Det blir aldrig som man tänkt sig...

... än om jag var beredd den här gången. På snöoväder.

Än så länge skiner solen...

... och jag hoppas att vädergudarna har lurat meterologerna. Många dagar nu så behöver vi solen som ledstjärna och väckarklocka. Inte snöoväder som väderförståsigpåarna har sagt på morgonen...

... som morgonen nu när jag hör hur de skjuter från I20 (regementet). Å jag undrar hur länge jag ska känna klumpen i magen, och minnas hur rädd Pontus P blev. Svårt.

Men Carolina har nyss åkt till universitetet för att plugga med en klasskompis. (Tack för det, Gud... jag menar det här med klasskompisar.)
Jag ska skriva lite jobb.

Det blir en bra lördag... och än så länge skiner solen.

Nu när livet går i berg- och dalbanetakt...

... så undrar jag rätt ofta i vilken takt jag åkte tidigare?
Då rullade livet på som av sig självt.. som om det gick på räls.
Så minns mina känslor...

Pratat med fina Ulla idag. Vår kontaktperson där Sven-Erik bor nu.
Allt är bra, hon vill bara boka om tiden för vårdplaneringen.
Hon frågar försiktigt om hon har berättat att de måste spänna fast
Sven-Erik i stolen nu... helt enkelt som en säkerhetsåtgärd så att
han inte ska ramla ur stolen. Hon har berättat det.
Han gnisslar ofta tänder.

Carolina har bakat muffins och morotskaka ikväll, så att jag ska ha lite
gofika att ta med mig till mötet på jobbet imorgon. Lilla hjärtat mitt... tack!

En ny dag imorgon... i berg- och dalbanetakt.

Så avslutar vi med att fira..

... att vi fixade påsken. Carolina bakat nya cupcakes.

Firar med våfflor...

... att Carolina är klar med hemtentan.

Vardagsrumsparkerad mamma fikar...

Il Divo på teven.. varje ton väcker många känslor.