En risifrutti, en banan och lokaltidningen.
Påsen vägde guld och jag bar den med största omsorg och försiktighet.
Som den dyrbaraste skatt på jorden och allt jag har kvar... begravningsannonsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det var ett tag sen jag var inne ock läste på din blogg. Jag ser att du nu har kommit ett steg vidare i förloppet - din man har gått bort.
Jag är kvar där du var för länge sedan. Det är nu ungefär ½ år sedan jag förstod att det inte stod rätt till med min man. Under den tiden har jag påbörjat min Golgata-vandring.
Det låter hemskt att skiva detta, men jag gör det ändå: Det finns stunder, då jag har önskat att jag hade hunnit lika långt som du.
Du vet mer än jag, du har kommit längre. Ändå delar vi en massa erfarenheter.
Jag har också en blogg, om du vill läsa: http://demens.bloggpatsen.se
Hör gärna av dig!
Åh, vilken känsla... Jag tänker mycket på dig och ber om styrka för dig och din dotter.
Hoppas att ni får en präst som är bra att prata med, det kan göra stor skillnad.
Tänker på er,kramar om länge...länge..../Virpi
En stark och mäktig känsla det där...jag tror jag förstår den...
KRAM
Hej Bettan.
hoppas ni har kommit så långt att ni kommit att få ett "vanligt" liv igen.
Själv är jag numera tveksam till mitt beslut om assistans nu. Men jag lovade min sambo att bo hemma till slutet. Och kommer att hålla det.
Bokat en resa nu i mars. Hoppas att jag kan åka då.
Tänker alltid på er Kram. Micke
KRAM!
Jag har följt din blogg under flera år.
Nu funderar jag på hur det är med dig och din dotter.
Jag hoppas att ni hittar styrka att gå vidare och kunna finna glädje i de fina stunder som varit.
Tänker på er emellanåt och sänder iväg en skara skyddsänglar till er.
Hej Elisabet. Hoppas allt är väl med dig efter omständigheterna. Önskar också att du i sinom tid kan blicka framåt igen och att du och din dotter finner stöd i varann. Våren stundar snart och därmed ljuset. Var rädd om dig för det finns ett ljus i tunneln, jag vet. Kram från Skåne.
Skicka en kommentar