En dag till...

... har gått. Dagen före midsommarafton.... och dagen som var svårast.

Ringde till honom som vanligt på morgonen. Pratade om Pontus P och vädret. Mitt i väderpratet så sa han... som om han bara kände så, just då:
"Ja, jag tänkte ta och komma hem nu.... och ta hand om dig!"
"Men ska du det... vad du är gullig... det är tur att jag har dig" svarade jag med all min glada övertygelse så att han skulle höra hur glad jag blev.
Men inom mig.... varm och lycklig över hans ord... men samtidigt plågan... den som inte ens vill andas.
"Men du, gubben... då kommer jag och hälsar på dig om en stund" sa jag avslutningsvis. Fast jag redan sagt det några gånger...
"Jaså... ja, gör gärna det!" svarade han. Lät glad över det...

Pappa skjutsade dit mig. Jag hade med mig fika...
Vi satt ute på altanen och fikade... jag, SE och pappa. En härlig, och rolig stund... för som vanligt var SE glad, och skrattade mest hela tiden. Vi pratade mycket om... ja, vädret! Om de mörka molnen som var på väg in... om hur man bara minns de soliga dagarna från det man var barn... med höbärgning, utsläpp av korna på sommarbete, och aldrig minns man att det regnade. Det var mest pappa och jag som pratade... och mindes. SE höll mest bara med... men så plötsligt sa han: "Ja, jag minns när vi släppte ut korna... då hade vi en "gammko" som sprang rakt ner i diket... och där stod hon. Hon kom inte upp... så vi fick daska till hon med kvisten!"
Vi skrattade gott alla tre när han berättade....

Sen blev det dags attgå... och då skulle han följa med. I ena hörnet på dagrummet hade jag sett hans jeansjacka, några cd-skivor och ett par skor redan innan vi kom. Nu tog han på sig kepsen, stoppade ner cd-skivorna i jeansjackan, slängde jackan över axeln, tog skorna i handen, och sa: "Jaha... ska vi fara då?"
Men Gud, tänkte jag... vad gör jag nu? Pappa tittade olyckligt på mig... och jag kände bara paniken som kom.
"Men Sven-Erik, du vet.. du vet... " var allt jag kunde få fram. Sökte i paniken... vad gör jag nu? Hur ska jag säga till honom att han måste stanna kvar.... att det är jag och pappa som ska åka!
Han stod bara där och väntade, inställd på att nu skulle VI åka...

Jag gick till personalen... och sa att de var tvungen att hjälpa mig nu. Att de måste försöka hitta på något övertygande till varför han måste stanna kvar. De kom...
"Men Sven-Erik... du måste hjälpa oss litegrann... vi ska ju ha lite kalas här nu... och det är en del saker som måste fixas... kom får du se!" sa personalen till honom.
" Men vad bra, de behöver din hjälp nu, Sven-Erik... du vet ju lite hur det ska vara... jag kommer förbi sen... så kan vi fika du och jag!" sa jag. Världshurtigt.
"Jaså, säg du det... " svarade han. Resignerat.

Han bara vände om... följde med personalen. Pappa och jag gick fort därifrån...

Jag orkar inte skriva mer om det. Det blev tungt att gå... och tungt att tänka på det nu.

..........

Tog med mig Carolina ner på stan. Måste komma ut... vi åt hamburgare, och köpte en fyndpåse på Glitter för 25 kronor. Carolina blev överlycklig... för två par skärp, flera par örhängen, armband, halsband... det var verkligen ett fynd. Å en lycka... då hon blev glad.

Carolina och jag satt och pratade länge ikväll. Hon grät... minnena av pappa gör ont. De minnena som dom två ägde... och framtiden utan honom. Lilla lilla gumman... jag älskar dig.


Dagen är slut... tack och lov.