Ingenting...

... kan hindra det som vill växa.

Det här är nog det svåraste...

... jag gjort i mitt liv. Även om vissa delar varit helt nödvändiga.
En bra lugn helg ändå... Carolina och jag.

Minnen när man sitter på youtube...

... och Carolina har gått ut med klassen.

Hon hette Meimi, och var min pojkväns mamma. Jag var 16 år, och bodde hos hans familj i Åsele.  Hon kom att bli ett stort stöd för mig under några år..  var som en extramamma... och den dagen jag gjorde slut med min pojkvän så saknade jag henne mer än honom. Hon var en av dessa få människor i mitt liv som lärde mig om styrka och villkorslös kärlek... och jag vet, genom hennes dotter, att den dagen när hon läste min och Sven-Eriks förlovningsannons i tidningen så var hon lycklig för min skull, och hoppades att jag hade hittat "en riktig man". Å det gjorde jag ju...

Jag hörde henne nu... minns hur hon alltid skruvade på radion och sjöng med...när de spelade:



Jag älskar dig, Meimi... jag vet att du har det bra i himlen.

Ett vackert hjärta...

... med fallna orkideblad.
Sven-Erik 'hemma' på boendet igen.
Jag drömde om mamma inatt.
Tanden har lossnat.

Så nu går vi från katastrofläge till beredskapsläge... igen.

Ikväll blir det apelsinpepparkakor till kaffet...

... och nu ringde neurologöverläkaren.

De har lagt in honom för observation.
Vi pratar om stelhet och förmodat blodtrycksfall.
Han vill veta om Sven-Erik... jag berättar så mycket jag kan.
Han vill veta om utifall att "livsuppehållande åtgärdet"... jag säger nej till det. Förklarar mitt beslut.Han förstår... och "ja, han är ju mycket svårt sjuk" säger han.
De ska ge honom näringsdropp... och antibiotika om det skulle behövas.
En fin läkare... han också.
Jag får ringa när jag vill...

Jag har berättat för Carolina. Mellan orden så andas jag in övertygelsen om
att han är "hemma" imorgon igen.

Det blir en lång natt...

Jag har pratat med ortopedläkaren ikväll...

... om Sven-Erik.

I eftermiddag ringde sköterskan från Sjöjungfrun. Hon berättade, på min telefonsvarare, att Sven-Erik ramlat på toaletten i går morse, och idag, ända sen morgonen, så hade de märkt att han inte ville/kunde stödja på sitt ena ben.  Nu var han på väg med ambulans till akuten.

Jag ringde boendet, och pratade med "Ulla",  vår kontaktperson, och min livlina,  på boendet. Hon berättade....

.... och precis nu, mitt i skrivet, så ringer ortopedläkaren igen (tänk om alla läkare vore så?) bara för att berätta att de inte har hittat någe på vare sig röntgen av skelett eller på skiktröntgen. Men han är mycket trött, och har också haft "frånvaro-attacker" ... med stora pupiller och någon form av epilepsianfall. Har svimmat. Kanske en försämring av hans grundsjukdom.   sa hon. Nu höll neuro-läkaren på att undersöka honom... och mest troligt åker han tillbaka till boendet... till tryggheten... redan ikväll.

Hon sa också, den mycket mycket fina och förstående läkaren: "Vilket trauma det här måste vara för er...  ingen som själv gått igenom nåt sånt här förstår hur svårt det är." Det kändes som en bekräftelse på... eller rättare sagt... jag blev bara så tacksam över att hon sa det... att hon förstod.

Skrivet rätt upp och ner just nu... och jag är ledsen... och har dåligt samvete för att jag inte orkar finnas där med honom just nu.

Idag är det två månader sen...

... kom jag att tänka på nyss. Två månader sedan mamma somnade in.
Fast det var ju (fortfarande och för att det ska gå) en annan mamma...

Jag går och funderar på det här med styrka. Vad är det som gör att
människor ändå orkar med? Små saker. Stora saker. Vad?
Jag ska skriva om det... men just nu håller jag på att samla på mig
just det... styrka. Fast jag har ju en hel del redan..

Igår pratade jag med Sjöjungfrun. Om Sven-Erik.
"Han är lite trött idag, men just nu sitter han och äter" sa killen jag pratade med.

En dag i taget.