... och jag. Det är liksom ett kapitel för sig, eller rättare sagt, försäkringskassan, LÄKAREN och jag! Jag brukar för det mesta ha respekt för en människas profession och kunskap, men den här läkaren.... ja, jag vet inte... men när han inte är påläst i den utredning som ändå ska ligga till grund för dagens möte, ändrar ståndpunkt vartefter han läser i den eller jag berättar, hittar ångknappen när vi pratar om medicin... ja, då känner jag bara att jag, fult nog, dumförklarar honom! Helt!
Tjejen från f-kassan var däremot mycket förstående och professionell... lyhörd, och ställde bra och viktiga frågor.
Men ingen av dem frågade vad jag ville!!
Men nu blir det så här... jag ska få en samtalskontakt till att börja med. (För helt plötsligt, som gubben i lådan, så finns det nu möjlighet att få en sådan direkt!! Märkligt? Varför var det inte möjligt när jag efterlyste det tidigare???)
Sen så är jag fortsatt sjuskriven fram till hösten... med ny utvärdering då!
(Detta var också ett delförslag från utredningen som jag gjorde tidigare... samtalskontakt till att börja med. För att så småningom, i ett längre perspektiv, kunna påbörja någon form av arbetsrehabilitering... då jag i nuläget är i lite för dåligt skick för det!)
Så bra eller dåligt avstämningsmöte? Ja, jag vet inte.... men en sak vet jag bestämt! Jag har lite andra planer för framtiden... för hösten! Jag tänker inte stanna här... för än om de, både utredningsgruppen och läkaren pratade om arbetsrehabilitering och deltidsarbete någonstans långt långt där borta i framtiden... så har jag tänkt ta mig dit lite tidigare! Sommaren får bli min trampolin, min egen språngbräda att träna simhopp på...
Å än om jag vet att jag skulle ha behövt alla stöd som finns i världen för att ta mig ner i vattnet och simma mot framtiden... så fixar jag nog det själv också! Ja, jag tror så!
Mot trampolinen....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Trist med sådana läkare. De har förmodligen valt sitt yrke utifrån status och lön snarare än utifrån intresse och engagemang.
Jag önskar dig lycka till med trampolinhoppet. Helt rätt tänkt av dig tycker jag!
Man måste våga kasta sig ut från trampolinen, annars är risken stor att man blir stående kvar där, alltför rädd för höjden och alltför rädd för att någonsin våga kasta sig ut och iväg...
Jag tror jag kan, jag tror jag kan. Det är en rad från en saga om Det lilla loket som kunde. Jag tänker ofta på den när jag läser om hur du kämpar. Jag tror också att du kan. Du är fantastisk och det finns dem som både hejar på och simmar med. Kram
Usch, kämpigt med sådant här när man har det tillräckligt kämpigt ändå, kan jag tänka mig. :(
Styrkekramar!
Ja, mot trampolinen! Och du klarar det!
Kraaaaaaaaaaaaaaaam!
Jaha det var det mötet det. Den där läkaren har vi ju pratat om tidigare och man undrar: finns det ingen annan läkare som kan bli din bedömare? Tur att tjejen från FK var trevlig och antagligen gjorde hon samma iakttagelse som du över den nonchalans som läkaren visade och även den respektlöshet han bar med sig genom att inte vara insatt i ärendet! Skamligt är det.
Hoppas du har bra planer och att du orkar med att börja tänka ut hur du ska agera. Tänker på dig! Kram kram söta vän
Det finns ett talesätt som säger -Att i motvind stiger draken.
Eller ett annat som finns på en ettiket på min tröja-Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall.
kram ewa
Jag tror på att trampolinen bär dig hela vägen ut, och sedan när du kastar dig fram och fötterna släpper greppet om den, då är du redo. För vet du, det är du som bestämmer. Hur, var och när du skall hoppa.
Just nu känner du för att kliva upp på den, bara det är ett framsteg.
Det finns många bra läkare. Men också många som inte har det där lilla extra som måste till för att kunna sätta sig in i en annan människas situation.Det är trist.
Jag tycker det är mycket sunt att du tar steget själv. Det är ingevidare när människor tänker åt en. För i grund och botten så vet du ju vad du vill,eller hur, bara kanske inte hur. Känslor av ovisshet är tunga. Därför gör du så rätt, som hoppar själv. Ingen annan kan egentligen göra det åt dig, hur kasst den än låter.
Att låta någon som inte kan sätta sig in i situationen bestämma, blir ju i grunden än svårare, än vad du nu har.
Så jag står bakom dig och hejar.
Du kommer inte störta till marken när du hoppar.
Kramar Nalle
Det låter allt som det lilla föret av styrka inom dig har börjat gro. Synd att du inte känner att du får den rätta gödningen från FK. Men du klarar det här. Jag tror på människans inneboende styrka. Stora kramar...
Men vad härligt! Att kasta loss och våga hoppa en bit, ditt inlägg andas hopp, och en skymt av något annat, något nytt! Ja, det är kanske så att du fått ett samtal innifrån du med ;) Iaf blir jag glad åt det du skriver om dig och dina tankar. Resten säger jag inte ngt om, det är som det är. Huvudsaken är att du känner tilltro och tillit till dig! Varmaste goaste kramar!
Skicka en kommentar