söndag 1 juni 2008

Glass och gråt...



blev det idag.

Just nu är det svårt att skriva om den vackra och glada dagen vi hade tillsammans därborta på "Sjöjungfrun". Där Sven-Erik bor nu. Carolina blev så ledsen ikväll...

Jag, Carolina och herr Pontus P tog bussen ut till Tomtebo. Carolina skulle gå med Pontus till familjen som Pontus ska få vara hos när vi är i Stockholm, och jag skulle gå till Sven-Erik på Sjöjungfrun. Så skulle Carolina och Pontus P dyka upp senare...

Sven-Erik blev nog glad när jag kom... men det var inte åh-vad-roligt-att-du-kommer-känslan, utan snarare jaha-här-kommer-någon-som-jag-känner-känslan. Det är svårt att förklara en sådan känsla... det är bara något man vet, att så är det. Det är inte en känsla som gör ont... inte längre. Snarare lite tvärtom kanske... jag känner en trygghet i den vemodiga insikten. En trygghet i att veta att han har det bra... han skrattar mycket, och ofta... jag skämtar på om allt möjligt...han saknar inte mig när jag har gått... och det... det är ändå det allra allra viktigaste.... HAN har det bra. Och sen... idag hade jag en starkare dag...

Men visst kan jag nu... när natten ger mig skydd... känna. Känna hans hand i min... känna de små utslagen som han hade på sin arm... känna hans rakvatten när jag gick därbredvid honom på cykelvägen runt Nydalasjön. Känna hur jag saknar... det jag mist. Nu får det göra ont...

Men vi fikade iallafall glass och kaffe... och sen gick vi på en lång ljuvlig promenad runt sjön, Jag tänkte där vi gick... vi ser ut som vilket par som helst... håller hand... skrattar och pratar...! Det var liksom lite skönt att tänka så... ingen sjukdom... inget boende... ingen ensamhet... vi som alltid... ja, det kändes bra.

Sen kom Carolina och Pontus P... och det blev lite trist. SE såg inte alls Carolina... men blev glad då han såg Pontus P.

Reaktionen kom ikväll... hon har gråtit gråtit gråtit... hon blev så ledsen över att han inte såg henne därborta... saknar sin gamla pappa... saknar huset... hon förstår inte varför allt detta drabbat henne... "har jag gjort något fel, mamma... eftersom det blev så här?"... frågade hon.

Hon grät till och med när vi tog kvällspinken med Pontus P.... och jag försökte peppa med alla ord jag hade. En mamma är stark för sitt barn... och jag är Hulken. Hon måste känna det nu... i en tid då hennes pappa... den som egentligen var Hulken för henne under hela hennes uppväxt... inte längre kan vara det.

Tuff dag...

16 kommentarer:

Anonym sa...

Men stackars, stackars Carolina som måste utstå det här och stackars, stackars dig som måste orka trösta! Fast det finns nog ingen tröst i världen som kan hjälpa riktigt. Och även om man förstår med hjärnan så är inte alltid hjärtat med. Jag kan inte mer än skicka kramar till er båda och hoppas att den här dagen blir lite bättre!

Eleonora sa...

Jag sänder mina kramar till er båda och är glad för att resan närmar sig, så att ni kan få annat att tänka på och nya saker att engagera er i. KramKram

Laila sa...

Jag förstår att det gör ont för Carolina. Å gör det ont för henne, gör det ont för dig! Så är vi mammaor funtade! ♥
Det värsta är att skulle SE vara frisk så skulle hans hjärta blöda om han visste hur han gör nu i sin sjukdom! Ni behöver båda gråta. För sorgen över denna jäkla sjukdom tar tid.

Jag önskar så att eran Sthlms resa blir ett bra minne som gör att ni orkar bära sorgen lite lättare...

En jätte bamse kram till er båda!

Unknown sa...

Ja, det är svårt att tackla barnens sorg. Du har rätt som du säger att det är då vi är Hulken. Vi måste för deras skull för ingen annan än vi som är föräldrar kan det.

Jag är glad att hon kunde släppa ut sin sorg och att ni fick lite närhet i varandra. Det betyder så mycket. Hon har dig att luta sig emot i sin sorg. Du har både Gud och din egen styrka som är stor att förlita dig på.

Han såg ut att må fint på fotot och som du säger även om det är med ett styng i hjärtat så har han det bra när du gått därifrån också.

Med risk för att låta klyschig så är ju detta de anhörigas sjukdom.

Tänker på Er allihop dagligen.

Bamsekram på er,

//Enastående mamma

Gisan sa...

