Lavendelflickorna...

.... och jag, avslutade kvällen tillsammans igår. Med kaffe... romerska bågar... och ett tänt ljus.

En underbar och vacker film om kärlek. Sådan som den ska ges och fås i livet... och när den gamla kvinnan så småningom lät hårlocken, som hon tagit från den unga pojken, blåsa iväg ur hennes hand... då tänkte jag: "Hoppas jag kommer dit också...."

.......

Fick besök igår. Av en vän som jag inte träffar så ofta nu... en vän som förut ingick i vår familj, men som nu har gått vidare till en annan framtid.

Det var roligt... hon är rolig. Hon kan prata om precis vad som helst. Ett yrväder som har tusen åsikter om livet, kan bli galen över detsamma, har ett hjärta av guld... och är en frisk fläkt för alla som behöver blåsas omkull lite.

Tack E ... för att jag fick blåsa omkull lite.

......

Nu är det lördag. Jag ska duscha och försöka hitta på någe. Carolina är som ett yrväder, hon också.. men det är förklarligt, hennes J kommer ju hit idag. Å de ska åka och hälsa på SE. Så vi får se hur dagen blir... kanske slutar det åtminstone att regna!

Alla bär vi våra masker...

... också jag.

SE bar sin mask för att dölja sin sjukdom. Nu har han tagit av sig sin...

Jag bar min mask för att dölja min sorg inför hans sjukdom. Jag bär den än...

Jag lärde mig hur jag skulle använda den när SE blev sjuk. Skrattade och var glad... stöttade och peppade... tjo och tjim... en överlevnadsmask både för honom och för mig. Jag använde den dagligen... nu märker jag att det är svårt att få av den!

Skrattar, och ska vara glad... tjo och tjim... måste vara stark... så fort jag möter någon, så fort jag måste hålla känslorna i schack inför mig själv, och så fort den nya vardagen inte vill orkas riktigt.

Det är lättare så... men frågan som har börjat poppa upp... vad är jag, och vad är masken?

Jag menar... den glada och positiva Elisabeth, hon har alltid funnits, den arga och ledsna Elisabeth hon har också alltid funnits... men nu, nu finns mest bara den Elisabeth som ska försöka att vara så glad och positiv. Den arga och ledsna Elisabeth, hon har liksom fått respass... eller, vilket jag nu har börjat se... hon försvinner allt som oftast bakom masken.

Det är lättare så... och jag är rädd för att vara ledsen och arg. Och... det allra allra sämsta, och så helt idiotiskt tänkt.... det är att jag förväxlar sorg med svaghet.

Styrka... ja, men det är ju att vara "god och glad - kexchoklad" oavsett vilken mardröm man ställs inför! Så känns det... fast jag vet hur fel det är.

Svaghet... ja, men det är ju att vara ledsen och gråta åt eländet. Hur fel får man bli?

Å ändå.... det är lättare så. Jag förstår inte...

Varför är jag så rädd för att vara ledsen?

Å så bara...

nyss.

Tar fram mjölken i kylskåpet. Mjölk till kaffet...

Då bara... som med orkanstyrkan från den innersta vågen... så kommer den... min längtan... denna plågsamma stora.... denna innersta djupa längtan... tar bara över allt.

Det finns inget kaffe och inga tankar... bara Sven-Erik.

Drunknar nästan där vid köksbänken... för jag lyckas inte svälja så bra.

Kaffet är kallt...

... och jag vill inte ha någon innersta djupa längtan.

Men nu är det över....

... det har lagt sig igen.

Igår kväll...

... så tänkte jag: "Måtte jag känna i morgon bitti... att det är en bra dag..."!

Jag vet ju att det ofta är så nu. Vaknar, och hela världen har gått i kras.... vaknar, och vill inte ens stiga upp... vaknar, och allt det svåra går inte att stoppa undan.
Dagar då jag inte vill vara här...

