tisdag 2 juni 2009

"Ämligt" värre...

... kändes det igår. Åtminstone på förmiddagen var det riktigt "oljebåljaväder"och gråt i duschen.... inte så att jag dog, å inte så att jag ramlade ihop som en trasa i duschen... inte akut på det sättet, men ändå tyngre och djupare på någe sätt... och det bara kom nerdimpande i huvudet på mig. Det stora djupa som jag har förlorat... och det ännu större som jag saknar. Jag avskyr denna "oljebålja"varje evigaste gång när den kommer...

Så jag gjorde 2 saker...
Bestämde mig för att INTE åka upp till sjukhuset och hälsa på Jonas...
Tog en lång lång promenad med Pontus P i solskenet... och bestämde mig för att till och med maskrosorna var väldigt mycket välkomna idag... liksom solen och fågelkvittret.

Det kallar jag för att leta efter fröet inom sig... o det blev ju bättre!

..........

Jonas har blivit utskriven från sjukhuset. Han kan bara äta flytande än så länge, men sockervärden är bättre... lite för höga, men iallafall jämna över tid. Tack Gud, det gick bra den här gången också.... tack Gud!
(Men det är märkligt... att ingen av oss, inte ens Jonas själv, visste att det rörde sig om en ketonförgiftning, förrän min bloggvän Belena skrev det i kommentaren här... jag ringde Jonas... han fick fråga på sjukhuset... och så var det ju! Mycket märkligt...!)

.........

Lördagens grillmorsdagsmiddag. Viktigt att skriva om... för det är en livlinehändelse. Pappa bjöd på grillad skinkstek, grillade grönsaker, och strips. Å till efterrätt hade han köpt två morsdagsstubbar i marsipan... med texten "Grattis på morsdag" på. En underbar grillmorsdagsmiddag, med mamma och pappa, min bror F och hans flickvän, Carolina och jag... som dukades upp borta hos min bror.
Bara det... att få sitta och prata, skratta lite, känna grilldoften, fäkta bort getingar, känna solen i ryggen, höra en radiola spela någonstans.... ja, det är då jag känner... det jag brukar känna när livet är snällt.... att livet kanske också kan bli lite vackrare framöver. Hopp kallas det...
Tack pappa... och mamma förstås!
(Och det värmde mitt hjärta, pappa... för att du i smyg skickade med Carolina en halv morsdagsstubbe när vi åkte hem... så att hon skulle kunna bjuda mig på morsdagsfika på söndag... tack snälla.)

5 kommentarer:

Anette sa...

Ketonförgiftning??? Hur i hela friden får man det?

Nina sa...

Ibland känns det som att man på något sätt inte får bli för glad... då kommer någon och dunkar ner en i skiten igen, eller säger något dumt. Då krävs lite sol och maskrosor, kanske långa promenader... och en och annan tår på kind.

Vissa dagar får man verkligen leta efter det där fröet inom sig. Som idag. Tur jag har Jägarn och mina flickor i alla fall... och hundarna... och goda vänner och bloggvänner.

Hoppas du hittat lite sol och maskrosor idag med.

Kraaam!

Lena L sa...

Oj, är han inte insatt i riskerna med ketonförgiftning? Det får mig att fundera på om min son (21 år) inte heller har fått den informationen. På Barnavdelningen är de i alla fall väldigt tydliga: när ett barn med diabetes mår illa och spyr ska man ALLTID misstänka ketoner, tills motsatsen är bevisad. Det spelar ingen roll om halva klassen eller hela övriga familjen är magsjuka, ketonförgiftning ska alltid motbevisas först. (Vi har teststickor hemma som man doppar i urin och läser av efter en minut, så det är ju inget svårt heller.)

Hoppas, hoppas, hoppas att han lär sig av det här och börjar sköta om sig bättre! Ibland önskar man att man kunde BANKA in lite vett i skallarna på sina stora barn...! Kram till dig!

Lena L sa...

Ketonförgiftning (eller ketoacidos) får man om man som diabetiker får i sig mindre insulin än man behöver. Blodet blir surt (pH-värdet sjunker), andedräkten luktar aceton och obehandlad leder den till att man hamnar i koma, och om man fortfarande inte får hjälp så leder det till att man dör.

Vid illamående och kräkningar hos en diabetiker ska man alltid misstänka att det har bildats ketoner. Det kan man kolla antingen med en teststicka som doppas i urin eller med en mätare för blodprov. Är det ketoner så blir man snabbt allt sjukare.

Oj, vad man hinner lära sig mycket under ett år med diabetes i familjen, det här hade jag själv ingen aning om innan Nadja blev sjuk!

Anette sa...

Sådär fick jag lära mig något nytt idag med. Tack för det Lena L