Old Irish Blessing

"Må din väg gå dig till mötes, och må vinden vara din vän,
och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen, må Gud hålla, hålla dig i sin hand."

Denna välsignelse ska jag bära med mig så länge, så länge jag lever.... de sjöng den i kyrkan igår.
Jag och SE... bara vi två på bänken... och när diakonissan sjöng de sista orden... "må Gud hålla dig i sin hand"... då sjöng jag dem tyst för SE. Å jag höll honom hårt i handen.
Minnet var den vackraste gåva att få... men bland det svåraste att skriva nu.

Jag tänker på Allan...

... Svensson. Hans citat i Svensson, Svensson: "Är magen glad, är människan glad!"

Å visst håller jag med om det.... att det är viktigt att må bra i magen, men det ger också ett vidare tänk... vikten av att må bra på hela insidan.

Å vem bär ansvar för att jag ska må bra i magen? Vem har ansvar för att jag ska må bra på hela min insida?

Jag själv! JAG måste söka det som saknas, och som jag behöver... jag måste finna det som får mig att må bra... och jag måste se, och välja bort, det som inte gör det.

Enkelt? Nej, inte alls! Men det är en liten bit på väg att börja kunna tänka åt det hållet...

..........

Idag har jag haft besök av mina föräldrar...

Imorgon ska jag följa med SE och fika i kyrkan...

Just precis nu...

... i det lilla ljusaste ögonblicket. Finns lycka här inombords. Bara för att jag ser bilden framför mig... ögonen som kommer att börja glittra snart.... Carolinas.

"Ja, ge det här till Carolina, säg till henne att köpa sig nåt litet fint att ha på sig till examen... tror du att man får nåt för det här?" sa hennes morfar. Sträckte fram 500 kronor. Alldeles nyss var han förbi.
"Ja, jag..... ja, nu vet jag inte vad jag ska säga..." var allt jag kom på att svara. Kände klumpen i halsen.

"Ja, men jag sa ju det... säg till henne att köpa sig nåt fint till examen!" sa han.

Men jag är glad nu.... jag vet ju hur oerhört mycket det betyder... för henne är det ju som att få en miljon... minst! På många sätt....

Just precis nu.

Tankens skuggor...

Tankens skuggor

Hon rör sig i tankens skuggor
Tittar i vinklar och vrår
Bland damm och spindelväv
Även där hon inte vågat titta förr

Med sig har hon ett svärd
Inte för att kriga med
Men det är dags för försvar

Inte bara försvara andra
Hon försvarar nu sig själv

Hennes svärd är väl använt
Men det känns inte vant
Att svinga det i eget försvar

Svärdet är även bra att ha
När hon rensar i snårig terräng
För nu vill hon ha mer plats

Helst utan att skada andra
Men försvara sig tänker hon

(Gisan Dahlström 2008)


Jag är lite låg nu. Det är mycket
som måste levas nu. Det är mycket
att måsta andas nu... tysta andetag
ett tag till.

..........

Carolina har sökt sommarjobb.
Mamma var hit igår.

Hur kan man välja...

(Carolina 2009)

... bort henne? Hur kan man välja bort, att inte vilja finnas där när livet blev grymt och tog ifrån henne det viktigaste hon ägde? Hur kan man välja att vara elak, och hitta på lögner och undanflykter för att slippa ge henne det lilla extra stödet, och peppet som hon hade behövt så väl. Jag förstår inte det...

Vad har hon gjort för att inte bli bemött med samma omtanke och värme av de sina? Vad har hon gjort för att inte få känna sig trygg... älskad... respekterad... värdefull som den lilla människa just hon är.... jag kommer aldrig någonsin att förstå det, och än mindre acceptera det.

Hur kan man välja att inte ens komma ihåg hennes 18-års dag? Hur kan man välja att inte, oavsett vad, visa henne det hon hade behövt allra allra allra mest.... kärlek och omtanke.

Men jag vet ju.... det är svårt, näst intill omöjligt, att låtsas någonting som aldrig har funnits där. Ord är bara futtiga och meningslösa bokstäver om de inte omsätts i praktisk handling...

Det går inte en dag, eller kväll då, som jag ber till Gud att han ska hjälpa mig att förstå det här. Varför somliga kan få gå genom livet och behandla andra så illa som de faktiskt gör.... och jag brukar be: "Gud, kan du inte slå någe hårt i huvud på dom... det spelar ju ingen roll vad jag säger!" Men kanske är sanningen den... och det är väl kanske den läxan både jag och Carolina måste lära oss nu... man kan inte kräva att bli älskad av alla. Inte ens när det gäller familjen....

Man kan skylla på att man själv inte har gått igenom någe liknande, man kan låtsas inför andra att man finns där, man kan säga att man faktiskt inte har tid och har sitt eget liv att leva, man kan tycka att man minsann har gjort både det ena och det andra.... och ändå... till syvende och sist... så har hon suttit så här länge nu... lämnad och ensam.

Hur kan man välja bort henne? SE valde inte. Jag kommer aldrig att välja så.

..........

Det här var ett viktigt skriv för mig. För jag har sagt... tusentals gånger... mig får man trampa på... jag är vuxen och fixar det... men Carolina... aldrig så länge jag lever kommer jag att ge någon rätt att trampa på henne.! Aldrig mer! Som hennes mamma måste jag leda henne till den vetskapen att hon har precis lika stor rätt till kärlek, trygghet, respekt som någon annan.... vi kommer att hitta nya hamnar. Har jag bestämt...

Bortom grymt...

... i slutet på filmen. För en stund sedan.
"Mamma, nu blev det svårt...." säger hon.
Jag tittar på henne. Ser att hon gråter.
"Men gumman... hur är det?" kunde jag bara säga. Jag förstod på en gång.
"Jag vet att pappa skulle ha blivit världens bästa morfar..." får hon ihop orden. Sen brister det.

Filmen hade ju handlat om det. En som blev morfar. Som slutade lyckligt.

Nu hjälper inget abstrakt önsketänkande... "jo, men du vet ju att i ditt hjärta så kommer han ju alltid att vara världens bästa morfar när du får barn... eller... i pappas hjärta så kommer du ju alltid att finnas... och även barnbarnen!" Fast jag sa det ändå.

Då hjälper det bara att hon får förbanna ödet... gråta ut... få vara den lilla dottern som alltmer inser att hennes pappa inte kommer att kunna se, och dela, glädjen och lyckan den dagen hon gifter sig, får egna barn, bildar familj.... för det är så grym verkligheten är.

Jag tröstar så gott jag bara kan.... och nu har det lagt sig. Vi tar ett djupt andetag.

Men bortom grymt... det är det. För henne.

"Töna baj, tätommen..."

... sjöng min son när han var liten. "Sköna maj, välkommen..." var lite svårt för honom att artikulera sig till... så då fick det bli "töna baj...."! Gick bra det med.

Det går också bra att städa och tvätta idag. Vi har gjort det. Vårstäd av balkongen... och storstäd av övrigt.

Nu är det gjort.... nu ska vi bara mysa. Med varsin Dajmstrut ikväll....