Jag är ledsen...

idag. Det är så lessigt så jag vet inte vad....!

Det kändes redan imorse när jag vaknade. Det bara fanns där. Trots att Carolina, som var ledig från skolan idag, kom med kaffe. Trots att solen gjorde, och fortfarande gör, sitt bästa för att skina bort det lessiga.. så fanns det bara där ändå. Idag är det så...

Pappa skjutsade ut mig till SE:s boende. Jag måste bara lämna lite fickpengar... för det insåg jag ju... att vara tillsammans med SE idag skulle jag inte fixa.
Han satt och åt lunch när jag kom.... han tittade upp... och jag sa: "Hej snygging".
Han sa: "Jo, hej". Kort och precis som om jag var vem som helst. Någon som han inte kände.
Sen tittade han ner i tallriken igen, och fortsatte äta.

En av vårdarna och jag gick till "kontorsrummet", och jag lämnade pengarna. Började säga någonting om hans kläder... nya byxor... och... ja, sen kände jag bara gråten som var på väg upp... satte handen för munnen... sa att jag kunde inte säga någe mer...
Hon hörde ju och förstod. Hon strök mig över armen och sa: Men du, ta det bara lugnt... det är inte lätt... jag förstår... " och säkert sa hon mer.. men jag kommer inte ihåg det nu.
"Jag kommer tillbaka en annan dag"... var allt jag fick fram. SVALDE NER....!!

När jag gick förbi SE igen... så satt han fortfarande och åt.
Han tittade upp på mig. Lite förstrött. Jag var ju vem som helst...
"Du, jag kommer förbi dig sen..." var allt jag kunde säga. Jag ville fort därifrån...
"Jaha", sa han bara. Kort... och fortsatte sen bara äta.

Jag gick fort... och sen hade jag fullt sjå att inte alldeles bara bryta ihop i bilen hem. Pappa såg ju ändå. Han förstod ju...

Det är bara en så lessen dag idag...
Det är ju bara så grymt på någe vis...

Godmorgon älskling.

Jag tror inte att det finns en enda en av oss som tycker om att vara ensam! Jag tror inte att människan är skapad för att leva ensam. Ändå är det många som lever just det.... ensam.

I min värld håller jag på att lära mig det nu. Att leva ensam. I många år var jag en del av någon annan. I många år möttes jag alltid av någon som sa godnatt älskling, och godmorgon älskling.

Det är svårt. Å det blir, som för de flesta andra gissar jag, alldeles väldigt påtagligt när kvällen kommer, Det spelar nästan ingen roll hur underbar dagen har varit.... det spelar nästan ingen roll att man känner det trygga i att veta att barnen har det bra. Det spelar nästan ingen roll just då.... just där i kvällen och natten... för det är precis då som man skulle ge nästan vad som helst för att slippa sitta där.... ensam.
Så är det... så är det åtminstone för mig. Men jag håller på att lära mig det....

Å igår kväll... trots att jag just nu inte så gärna vill tänka på hur det kändes just då... så måste jag ju inse att det gick bra. Jag överlevde både kvällen och natten....

Kanske var det för att jag ändå visste hur roligt Carolina hade?

Kanske var det för att jag hade haft en sådan underbar dag?

Jag skulle tro det....

..........

Igår så ringde min lillebror och sa: "Hörru, vad gör du? Vi ska ner på stan nu... vi kommer förbi och hämtar upp upp dig... och C har bakat bullar... och du kan följa med oss en sväng... och..." och sen minns jag inte riktigt vad han sa mer. För han sa nästan allt i ett och samma andetag!
"Ehhh...jaha... men gu´va roligt!" var allt jag fick fram. Men det var ju det... så himla roligt. Att de tänkte på mig. Att få komma bort lite... få några timmar roligt med andra vuxna.
(För så är det ju... och så ska det vara... Carolina ska vara med sina kompisar... och hennes mamma ska vara med.... ja, andra.)

Så... de kom. Å det blev några härliga, och välbehövliga timmar med komma-bort-äventyr! Många skulle nog inte höja på ögonbrynen nämnvärt till att sätta sig i bilen, och åka på ÖB och Rusta... men för mig var det nästan som "balen på slottet"! Vi fikade på Ullas Konditori... åkte bil.... både på ÖB och Rusta... handlade... skrattade... åt gott på Charlies pizzeria... och lite som "pricken över i:et" så fick jag en stor påse bullar med mig hem.

Å precis som jag skrev... många skulle nog kanske inte höjt på ögonbrynen och känt lyckan över att få vara med på ett sådant äventyr... men för mig var det det!! Min bror och svägerskan C som tog sig en heldag med mig.... jag tror inte ens att de själva förstod hur mycket det betydde för mig... och hur viktigt det var. Att ett sådant äventyr hjälper.... hjälper när kvällen kommer... och ensamhet och längtan liksom gör sitt bästa för att förstöra lördagskvällen. Det är då man kan suga lite på sockerbiten från dagen...

Så tack till lillebror och svägerskan. Äventyret bär idag också....

..........

Carolina... ja, hon har jag inte sett röken av än på morgonen. När jag kom hem igår, efter mitt äventyr, så höll de på att laga middag.... hon och hennes två kompisar. Jag förpassade mig själv till vardagsrummet... och sen hörde jag skratten... slamret... och surret... och så doften av kladdkaka.
Sen gick de iväg och skulle ha film-maraton hemma hos den ena klasskompisen. Så... jag gissar att det är en rätt hålögd dotter som dyker upp idag!

