Carolina...

...nu på morgonen. Avslutning idag... o jag är så stolt över henne. På många sätt nu...

Jag ska må bra...

... just nu... just här. Så tänkte jag idag när jag gick i Hagaparken med Pontus P. Å det är så jag ofta gör... letar med ljus och lykta efter någonting precis just då... något i min närhet som får mig att dra det där djupa andetaget... och känna att... jo, men det går det här också.

Idag var det doften av syrener. Låter väl futtigt och naivt kanske... men för mig funkar det... oftast! I morgon kan det vara någe annat som får mig att dra det där djupa andetaget... en strålande sol, en sommarsång, en rolig sommarturist, en härlig fika.... ja, det kan vara nästan precis vad som helst! Huvudsaken är att det är något som bär... och idag var det som sagt, syrenerna! Å jag håller fast vid det tänket....

..........

Mötet gick bra... fast jag inte riktigt vet vad jag menar med "bra"! För att prata om SE, och hans utveckling i hans sjukdom, kan man ju inte tycka är någe bra... men jag tror att jag menar att personalen gjorde sitt yttersta för att jag skulle känna mig lika delaktig och viktig i SE:s liv nu... precis som förut. Att jag fortfarande tillför någonting... att jag ännu är en viktig del i hans liv. Viktigast av allt nu... att ännu få vara en del av. Fikade...

Å det var roligt att höra dem berätta om SE.... hur glad och positiv han alltid är... hur han vill hjälpa till och känna sig betydelsefull... snäll och lättsam.... och jag känner värmen, och blir stolt. Å det är ju "min" SE de pratar om.... så jag vet ju att det stämmer. Det har sjukdomen inte tagit ifrån honom... inte än.

Sen blev det fika igen... med SE. De bjöd på kaffe och tårta... SE och jag fick ett eget litet bord... där den snälla personalen kom och serverade. Men han var lite fundersam på vad det var för folk som satt runt det stora matbordet och fikade... han kände inte alls igen de boende och personalen just då. Han frågade nog 10 gånger vad det var för folk... och jag svarade lika många gånger... att det var dom som bor här. Men han glömde det lika fort som jag sagt det...

... och när jag skulle gå, så hade jag först varit in på hans rum och lånat toaletten. När jag kom ut i dagrummet igen, så satt han tillsammans med de andra runt matbordet. "Ja, men du då går jag... och så kommer jag tillbaka sen" sa jag, samtidigt som jag sträckte upp handen och vinkade till honom lite. Han såg mig rakt i ögonen... men rörde inte en min. Han såg mig inte längre... kanske noterade han bara att jag var någon som sa något till någon... men inte till honom. Jag vet inte... men det var svårast. Trist minne...

Men jag är glad ändå... jag fick ju vara hans en stund igen.

..........

Jonas och flickvännen Sandra är på väg hit... för Sandra ska klippa och färga håret på Carolina. De ska ge henne det i avslutningspresent.... hon är "superlycklig" för att hon ska få vara snygg i håret imorgon. Å då är ju jag det också.... superlycklig. För henne.

Gofika med gubben min idag...

Jag är trött ikväll...

... mer än vanligt.

Jag trodde jag var stark imorse. Så stark så att jag skulle orka skriva om hur det var att lämna bort SE. Jag skriver "lämna bort" för det var precis det jag gjorde... och det var precis så det kändes då, och som det känns nu.
Dumbettan! Insåg jag när jag trodde att jag skulle kunna bläddra bakåt i min blogg och läsa om den tiden... då, i januari 2008, när jag fattade mitt livs svåraste beslut.
Dumbettan! Jag sjönk i samma takt som jag läste... ner, poffrakt ner i avgrunden. Å väl därnere kunde jag inte ens ta in att det var mig själv jag försökte läsa om.... min resa tillsammans med herr A.
Han var hemma... hur han var... hur jag gruvade... beslutet... och bilresan dit... och insikten när jag förstod att han aldrig mer.... aldrig mer.... aldrig mer skulle komma hem.
Jag "slog igen boken".... det blev bara för tungt. Å jag grät i duschen... borta var nuet och överlevnadstänket... och jag.... ja, jag skriver inte mer om det nu. Jag vill inte minnas det mer nu...
En annan dag kanske...

Men sen kom pappa och bjöd hem mig på fika. Mamma var på ett strålande humör... och hur det nu än är, med allting... jag har ju sett länge att hon tacklar av allt mer... så jag är till Gud tacksam i varje sekund som han låter henne få vara kvar här. Det är så det är nu... och pappa kan jag inte annat än beundra för hur han kämpar och stöttar.
Å på tal om det.... rätt som det var... mitt i fikat... så säger pappa, samtidigt som han plockar upp pengar ur börsen: Ja, ta nu det här... så kan du och Carolina gå och fika nåt gott på skolavslutningen!" (De kunde inte följa med i år... de har köravslutning... och han ville nog försäkra sig om att vi skulle gå och fika ändå...)
Det är då man måste svälja... både stolthet och annat.... tack pappa! O mamma, förstås!

