hjärtat slår ojämnt på väg att krackelera

Allt gott till dig/Fideli

Anonym sa...

Låter härligt att fått komma ut o äta pizza,Var det resturangen i Vännäs ni var på?
Det glädjer mig att du börjar skymta ljusglimtar i tillvaron att ta vara på de små guldkornen i dina dagar.Det borde flera göra.
Det är inte det stora sakerna vi lever för utan det är nuet som ska vara njutbart.
Önskar dig en fin dag
Många kramar
ewa

~ Eva ~ sa...

Det låter gott Elisabeth, med kalas och pizzastunderna...och jag kom att tänka på att dessa stunder på något sätt landar naturligt mjukare i ditt och Carolinas liv just nu, än den resa ni nyligen gjorde...så jag håller mina tummar hårt för många fler sådana stunder för er...!

Vad fint att du kunde moderspeppa Carolina i en stund som jag förstår att hon behövde det extra mycket...

Kram om er båda, från Eva

Unknown sa...

Ja, det är inte alldeles lätt att hitta ljuspunkterna. Men det är väldigt viktigt att ha dem som riktmärke.

Min dotter är svårt sjuk i barnreumatism och när hon var som sämst innan hon fått mediciner som gjorde lite mer nytta så var det en gång så särskilt eländigt att hon bara låg i fosterställning med näsan emot väggen och vågade inte röra sig för att det var så stora smärtor. Jag kom då på detta; Jag frågade min dotter om det var någon led hon inte hade ont i... hon funderade ett tag - sedan sa hon; - Ja, mamma här ( pekade på leden längst ut på ena lillfingret). Bra sa jag... bad min syrra titta till henne en stund. Jag åkte iväg på affären och köpte lite tårta, läsk och godis. Ballonger var jätteviktiga då för min femåring. Sedan åkte jag på leksaksaffären och köpte henne en ny docka. När jag kom hem igen så hade vi fest för den leden som inte gjorde ont. Sedan plåstrade vi om och tog hand om dockan.

Johanna kunde då tänka bort värken en stund och stå ut lite bättre och samtidigt fick hon ta hand om dockan och leka ut hennes egna erfarenheter.

Så att hitta ljuspunkter och hålla sig i dem hårt i svåra stunder hjälper en att hålla näsan ovanför vattenytan - Helt klart.

Inget sätt är för dåligt eller för dumt.

Kram på dig,

//Enastående mamma

Bloggblad sa...

Det låter bra att du orkar njuta av de goda stunderna - för det är som sagt dem som håller oss uppe...

Christina sa...

Tänk, jag tycker att det är bättre när man kan glädjas över mindre saker och inte stora sensationella ting.
Pizza på Pizzeria är väl hur härligt som helst.....
Önskar er en skön kväll
Kram vännen

Jessica sa...

Har själv haft mina superjobbiga händelser i livet och fått hjälp av livlinor. Är bara glad att kunna föra den facklan vidare om jag kan.

Laila sa...

En 17 åring har också sina upp och nedgångar... Det måste ju även hon få ha mitt upp i allting annat runt SE.
JAg är änså glad att dagen ändå väger upp mer på plussidan för er. :-)

Skickar er en stor kram!

Anonym sa...

Svar på min blogg:

Tack.. TACK du underbara vän för dina ord
*Kramar om*dig länge. länge....

Du kan verkligen konsten att få upp mig
med dina underbara kommentarer..
För det är ju så ibland att det känns sådär halvdeppigt
som just det där med det sista inlägget jag skrev om "Semestertider....."
Ja då kommer du...älskade vännen
och säger någonting som känns där i hjärteroten...
och då känns det så där.. bra och hoppfullt igen.. TACK!!

Du ger så mycket ändå, till mig, till oss...
utan att vara miljonär i pengar..
Du ger det som är så mycket värdefullare..
Du ger så mycket av dig själv i ord och i vänskap...
Det slår alla miljoner..

Jag är så rik...
Tack vare mina barn, mina vänner IRL
och mina vänner här på nätet...
som du.. som berikar mitt liv..
skänker glädje och tårar.. fast det är glada tårar *ler*

Tack för att just du finns Elisabeth..Tack!

Massor med kramar från oss alla till dig och Carolina!

*Kramar om*

Anonym sa...

Tack själv för att du delar med dig av dina sorger
och din lycka :-)
Och visst behöver man ladda batterierna med någon härlig sång ibland som giver lugn och ro :-)

Jag lyssnar själv på den nästa varje dag.

Anonym sa...

Vad underbart det låter med både kalas och pizza! Var i går med en granne till akuten och när jag satt där och väntade läste jag en gammal Året Runt(Jag brukar inte läsa tidningar på sjukhus eftersom jag har lite av bacillskräck) Där fanns en artikel om en kvinna vars man fåt alzeimers. Hon beskrev livet precis som du gör! Livlinor och glädjeämnen gör att man orkar gå vidare. Hon sa åxå att om de gamla vännerna sviker skall man söka sej till nya. Vilken underbar mamma du är!!! Att vara 17 år är nog bland det svåraste med alla känslor som bombar omkring i kroppen. Stor och varm kram till dej!

Anonym sa...

Så härligt det låter med en "bja" dag. Det gäller att ta vara på och minnas de dagarna när det kännst tungt och mörkt.
Du ska se Elisabeth, att det kommer att bli allt fler sådana fina dagar framöver.
Jag önskar dig och Carolina en riktigt fin midsommarvecka, även om helgerna kanske kan kännas tunga när tillvaron blivit vänd upp och ner.
Många kramar till dig!/Ingrid

Anonym sa...

Klart det går bra! En ära tycker jag att vara så pass betydande för nån annan att man får stå med.... ;)
/Lena