... smög sig in nu. Nej, nu ljög jag... den smög sig inte alls in. Å den smög sig framförallt inte in nu! Tanken har funnits där länge... så skrämmande och fasansfull så den måste för det mesta hållas djupt gömd i mitt innersta. Men den finns där.... tanken som skrämmer mig mer än något annat!
Vad skulle hända med Carolina om det hände mig något? Vem skulle då finnas där för henne? Med finnas där för henne, menar jag var skulle hon då finna den trygghet och tillit som hon idag bara har till mig... och som hon hade hos sin pappa.
Jag vet också att det är en mycket stor rädsla hos henne.... "mamma, om du skulle vara med om en bilolycka eller nåt, vad skulle hända med mig då?" har hon frågat många många gånger.
Då skulle jag vara en mycket oförstående mamma, om jag inte tog hennes oro på allvar, utan bara sa till henne att inte måla upp såna hemska scenarier.
För hennes oro är helt befogad! Hon har redan förlorat en förälder, så hon vet hur fort det kan gå att förlora en till. Det är en svår rädsla för varje barn att bära... och än svårare blir det, om hon sen i den rädslan inte känner att det finns tillit och trygghet någon annanstans att få. Att hon blir helt ensam...
Vi måste tro på att det fixar sig på någe vis isåfall.... och som jag har sagt till Carolina flera gånger, jag kommer ändå alltid att finnas här bredvid henne... oavsett vad. Vår kärlek är bandet över vilken bro som helst.... DET ska hon tryggt veta och känna!
.... som blev en liten större tanke nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Ja du, ve och fasa om detta hemska scenario skulle inträffa.
Man kan inte och får inte tänka så...
Om barnen gör det (mina flickor har sagt samma sak, mina föräldrar också!) vilket är helt naturligt i din (min) situation, får man bemöta det som du gjorde!
Klart det inte händer!
Såklart man är där, alltid.
Och varför inte?
Man måste tro på det!
Kramar!
Ja du Elisabeth det här är mycket svåra saker att tänka på och bearbeta tankemässigt. Tyvärr vet vi ju inte något om vårt levnadsöde så dessa saker kan man nog inte sia om. Sänder med en kram
Elisabeth min vän förstår verkligen att man tänker så här då man mist någon på ett eller annat sätt. Jag har svårt att tänka tanken ut. Önskar verkligen er familj inte utsätts för mer prövningar nu utan att ni är skyddade från allt ont. Jag har det otroligt stressigt nu allt på en gång studenten varit på konfirmation därför har jag inte bloggat så mycket. Ni finns i mina tankar varje dag/Kramar Tussegumman
Tuffa svåra tankar för vem som helst, men säkerligen ännu tuffare för C. Ni får helt enkelt bestämma att nu har det varit nog med svårigheter, ni har fått er del, nu händer inget mer. Den ljusnande framtid är er!!
I mitt huvud snurrar så mycket nu att jag inte riktigt hinner med mina kära bloggvänner men du ska veta att jag tänker på dig VARJE dag. All min omtanke och styrka till dig vännen! (((K R A M)))
Den där tanken slog mig också, då jag blev "änka" vid 25 års ålder, med 2 barn under 5 år.
Vad skulle hända med dom om även jag gick bort?
Dessa tankar har sedan dess präglat mitt liv. Jag bestämde mig omgående för att uppfostra dem båda till självständiga individer. Att inte "curla" för mycket. Att lära don stå på egna ben osv.
Något som säkert många föräldrar har som måttstock, men som hos mig blev lite för fanatsik emellanåt.
Nu, när de är myndiga så känns det iallafall mycket bättre. Dels är ju min "huvuduppgift" klar, dels är de "självgående", och dels så ser jag ofta resultatet av det IRL.
Inte för att tanken som sådan blir trevligare för det...
Det är tur att vi inte vet något om morgondagen.Vi ska inte heller behöva tänka på den med en fasa.Men jag kan förstå din tanke.Din dotter blir äldre för varje år och ska snart vara flygfärdig för sitt vuxna liv ,ja forma det liv hon väljer att leva.
Där kommer du att också finnas precis som du finns för din son och ditt barnbarn.Dagen kommer när vi inte finns för våra barn och jag tror att varje föräldrar ställer sig den frågan oavsett hur ens situation ser ut.Det är inget konstigt att du får såna konstiga tankar och det är klart att det blir lite speciellt i din situation.Det finns många ungdommar som saknar en eller bägge föräldrar men någonstans så tror jag att det finns en klar väg hur det ska gå.Ha tiliten till vår herre ska du se att det löser sig än vad som händer.
Många kramar ewa
Det här är svåra tankar som drabbar Carolina. Svårt också för dig då man aldrig kan lova något säkert. Det man kan göra är ju att finnas som du gör. Kramar...
Hemska tanke men ta den på allvar.
Sätt er ner och prata igenom det.
Vi har skrivit "testamente" för barnen (även de myndiga) så att närstående vet vad som ska ske OM det händer att både jag och min man blir sjuka/omkommer. Tuffa frågor ja absolut men ack så viktiga.
Det kan dessutom bli lite lättare att hantera efter det att man har redat upp dem.
Men jobbigt jobbigt
kramar i massor
Det är en svår fråga det där! Jag har tänkt mycket över den, och till och med försökt formulera min vilja i ett meddelande som jag hoppas hittas OM det otänkbara skulle inträffa.
Stor kram till er och må vårsolen lysa över er!
Hennes tanke är helt befogad. Visst är det så att är man ensam förälder så får man inte dö. Men om livet vet vi ju aldrig. Det är svårt? Jag vet.
Hej vännen
Trodde att jag hade sårat dig på nåt vis eftersom du inte hälsade på mig men nu vet jag.....
Phu, så glad jag blev Elisabeth!
Läser din blogg varje dag även om jag inte kommenterat.
Nu får ni ha det så bra du och Carolina.
Kramkram
Bara tanken på att du finns med i allafall OM nåt skulle hända dej är en STOR tröst! Dom orden hade jag viljat höra av mina föräldrar. Dom lever ju båda två tack och lov men oron har ju alltid funnits där och finns där./Kram
Skicka en kommentar