Sen skjutsade han mig, och Carro (som också dök upp, efter klassens årliga skolavslutningsbrännboll) till Willys, så att jag kunde handla lite.

Jonas kom förbi en sväng och satt och pratade...

Å nu är det kväll.... och jag är verkligen bara så trött! Energilös, skulle jag vilja säga. Jag förstår inte vad allting tar kraft numera...?

Sen gruvar jag lite för imorgon.... då jag ska på "IVOR" (tror jag förkortningen är), vårdplanering, för SE igen. Jag vet inte riktigt varför jag gruvar.... men varje steg i hans utveckling nu går ju bara åt ett håll... och jag kan inte göra annat än att följa med och acceptera. Det är viktigt för mig... men svårt.

Som min egen lilla trädgård...

... känns det nu. När jag sitter på balkongen,och ser den fina tomatplantan som jag fick idag. Den liksom bara gjorde hela balkongen.... märkligt, vad en tomatplanta kan göra skillnad ändå! På många sätt....

Tack snälla M för plantan... och tack snälla mamma och pappa för att ni kom med den. Tack också för kubbar och kanelgifflar idag! Sådant gör också skillnad i tillvaron nu....

Helgdagskväll i timmerkojan...

... eller "så lite vi har, men så gott vi mår"? Det blev lite svårt att hitta någon bra rubrik ikväll... då båda bara vill stämma till hälften. Helgdagskväll är det ju visserligen, men att våran lilla fina lägenhet skulle gå under namnet timmerkoja... nja, det vore nog att ljuga rätt friskt! Å den andra rubriken... att vi inte har så mycket, det stämmer ju på flera sätt nu... men mår så gott för det? Nja, det vore nog samma sak här... ljuga rätt friskt!

Det är nog lite mera som:

"Bort längtande vekhet ur sotiga bröst

Vik, bekymmer, ur snöhöljda bo!

Vi ha eld, vi har kött, vi ha brännvin till tröst

här är helg, djupt i skogarnas ro...."

.... fast utan brännvinet då!

..........

Egentligen skulle jag ha skrivit om någonting annat...någonting viktigt. Någonting om hur det är att lämna bort.... att lämna bort det käraste man äger. Jag har fått flera mail om just detta... om detta fasansfulla beslut som alla, alla anhöriga till de som får en demenssjukdom en dag tvingas att ta.... och rädslan och skräcken för det. Jag vet...

Men jag får skriva sen... inte ikväll. En annan dag...

(Men jag glömde ju att skriva.... Carolina ska se på fotboll ikväll... Sverige-Dannmark. Hon MÅSTE ju bara se det... eftersom "hennes" pojkar (hennes bästa klasskompisar) i klassen gör det. Sånt är viktigt! Å då ska en mamma njuta av tidningen "Lantliv" , som hon har fått av en mycket god vän. Å så göra någe gott kvällsfika.... så egentligen mår vi ju ganska gott... åteminstone just nu!)

Ikväll går mina tankar...

... till alla dem som har det svårt på någe sätt! Till den som kanske bara har brytit en nagel på sin stortå, till den som har fått gå hem i hällande regn och dragit på sig en förkylning, till den som har tappat sin tro, till den som har fölorat sin glädje, till den som har gråtit hela dagen, till den som inte vet hur pengarna ska räcka, till den som har fått skoskav, men inte äger ett plåster, till den som har förlorat något, eller någon....

Svårt kan vara mycket... svårt kan vara stort eller smått... och svårt har ingen mätsticka. Det finns ingen nagel, ingen förlorad glädje, ingen gråt, inget skoskav, inget förlorat, som kan jämföras med någon annans svårt. Å om det svåraste för dig, i ditt liv just nu, är att bryta en nagel på din stortå... och det svåraste för mig, i mitt liv just nu, är att förlora någon, så kan vi, om vi låter bli att använda mätstickan, hjälpa varandra i varandras svårt. Jag tror så....

Ikväll går mina tankar till Gisan.... och som med sin dikt hjälpt mig så många många gånger med svårt. Ikväll, efter att jag pratat med en glad SE, som nyss hade ätit hallonkräm och äggmacka, så läste jag den här dikten igen:

Moln skingras

Stormen har avtagit
Den viner inte lika hårt

Vinden drar bortåt
Med sig tar den det mörka

Den svarta himlen
Börjar ljusna

Sprickorna mellan molnen
Blir större

Kändes precis
Som en solstråle

Träffade mig
I ögonvrån

(Gisan Dahlström, utgivna dikter
"Ett ljus i mitt hjärtas mörker "2008)

..........

Tack Gisan för all din hjälp med svårt!
Tack hallonkräm och äggmacka!