Men onsdagen blev rätt bra.
Kanske för att solen bjöd på sina vackraste strålar... kanske för att det fick fort på banken... kanske för att jag köpte en korv med bröd... kanske för att det inte var så mycket disk... kanske för att kusin Sofie var hit på middag... kanske för att "skoköparna" dök upp hand i hand... eller kanske rent av bara för att dagen bestämt sig för att den skulle bli bra idag?

Jag vet inte... men jag är tacksam för gårdagen. Å än om jag märkt, att det behövs inte så mycket av möten och måsten, för att jag ska känna mig som en disktrasa... så är det ju precis så här som jag önskar att det ska vara... bra dagar. Bra stunder. Framåt. Det svåra kan hållas på botten.

Idag ska jag träffa en bloggvän.... och dagen känns ganska bra hittills.

..........

(Men det var lite svårt med sovet inatt.... DET är tungt i mörker... bara så.)

Små hemligheter...

... får man bara viska om. Men de är viktiga... speciellt nu. Å speciellt om de är av det braiga slaget. För Carolina... och för mig.
Så jag viskar så tyst jag kan.... Carolina har träffat någon. En kille. Spirande och nytt... och jag ser ju att hon lyser. En trevlig ung man har jag också sett... men inte fått skriva.
Idag ska hon följa med honom och köpa skor.... och kanske, kanske så ska de åka och hälsa på SE på lördag.
"Jo, men jag vill ju att han ska träffa pappa... än om pappa inte förstår... så ändå..." sa hon igår.

Å ni vet.... någonstans där.... när stunderna kommer med sådant där som livet också ska bjuda på... då... ja, då känner man hopp. Mitt i det mörka och sorgliga.

För hon hittar framåt.... livet bjuder henne på gott... också!

För mig är det lyckan... det viktigaste. Av allt. Små hemligheter som ger lycka.

Bara så jag vet...

Jag ser faktiskt att solen skiner idag...

Jag hörde faktiskt att fåglarna sjöng...

Bara så jag vet...

De tusen...

... frågornas sjukdom... så kallar jag den. Alzheimer... och det andra ordet... ordet som jag önskar inte fanns.... DEMENS.... de orden, de berättar ingenting... egentligen!

De tusen frågornas sjukdom... med nästan inga svar. För var ska man hitta dem... när man tittar på den som VAR.... som nu ÄR... och som ska BLI... ?

Vem var du?
Vem är du idag därinne?
Var är du därinne?
Vad ska du bli varje dag nu?

Vem var du? Jag bär dina minnen... jag vet vem du var. Du vet inte idag vem du var.
Vem är du idag därinne? Det kan jag aldrig veta... från dag till dag, från stund till stund så försvinner det som var du alltmer.
Var är du därinne? Gud, vad jag önskar att jag visste just det... VART har allt det som har varit du gått någonstans? Det jag visste att du hade för oss... kärlek... var finns det nu?
Vad ska du bli varje dag nu? Allt sämre. Snart inget DU kvar alls...

Det är svårt att skriva det här. Men för mig är det viktigt... det som är så svårt att förstå, det som inte än vill accepteras... att det får plats... att frågorna ändå får finnas... fast svaren uteblir.

Jag tänker på när man dör... då försvinner allt man var i ett obarmhärtigt "poff". Men i den här sjukdomen så försvinner man långt före man dör. Å man kan bara sakta följa med bit för bit... gå bredvid och se hur allt som var en människa... försvinner en stund i taget. Mot det oundvikliga.
Det oundvikliga... ja, jag förbereder mig för det också. En dag..... och det går allt fortare.

..........

Jag är ledsen. Någonstans har jag börjat landa. Någonstans har jag börjat acceptera att det faktiskt är ok att få vara ledsen... också!
"Elisabeth, det är ok... du FÅR vara ledsen nu.... du behöver inte låtsas mer" , så känns det.
Det är ok.

Jag ska gå ut med Pontus P nu. Duscha. Diska. Å kanske blir det inte så mycket mer idag... men jag känns trygg med det. Just nu gör jag det. För det är ok att vara lessen lite nu....



Ps. Änglavingar... mer behöver jag inte säga. Ni är det allihopa....