Påsken är här...

... och det är den andra vi firar bara vi två. Carolina och jag. Vi har bestämt tre saker... att vi ska köpa lax och godis, att vi ska se mycket bra på tv, och att vi ska åka till SE med påskägg.

Men minnet från påskfirandet förra året spökar ännu.... det var tufft då. Å det är tufft nu, när jag tänker på det...

Men i år ska vi ha mycket mys.... jag ska göra allt jag bara kan.

..........

Men just nu... i dagen som ska levas idag, så ska jag gå ut i köket, sätta på radion, och fixa bort disken. Å det brukar nästan alltid komma någe glatt och trudeluttaktigt ur radiolan - någe man kan nynna och gnola med i. Sådant är viktigt... speciellt vid depp- och disktänk!

Men jag glömde...

...en sak. En viktig sak. Nästan den viktigaste....

Vi kan skratta också! Riktigt så där så att man nästan börjar gråta.... då också.
Vilken dag det var minns jag inte.... och vad hon sa minns jag inte heller.... men Carolina och jag stod vid köksbänken, hjälptes åt med middagen.... och så bara.... vad det nu var.... så skrattade vi åt det roliga... skrattade så där så vi nästan inte fick någon luft... skrattade åt det tokiga och roliga.... och det kändes bara så skönt! Ganska så helt underbart härligt skönt!

DET är ett viktigt minne.... och roligt var det!

Tack Gud.

Gråt och pepp

Igårkväll kom hon, Carolina...

"Mamma, jag tror jag håller på att bli lite knäpp.... vet du, jag satt nyss och spelade tetris på datorn... o så började jag bara tvärgrina... det bara kom..." sa hon. Å jag hörde att hon lät lite chockad över hur tvärt känslan hade överrumplat henne, och jag såg ju också... tårarna hade inte ens hunnit torka på hennes kind.
"Men gumman... kom och sätt dig här... kom så ska vi prata. Berätta... vad blev du ledsen över... tänkte du på någe speciellt precis innan?" sa jag. (Lät ju psykologaktigt det där.... men det kändes inte så... det gjorde ont.)
"Jag vet inte... men jag tänkte på att pappa var hemma... du vet på "Gärdes" (huset) ... och jag ville bara fara hem till han.... å så är vi här... å det är ju bara vi kvar... du och jag mamma... o jag längtar hem... " sa hon. Å hon sa mer.... men hon grät så jag hörde knappt vad hon sa.

Det är då mammapeppet finns där! Hur mycket som helst! I evig tid! För jag har ju sagt att vi ska fixa det här.... och då gör vi det.... oavsett vad!

Å gråten gick över.... som den ju gör.... hon sa att det kändes lättare. Hon behövde få gråta och peppas lite.

Vår älskade lill-kajsa....

..........

Men helgen har varit bra. Ändå.
På fredag hade jag besök av min sons ex E som kom hit på en liten blixtvisit. Med sig hade hon en liten påsktupp till mig, och en söt liten porslinsskål fylld med godis till Carolina. Vi blev så så glada....

På lördag gick vi och köpte tights till Carolina. Lite akut var det... hon har bara ett par sen tidigare. Sen.... festade vi!! På hamburgare.
Å sen blev det myskväll med Mamma-Mia film och popcorn. (Inte så mycket mys med deppgråtet som blev sen.... men det är ju inget som man beställer... sådant måste man ju alltid ha beredskap för....!)

Å nu är det söndag.... den ska ägnas åt plugg och städ. Tror jag.

..........


I ett svagt upplyst rum, så ser man efter en stund det man först inte kunde urskilja. Då kan man allt tydligare se vad som finns i ljus, och vad som finns i mörker.
Vi ska tända alla lampor... och sen ska vi lämna det som finns i mörker.

Så är det nog...

... för alla föräldrar. Allt man inte gjorde... allt man borde...och rätt vad det är så har de vuxit iväg bort mot framtiden.

Men ikväll har vi mys med Mamma Mia-film och popcorn. Än så länge finns hon här...

Bloggvänner kommer...

... på besök!! Gisan och Nalle. De kommer den 24:e.
Träffa oss. Fika. Umgås. Gå ut och äta. Skratta.
Ja, leva livet... så där som det också ska levas.

Å än om jag är en mycket försiktig general i mycket nu,
så hoppar jag i tanken högt av glädje och förväntan....
det här är det roligaste som hänt oss på mycket mycket
länge!

Å jag säger som Carolina... gud vad jag längtar!

Rädslan...

... bär man också. Den där som man hela tiden försöker att mota ner till det djupaste. För att man måste överleva varje ny dag.
Men nu vaknade jag med den. I resterna från en mardröm...

Jag är 48 år. 48 år!! Vad ska det bli av mig nu? Allt var ju så utstakat och klart.... man, hus, familj, vänner, liv.... och nu?
Nu sitter det en liten Elisabeth, i det nya lilla hemmet, med sin nya lilla familj. Carolina och Pontus P. "Poff" sa det bara...

Vad ska det bli av mig nu? Ska det överhuvudtaget bli någe mer? Vad finns det kvar? Ska det komma någe nytt... eller är det så här jag ska leva nu? Ensam. De år jag har kvar...

Visserligen har jag varit ensam länge... länge. Det har nog de flesta som har levt, eller lever med en demenssjuk anhörig känt. Den förtvivlade ensamheten när man inte längre kan dela livet och vardagen med den mest älskade. Men då, när SE ännu bodde hemma, kunde jag åtminstone lura mig själv lite emellanåt... låtsas, och hålla fast vid att det fortfarande skulle vara vi livet ut. Så där som vanligt...

Det är fortfarande vi livet ut... bara på ett annat sätt.
Med rädslan, den kräkreflexhemska djupa rädslan, den finns där.... vad ska det bli av mig nu?



(Men känslan fick sväljas ner lite fort nu.... Carolina kom och var ledsen. Nu, precis innan hon skulle gå till skolan. Hon berättar, och jag ser tårarna som hotar henne. Å en "sabeltandad tigermamma", hon måste svälja ner all den ilska hon känner då. För det hon berättar... de sorger hon bär... det svek hon känner... det som HON försöker mota ner till det djupaste. Sabelmamman måste bara lyssna, krama och ge henne tryggheten och vissheten att "Vi fixar det här gumman!" Å DET GÖR VI JU!!)

Idag...

... eller just nu, så har jag bestämt mig för att gå ut och leta vårtecken.

Kanske är den nya ytterdörren också ett vårtecken? Just nu så håller de på att byta ut den gamla bruna och fula mot en vit och fin sådan.

Från mörkt till ljust... från gammalt till nytt.

En ny vår.... på nåt sätt.