söndag 14 juni 2009

I sanden...

"Sol försvinner,
vi förnimmer,
bortom havets spegel.
Skyns palett,
i rött sig klätt,
naturen går till ro.
Kom mig nära,
ska jag bära,
dig på starka armar.
Genom sanden,
räck mig handen,
Britt, jag älskar dig."

(Text ur "Britt" av
Ivan Forsberg)

Jag gick och sjöng på de här raderna igår kväll. Min pappa skrev denna melodi för många år sedan till min mamma. En vackraste hyllning till den han skulle bära genom sanden.... och antagligen tog jag med mig orden till drömmen.... och jag fick den vackraste drömmen att äntligen få drömma. Om SE.
Det är första gången.... ingen mardröm. Bara att vi gick där... jag och han.
Så därför måste den kommas ihåg. Så därför får jag gråta lite nu.... vara kvar hos dig, älskade.

Jag satt på en gammaldags teater, ensam i en fullsatt teatersalong. Å för mitt liv kan jag inte komma ihåg vad filmen/teatern handlade om... mer än att det som utspelade sig hände på en bomullsodling. För överallt i filmen så såg jag bara dessa vita bomullsplantor, som här och var förvandlades till flygande bomullstussar.
Så var filmen slut... och helt plötsligt befann jag mig ute i foajén tillsammans med alla människor som skulle därifrån.... och jag visste inte hur jag skulle hitta ut.
Då kommer en kvinna fram till mig, och ger mig en avlång mobiltelefon i silver (den var viktig), och jag tar tacksamt emot den. Men jag får kämpa länge innan jag förstår hur denna silvertelefon fungerar....

Sen... är jag inte längre kvar på teatern. Jag och SE går tillsammans på en sandstrand... och vi letar efter våra vänner.... alla de som vi hade då... i livet för länge sen. Så, helt plötsligt, så finns det ett tivoli runt omkring oss... där i sanden. Men det består bara av radiostyrda bilar... och så får vi syn på alla våra vänner... som sitter i dessa bilar. Å de åker iväg... skrattar och ser oss inte. Kvar på stranden.... och nu är tivolit bara borta.... står vi. Jag och SE. Å jag vet.... vi ska gå kvar här i sanden. Länge. Å det gör ingenting att allt är borta... jag har ju varm sand mellan tårna, och honom bredvid mig... trygg igen, min älskade bästa. Trygg igen.

Å med den känslan vaknar jag....

2 kommentarer:

Vida sa...

Vilken härlig känsla att vakna till..

Vilken oerhört vacker text, jag bara rös när jag läste den. Vilken fin kärleksförklaring :)

Gisan sa...

Vilken vacker text! Din mamma måste ha känt sig mycket speciell då hon fick den. Kramar...