Men jag är så otroligt lycklig för hennes skull... hon behöver mycket sånt här!

..........

Så än om jag vet att jag aldrig mer kommer att mötas av något godmorgon, eller något godnatt från han som är, och var livet för mig... än om jag vet att det kommer att komma ziljoner mer ensamma kvällar... och än om jag vet att det är så så så svårt... så vet jag också:

Det går...

Lördag kväll. Det är svårt. Sitta här ensam. Tomt.
Längtar...

Med daimglass...

.... så avslutar jag fredagskvällen.

Det går.... det gör ju det. Att sitta ensam och njuta av kaffe och glass. Så länge man väljer att inte känna efter alltför mycket... höra Carolinas gnolande från sitt rum... och ännu känna värmen inom sig från den vackra orkiden som står i fönstret.

Det går... för att Carolina har fullt upp med att planera morgondagen... hon ska bort på filmkväll med två klasskompisar, men först ska dom äta middag här. För en mamma... och eftersom det är som det är just nu... så är det det enda viktiga. Att hon planerar inför någe roligt... att hon får HA roligt!

Och det går också bra... sen jag läste jag något av Tomas Tranströmer: "Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."

Jag har gått lite vilse...

Jag kommer att hitta en glänta...

Sin egen lyckas smed...

... säger man att man är. Men igår var det någon annan som var min lyckas smed.... och det var verkligen en riktig bubbellycka hon smidde till!

HUR länge sedan är det inte som jag kände det så? Bubbellycka? Sådär så att man nästan börjar gråta då livet bara bjuder på den vackraste stunden....

Hon ringde på dörren... en bloggvän som jag aldrig träffat... stod med ett blompaket i famnen... och jag trodde det var ett blomsterbud som kom.

Men... förstår ni? När hon sa sitt namn.... och hon bara stod där och log... hade velat överraska... åkt långt... och nu stod utanför MIN dörr!!

Det är svårt att förklara känslan.... lyckobubblet som bara vällde upp... glädjen och förvåningen över att se henne... men om jag skriver att jag ler, och känner värmen varje gång jag tittar på den vackra orkiden nu, då vet ni... bubbellycka.

Hon hade varit och hälsat på någon på sjukhuset, och tänkt att hon skulle överraska mig. Va? Jag förstår det fortfarande inte.... gud, vad en del människor är modiga! Bara så där! Jag måste erkänna att det skulle jag aldrig ha vågat... men kanske lärde jag mig något där, att övervinna rädslan för möjligheten att ge någon lite bubbellycka? Jag ska tänka på det....

Jag bjöd på fika... och vi satt länge och pratade. Hon hade ett skratt som förmedlade så så så mycket kärlek och värme. Jag hade kunnat sitta kvar där vid köksbordet hur länge som helst... Fantastiska människa, säger jag bara.... och "till råga på allt", så gav hon mig en alldeles underbart vacker orkide... med TRE STÄNGLAR!

Det var viktigt, sa hon... att det var just tre stänglar... då hon visste att jag inte tyckte om siffran två. Fantastiska människa, säger jag igen...

Det blev tomt när de åkte. Men hon lämnade något kvar. Bubbellyckan.

Den som nästan aldrig finns numer... den hade hon kommit med, och den lämnade hon kvar.

Carolina sa: "Mamma, det är som det lyser om dig... du är ju alldeles knäpp!"

Å så kändes det.... och så känns det fortfarande.

Kanske... kan det bli ganska bra det här, ändå? Just nu känns det så.

Tack Gud. Tack Lena.

Skulle jag inte tro...

... att livet har en mening, trots allt, då vore livet i sig bra meningslöst. För vad skulle isåfall Sven-Eriks liv ha haft för mening. Skulle han ha fått denna helvetiska sjukdom bara för att?

Jag tror, och jag är än mer övertygad nu, sen han blev sjuk.... att livet faktiskt har ett tänk med allt... än om jag inte riktigt kan förstå vad. Och varför.

Livet har en mening....

Jag ska skriva så...

... och just det... det måste jag komma ihåg... det är viktigt... vill minnas just det... måste skriva ner det som känns som en enda stor röra i huvudet på mig... allt det som har varit... allt det som är nu... och allt det som ska bli nytt... så vill jag skriva!

Men så sitter jag här, med fingrarna på tangenterna, och viljan, och det viktiga skrivet, går inte alls att omsätta ner i fingrarna... utan blir bara trögt och jobbigt istället. Så är det just nu...

Det finns så mycket viktigt att skriva. Jag tycker det. Om att vara anhörig... om att älska... om Alzheimer... om sorg... och om hur livet tog andra vägar, än jag hade tänkt mig. Viktigt.
Av många anledningar. En viktig anledning, och som jag lärt mig av min vän Gisan, är "Pay it forward"... kan någe enda som jag skriver vara ett stöd för någon annan, så har jag lyckats få ge tillbaka lite av det så helt fantastiskt underbara stöd jag mött från er... era varma, stöttande och omtänksamma kommentarer och handlingar! DET är nästan viktigast... att kunna hjälpa varandra! Vara en vän...

Men just nu orkar jag inte skriva någe mer... har varit på avstämningsmöte med f-kassan och läkaren idag. Så jag är trött... helt tom... men jag ska skriva om mötet sen.

Sov gott... och tack för att just du finns! Tack ödmjukt...