Hon var dit för första gången på nästan tre år.
Hon ville ta adjö.
Det var tufft.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En dagbok för livet
Min mailadress
Om mig
- Elisabeth
- Tjej och mamma på snart 50 år... Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum... Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
Byggstenar i mitt liv
- Små och stora tänk (41)
- Talar till mitt hjärta (91)
Bloggarkiv
Mina länkar
- ALZHEIMERFONDEN
- Belenas hem på nätet
- Bloggblad
- Christina
- Det stora i det lilla
- Di The Queen
- Essemias värld
- Hallongränd 4
- Hjärtebarnsmamma
- Kicki
- Lantluft
- Maggans blogg
- Marskatten
- Min dotters blogg...
- Musikanta
- Nina
- Plommenad
- Ruta Ett
- Tokiga tankar / allvarliga funderingar
- Trollmor
- Trolltyg och Änglaströssel
- Tussegumman
- chaos
- gnällspikar och livsflanörer
- isa bloggar
- the adventure for life
- ullamonas blogg
13 kommentarer:
Så bra att hon åkte dit //Thomas
Kramar till er båda
/Inger
<3....
Styrka till er alla!
Så svårt! Men en vacker bild.
Åååhh, vad detta är sorgligt!
Jag kan bara skicka så många kramar som det går!
Kramar till er - hela tiden...
Förstår att det var tufft men så viktigt att hon vågade, att hon orkade , att hon gjorde det. Många många varma tankar till er båda.
<3 det ser svårt ut. Många kramar!
Ni finns i mina tankar. Hoppas du och din dotter finner styrka i varandra. Skönt att Carolina fick tala om hur mycket hon älskar sin pappa. Jag är övertygad om att orden och känslorna nådde fram. Varm kram till er båda. Stina.
Har inga ord, men förstår er så väl, stor kram till er båda. Veronica/
Hej!
Hoppas att det blev ett så bra möte som det kunde bli. Själv så har ju jag min sambo hemma så vi kan ta farväl ja när det kommer.
Han sitter nu i rullstol på heltid.
Micke
En väldigt fin och rörande bild, mitt hjärta gråter för er,och jag tänker på er varje dag! Kram <3/Kajsa
Ooohhh :-( Så fint och härligt för henne att få komma till sin pappa <3 Det är inte lätt ;-( Mina två 17 och 20 år har jättesvårt att hälsa på sin pappa :-( Det får inte bli en press, men samtidigt vill man att dom ska träffas <3 Stor varm kram till er <3 Ni finns i mina tankar <3
Så svårt men så viktigt.. Bra gjort av er att ta fram ännu mer med., ni är fantastiska.
Skickar stora kramar
Skicka en kommentar