... i slutet på filmen. För en stund sedan.
"Mamma, nu blev det svårt...." säger hon.
Jag tittar på henne. Ser att hon gråter.
"Men gumman... hur är det?" kunde jag bara säga. Jag förstod på en gång.
"Jag vet att pappa skulle ha blivit världens bästa morfar..." får hon ihop orden. Sen brister det.
Filmen hade ju handlat om det. En som blev morfar. Som slutade lyckligt.
Nu hjälper inget abstrakt önsketänkande... "jo, men du vet ju att i ditt hjärta så kommer han ju alltid att vara världens bästa morfar när du får barn... eller... i pappas hjärta så kommer du ju alltid att finnas... och även barnbarnen!" Fast jag sa det ändå.
Då hjälper det bara att hon får förbanna ödet... gråta ut... få vara den lilla dottern som alltmer inser att hennes pappa inte kommer att kunna se, och dela, glädjen och lyckan den dagen hon gifter sig, får egna barn, bildar familj.... för det är så grym verkligheten är.
Jag tröstar så gott jag bara kan.... och nu har det lagt sig. Vi tar ett djupt andetag.
Men bortom grymt... det är det. För henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag såg ett program i veckan som handlade om en man/pappa som levt med sin sjukdom i över 8 år. Vet inte hur det slutade för jag missade sista kvarten. Barnbarnen får i allafall en av jordens bästa mormor!/STOR kram
Usch, det är så jobbigt för er. Jag har inte varit i samma sits som er. Men jag tänker ändå att det på ett sätt är värre (om nu ngt kan vara värre än annat när det gäller sorg) att sörja en som fortfarande lever s a s. Men ändå är borta. Måste vara väldigt tufft.
Tycker du möter din dotter på ett alldeles utmärkt sätt. Känns som att ni har en fantastisk kontakt med varandra.
Varm kram
P.S. Elisabeth, bry dig inte om att svara på mitt mail. Det var inget mail som "krävde" svar, det vara bara en tanke hos mig. Som råkade sammanfalla med din tanke:)
I hela det fortsatta livet kommer saker att dyka upp, där C. kommer att sakna sin pappas deltagande och engagemang. Självklart ska hon få sörja och gråta över det som skulle ha betytt så mycket för henne. Vid olika händelser kommer hon att känna den saknaden, men jag tror samtidigt att hon skulle känna och veta att pappa hade varit med i allt och funnits där för henne - hade bara inte denna sjukdomen drabbat honom. Detta är svårt att ta till sig, men det är den stumma verkligheten.
Kramar till er båda
Ut med känslorna är bra! Det gör ont för dig, för Carolina och inget finns att göra. Men stäng det inte inne. Det är en stor sorg som måste släppas på. Jag tänker mycket på er! Stora kramar...
Vännen!
Allt gott till ndigboch din fina dotter.
Lisa
Varma kramar till er båda.
Ja det är svårt och tungt och alldeles förfärligt. Men hon/ni tar det ett steg i taget Det är bra att hon släpper ut det som känns stort och svårt. Att hon kan ge ord till det. Det gör att det blir lättare att bära. I alla fall i längden. Det kommer en dag, alldeles säkert när det är sorgligt men inte lika tungt. Kramar i mängd.
Denna dikt har jag inte skrivit själv.Den är skriven av Claes Andersson och den säger en hel del tycker jag.
*********
Det vi saknar
mister vi aldrig
Den vi älskat
saknar vi alltid
Vi mister aldrig
den vi älskat
Den vi älskat
älskar vi alltid
*********
Stor Kram
Nalle
Tack för att du hälsade på i min blogg.
Det låter lite jobbigt, skönt att du kan prata med din dotter och att ni har varandra.
Ha en skön söndag.
Kram
Skicka en kommentar