Så tungt för Carolina, men tungt för er båda. Att för er båda förlora det käraste ni har. Massor med varma kärleksfulla kramar vill jag sända er båda...

Anonym sa...

Så svårt så underligt det här livet drabbar.. vi som inte vet hur det är har ingen aning egentligen, men peppa och ge er mersmak för livet som trots allt pågår .. det kan jag:-)
Hoppas, hoppas ni får en fin tid i storstaden.. men det där fixar vädret säkert. Det kommer dagar och det kommer dagar både braiga o dåliga.
Kram på dig.

Bloggblad sa...

Jag lider med er! Det är så tragiskt - och just i stunden hjälper inte vetskapen att han inte rår för det.

Är det inte det huset som de hade reportage om i tv? Med stor ljus innegård? Eller är det nåt annat?

Anonym sa...

Ja du, jag avundas dig inte. Oj vad jobbigt det måste vara. På något sätt är det tur att ni växlar nog de där med att vara stark o svag för varandra.Men det är bra att hon visar hur hon känner än att vända allt innåt för då vet ingen hur hon mår.
Livet är en tuff skola.
Många kramar ewa

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Det är inte lätt varesig för dig eller Carolina. Men jag tycker att du kommit en bra bit på väg. Det är bra. Du skriver orden själv, att SE kan inte vara Hulken längre. Han KAN inte, så gärna han än vill, det går inte. Att han inte såg Carolina måste ha kännts tungt och svårt för henne, naturligtvis. Men det enda vi med säkerhet kan säga är att SE inte "stöter bort" henne med vilja. Och att Carolina själv absolut inte har gjort något fel.
Låt henne släppa fram sina tårar så som du gjort och gör. Lena säger något fint och bra här. Det man förstår med hjärnan kanske man inte alltid förstår med hjärtat.
Många kramar Nalle

Anonym sa...

Så jobbigt för Carolina, och du är fortfarande lika beundransvärd, i din kamp, i din ork, och dina fina ord i bloggen, som ger både glädje och sorg till mig, sorgen för Carolina, glädjen för SE, och glädjen för dig, för att du har en "annan" nyans i det du skriver, och beskriver...önskar dig en underbar kväll, och en jättefin morgondag! Kramar om!

Anonym sa...

Du ni måste få hjälp......om ni inte får det Carolina måste förstå att inget av det som händer beror på henne. Hoppas verkligen hon och även du kan få utomstående stöd samtal. Och jag förstår att det är extra jobbigt för dig att inte visa riktigt hur du känner dig ner och samtidigt stödja din dotter.

Hoppas ni får en underbar Stockholms vistelse och verkligen kan koppla av!

Hoppas ni hittar något sthlms tips i min blogg.
www.mymim.blogg.se
Och känner ni för att bli bjudna på en fika så maila mig adressen hittar ni i min blogg. Kram

Anonym sa...

Det är tufft. Och det finns inte några bra svar att ge åp den känslan att inte bli sedd av den pappa man älskar. Men också bra att hon kan gråta. Man kan behöva det. Och hon behöävewr att du finns där. Vågar vara med henne i hennes gråt. Kramar i mängd

kicki sa...

Oj oj vad kämpigt för er..jag blir lessen då jag läser, tänker mej liksom in i er situation och blir nästan tokig på att känna så här, hur skall ni ha det som är mitt inne i det...man vill vara två...kämpa tillsammans och vara friska...varför är livet så orättvist min kära Elisabeth...jag skickar som vanligt en jätte kram med massor av styrka i...

~ Eva ~ sa...

Det måste vara en otroligt jobbig känsla för Carolina det där...hoppas att den med tiden som går på något sätt landar i någon slags samtakt med sig själv inuti henne...att hon kan ta till sig allra, allra mest att hennes pappa älskar henne...oavsett, nu som då...fastän det till det yttre kan te sig annorlunda...

Kram från Eva

Pixi sa...

Ohh vad hemskt det måste vara ,kan inte föreställa mej den smärta som ni måste bära men känner med er ,det gör jag...O du,måste bära det stora tyngsta lasset o vara stark för er alla!!! har du nån där du kan gråta ut hos o bli tröstad.??...det hade jag behövt iaf!Skickar med en varm famn att lute dej emot o en kram som håller dej hårt o ger dej mod o styrka o tillit att fortsätta!!!

All kärlek till er!!! =)

Anonym sa...

Ja, vad ska man säga,,,,jag har inte ord som räcker till,,,,det bara gör sååå ont i hjärtat att läsa, det finns så mycket smärta i livet, men också så många glädjeämnen,,,,man får försöka fokusera på det senaste.

Kram på er.