... och sorglig längtan. Så kändes det att gå hundpromenaden med Pontus P nu ikväll... när jag gick genom Hagaparken, och sen tog in på "våran gata" (där vi bodde förut).
Jag ville gå in... se garagedörren på vid gavel... höra radion spela för halva kvarteret... se SE stå där ute på altanen, med bar överkropp och glasögonen på huvudet... och höra honom säga: "nu morsan, har jag snart grillat färdigt".
Så det blev tufft att bara gå förbi "vårt" lilla fina gula hus. Ingen garagedörr öppen.... ingen radio som skvalade... och sorgligast av allt... ingen SE som stod och väntade.
Det var bara alldeles stängt och tyst.
Så kommer man hem hit... och det går det med.
Carolina är på "kulturnatta", och jag ska koka mig en kopp kaffe...
Våren är lite jobbig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Enda jag har att säga är att jag dagligen tänker på er.
Tänker på allt du saknar så mycket.
Känner sorg i mitt hjärta när jag läser dina ord.
Kramar från Bollebygd
Ser att du kämpar på med stort som smått! Det du nu tar dig igenom kan ingen som inte varit med om det helt fullt förstå. Önskar dig allt gott ;)
Glöm inte bort solen som skiner, kanske bara idag...
Kram Maria
Villka underbara föräldrar du har!!! Herregud vad dom älskar dej!!! Därför är du åxå likadan själv, du ger så mkt av din kärlek!/STOR kram
Vemodiga minnen kan också vara viktiga. Och ibland kan man lyckas att vända dom till lyckliga minnen. Känslan du hade i mag gropen när SE stod där och "nästan hade grillat färdigt"...
Känslan när ni flyttade in i ert gula,lilla hus.
Alla underbara minnen som du faktiskt har, upplevda tillsammans med en man du älskar.
Livet blir inte alltid så som man planerat och hoppats på, men man får vara glad åt de fina stunderna man haft, och kommer att ha.
Förstår hur tungt du har det,tänker mkt på dig.
Behöver du ngn att prata med, hör av dig, jag finns här för att lyssna.
KRAM
Förstår att det är minnen som smärtar.
Elisabeth, ni finns i mina tankar varje dag och jag önskar att ni får en fin söndag.
Kram vännen
Dina sår är ännu för öppna - du plågar dig själv för hårt, som ett straff nästan över att du lever.
Dina fina minnen finns sannerligen kvar på ett mycket beskrivande sätt. Men kan du inte ta en annan promenadväg - du blir ju bara ledsen och upprörd av att så påtagligt gå förbi er tidigare bostad.
Kanske behöver tiden gå litet ytterligare innan du återkallar dessa minnen så påtagligt. Det blir för mycket liv i det förgångna i stället för att fånga alla nya impulser. Minnena du har kan alla bevaras hos dig på bästa sätt.
Våren är en jobbig och känslosam period för många av oss, men ändå så underbar med värme, sol och grönska. Bara det något underbart att glädjas åt. Kramar
Håller fullständigt med Eleonora. Varför Elisabeth, plågar du dig med att gå förbi ert gamla hus, varje dag? Finns ju hur många andra vägar som helst.
Hus byter ägare.
Minnen kan inte byta ägare. Minnen är minnen. Låt det vara så.
Plåga dig inte.
Kram Nalle
Skicka en kommentar