Jag har haft perioder när jag inte har velat titta i gamla fotoalbum. Det har gjort för ont att bli påmind om hur bekymmerslöst livet ändå var - fast jag nog inte trodde det just då.
Men sen har det lättat och jag tar fram ett gammalt album då och då... Fast fortfarande är det jobbigt att se de riktigt gamla, där ingen lever längre. Då tänker jag på all möda de hade i sina liv, och att det är borta och glömt nu.
Våra minnen från förr bär vi för alltid med oss, som om det vore en saga kan det kännas ibland. Hur kan något som var så levande och sant bara försvinna? Och varför gör minnena av det som var mig så ledsen istället för glad. Glad att jag fick uppleva det. Möta de personerna som inte längre finns men som lever sitt liv i mitt inre. Som svarar på mina tanke frågor, som har sagt saker jag fortfarande citerar.
Min pappa dog när jag var 22, det har jag säkert berättat någon gång. Fortfarande, 30 år senare så tänker jag på honom, tänk om han hade fått vara med! Tänk om han hade sett osv. Vad han hade varit stolt. Vad han hade kunnat trösta. Så visst är de för evigt kvar, de vi älskar. Men varför ska längtan göra ont istället för stärka upp, - vi har ju möts....
Bara några tankar en torsdagsmorgonen.
Hjärtekramar från mig som nästan aldrig har tid att skriva numera.
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
2 kommentarer:
Jag har haft perioder när jag inte har velat titta i gamla fotoalbum. Det har gjort för ont att bli påmind om hur bekymmerslöst livet ändå var - fast jag nog inte trodde det just då.
Men sen har det lättat och jag tar fram ett gammalt album då och då... Fast fortfarande är det jobbigt att se de riktigt gamla, där ingen lever längre. Då tänker jag på all möda de hade i sina liv, och att det är borta och glömt nu.
Våra minnen från förr bär vi för alltid med oss, som om det vore en saga kan det kännas ibland. Hur kan något som var så levande och sant bara försvinna? Och varför gör minnena av det som var mig så ledsen istället för glad. Glad att jag fick uppleva det. Möta de personerna som inte längre finns men som lever sitt liv i mitt inre. Som svarar på mina tanke frågor, som har sagt saker jag fortfarande citerar.
Min pappa dog när jag var 22, det har jag säkert berättat någon gång. Fortfarande, 30 år senare så tänker jag på honom, tänk om han hade fått vara med! Tänk om han hade sett osv. Vad han hade varit stolt. Vad han hade kunnat trösta. Så visst är de för evigt kvar, de vi älskar. Men varför ska längtan göra ont istället för stärka upp,
- vi har ju möts....
Bara några tankar en torsdagsmorgonen.
Hjärtekramar från mig som nästan aldrig har tid att skriva numera.
Skicka en kommentar