... gick att vända lite på igår.
Besök hos sina föräldrar, fika, åka bil till Coop och Rusta kanske för många bara är vardagsnära händelser i tillvaron, och något man aldrig skulle komma på att sätta upp på listan som skänker från ovan... men för oss var det en sådan skänk... på flera sätt... och hjälp att vända lite på kakburken. Å att storebror också följde med var nog det viktigaste för Carolina...
Å vi slapp att äta gröt till middag! Nej, jag klagar inte... gröt är både gott och nyttigt... men ibland känns det lite enahanda och trist... så är det bara. Men igår... kom min pappa och tryckte 500 kronor i handen på mig, och så sa han.... "nu handlar du lite mat...o så pratar vi inte mer om det!" Min pappa. Det är då man glömmer precis allt annat... svårt och trist... ensamhet... dumma ord... och man känner bara den där gråten som vill upp. (Han vet att jag avskyr att ta emot sådan här bärhjälp... han vet också att jag inte har råd att säga nej... och därför gjorde han "pinan kort"!) Jag sa tack... å jag säger det igen... Tack. Snälla.
När jag sedan klev in genom dörren här hemma... så kände jag det! Förvissningen. Hoppet. Styrkan. Nästan så att jag kunde ta på det... Inte som en stor och stark brusande fors kanske... utan mer som en liten porlande bäck som kom rinnande.... "jo, men det går nog det här också!"
Tack mamma och pappa. För er hjälp att vända lite på kakburken...
..........
På tisdag är jag bjuden på "trädgårdsdag" borta hos SE. Om jag orkar så ska jag fara dit... men just nu ska jag njuta av solen, och dagen som jag har fått idag. Med lite porlande känsla sådär...
4 kommentarer:
Så skönt för dig att ha mamma och pappa som stöttar nu! Ta emot den hjälp och det stöd de ger dig så blir det bra både för er och för dem. Kramar...
Vilket bra uttryck med kakburken. Det ska jag ta till mig.
Det verkar som att våra pappor är rätt lika, ställer upp när man som bäst behöver det. Tur att vi har dom! :) Jag är lika som du, och avskyr att ta emot ekonomisk hjälp (ja, jag har svårt att ta emot annan hjälp också...) men ibland bara måste man.
Stor varm kram till dig! Och hoppas dagen idag blir en bra kakburksdag! :)
Dom är guld värda, de där papporna. Jag hade en sådan jag också, omtänksam och beskyddande. Han har varit död nu i tio år, men han finns ofta i mina tankar.
Kram från mej!
Det låter rart det du skriver och så fint att pappa och bror ställde upp och körde dig i bilen.
Fint också att pappa o mamma tyckte du skulle ha en slant. Det är bara att tacka och ta emot - du vet det är ju föräldrars nöje och glädje att kunna hjälpa till när det behövs.
Så mycket fint personalen ordnar med där SE nu bor! Trädgårdsdag - det låter fint! Tänker på det TV program "Updrag granskning" som jag såg (På Marskattens rek.) ang. gamla människor på ett hem. Vissa hade inte ens fått komma ut på ½-år. Man hade ingen personal och i programmat visades hur 1 person (!) hade nattjouren. Hon slet ju halvt ihjäl sig, så när hon går in i väggen, har dom ingen alls kvar. Skrämmande program var det. Så nog är det till glädje för dig, att SE har det så bra och får vara med om så mycket fint.
Hoppas det porlar lite fortfarande! Kram vännen.
Skicka en kommentar