Jag ska må bra...

... just nu... just här. Så tänkte jag idag när jag gick i Hagaparken med Pontus P. Å det är så jag ofta gör... letar med ljus och lykta efter någonting precis just då... något i min närhet som får mig att dra det där djupa andetaget... och känna att... jo, men det går det här också.

Idag var det doften av syrener. Låter väl futtigt och naivt kanske... men för mig funkar det... oftast! I morgon kan det vara någe annat som får mig att dra det där djupa andetaget... en strålande sol, en sommarsång, en rolig sommarturist, en härlig fika.... ja, det kan vara nästan precis vad som helst! Huvudsaken är att det är något som bär... och idag var det som sagt, syrenerna! Å jag håller fast vid det tänket....

..........

Mötet gick bra... fast jag inte riktigt vet vad jag menar med "bra"! För att prata om SE, och hans utveckling i hans sjukdom, kan man ju inte tycka är någe bra... men jag tror att jag menar att personalen gjorde sitt yttersta för att jag skulle känna mig lika delaktig och viktig i SE:s liv nu... precis som förut. Att jag fortfarande tillför någonting... att jag ännu är en viktig del i hans liv. Viktigast av allt nu... att ännu få vara en del av. Fikade...

Å det var roligt att höra dem berätta om SE.... hur glad och positiv han alltid är... hur han vill hjälpa till och känna sig betydelsefull... snäll och lättsam.... och jag känner värmen, och blir stolt. Å det är ju "min" SE de pratar om.... så jag vet ju att det stämmer. Det har sjukdomen inte tagit ifrån honom... inte än.

Sen blev det fika igen... med SE. De bjöd på kaffe och tårta... SE och jag fick ett eget litet bord... där den snälla personalen kom och serverade. Men han var lite fundersam på vad det var för folk som satt runt det stora matbordet och fikade... han kände inte alls igen de boende och personalen just då. Han frågade nog 10 gånger vad det var för folk... och jag svarade lika många gånger... att det var dom som bor här. Men han glömde det lika fort som jag sagt det...

... och när jag skulle gå, så hade jag först varit in på hans rum och lånat toaletten. När jag kom ut i dagrummet igen, så satt han tillsammans med de andra runt matbordet. "Ja, men du då går jag... och så kommer jag tillbaka sen" sa jag, samtidigt som jag sträckte upp handen och vinkade till honom lite. Han såg mig rakt i ögonen... men rörde inte en min. Han såg mig inte längre... kanske noterade han bara att jag var någon som sa något till någon... men inte till honom. Jag vet inte... men det var svårast. Trist minne...

Men jag är glad ändå... jag fick ju vara hans en stund igen.

..........

Jonas och flickvännen Sandra är på väg hit... för Sandra ska klippa och färga håret på Carolina. De ska ge henne det i avslutningspresent.... hon är "superlycklig" för att hon ska få vara snygg i håret imorgon. Å då är ju jag det också.... superlycklig. För henne.