Vi tog oss igenom...

... den här dagen också! Hur? Ingen aning... men det är... ja, jag vet inte vad jag ska skriva! Det är som om varje dag nu är en stor tom genomskinlig plastpåse, fylld med luft... och där jag och Carolina försöker fylla den med vardag och måsten. Kaos.

Carolina har varit hemma idag... HON har det svårt nu! Så så svårt, min lilla gumma... ! Hon har tappat så mycket de här senaste åren... varit tvungen att anpassa sig till allt detta svåra... och nu ska hon anpassa sig, och förstå igen.... att hennes pappa inte finns här fysiskt därför att han är alltför dålig!

Hon har varit ledsen... irriterad... gråtit.... skrattat... hela dagen! Vi har kramats mycket idag...

Min energi är slut...

SE sa ikväll att han hade hållit på att laga traktorn idag...!! Han tror att han är "på backen, när man åk mot Åsele.... du vet där dom har pizzerian... bredvid de som låser..."!
Bara svammel.... och det blir bara värre och värre, känns det som! Han har ju vuxit upp i byn Holmträsk, utanför Åsele.... så det är väl dit han återvänder nu... i sitt inre.
Jag ville bara gråta just då...

Jag orkar inte skriva mer...

När kommer du hem...

... frågade han mig ikväll! Det skulle ju ha varit jag som ställde den frågan... när kommer du hem? Han frågad mig gång på gång... när kommer du hem?

Han vet inte var han är... igår hade det varit så slaskigt ute... när han körde dit.... men nu skulle han åka till scharlakansfeber... hade jag varit dit?

"Hur är det med dig, mitt lilla gullefjun".... sa han också igår.

Carolina och jag hankar oss fram... en dag i taget.... hon är hemma från skolan... vi låtsas på och försöker...

.... hur ska jag hitta några ord? Allt är overkligt...


Tack underbara underbara ni....

Man tror...

att man är förberedd! Jag trodde nog det... ialla fall lite! Men jag var inte alls förberedd på hur det skulle bli.... att lämna honom där... att vara ensam här...

Än kan jag inte skriva om hur det var... det där mötet på geriatriken... hur världen förändrades... hur det är nu... jag vågar inte... jag kan inte... jag vill inte... för nu gäller bara att överleva.... överleva.... och överleva! Verkligen överleva....

Tack, kära alla ni som orkar bry sig... ni är bärande... livlinor NU!!

Vad ska jag skriva...

... om idag? Jag vet inte ens om jag vill... det känns som om dagen, eller rättare sagt mötet med SE idag, bäst skulle få bli oskrivet! Jag har sett honom i 23 år... jag såg honom för sex dagar sen... och ändå... ändå... idag var det inte honom jag såg! Idag var det... hans ansikte, hans händer, hans skratt, hans röst... allting var hans... och ändå var han inte där!

... jag orkar inte skriva mer nu. Orkar inte tänka på det nu... kanske imorgon. Som en chock blev det... riktigt.

Han frågade bland annat hur jag skulle ta mig hem till Åsele... vi bor i Umeå.

Godnatt alla ni...

Imorgon...

(Vår lille herr Pontus P...)

... ska jag åka och hälsa på SE på geriatriken. Jag gruvar... mycket! Hur kommer det att gå? Kommer han att vilja följa med mig hem... eller inte? Tänk om han inte ser att det är jag? Kanske han blir ledsen... arg... eller inte bryr sig överhuvudtaget?
Jag vet bara att från den stunden jag kliver in på geriatriken, så är det masken på! Min mask... glad som en lärka.... ljuga som en häst.... berätta om och om igen om varför han måste stanna kvar... göra honom glad... få honom att skratta... men först, först ska jag krama om honom länge... länge!! Men Gud, vad jag gruvar ändå....!!


Ikväll pratade jag med honom igen...

När jag berättade att jag nyss varit ut med Pontus P, så svarade han att "ja, jag hann inte gå ut med han innan jag for". Det är svårt att förstå, och det känns... att han inte ens vet att han har varit där sedan tisdag. Som vanligt berättade han, när jag frågade... att han inte fått någon säng, eller någon mat att äta. Men nu hörde han dem skramla med kaffekopparna... "så lite kaffe kanske man får" sa han. Men han mådde bra... och satt och såg "Let´s dance" på tv:n!


Lille herr Pontus P kan inte följa med.... hur ska det gå? Sen SE åkte till geriatriken har han inte lämnat mig en sekund.... han har t om följt med mig på toaletten! Från början gick det någorlunda, men nu.... jag gruvar för det också!


Carolina grät i duschen idag.... det var tufft att höra... mycket!


Nu ska jag försöka sova... energin är borta... tack alla änglar. Alla råd, stöd och tips... och all er omtanke om oss.... jag kan bara säga att ni är ljus i vår tillvaro nu. Jag hoppas ni alla känner, och förstår det... !?

Jag är vilsen...

... i det här. Jag har ingen karta heller... den försvann för länge sen. Min kompass i livet kan inte ta mig i rätt riktning längre... han är inte hemma.

En ny karta... var då?



..........

Vaknade tidigt.... svårt med sovet inatt! Vaken... eller mardrömmar... så har det varit de senaste dagarna nu. Men allt har blivit så påtagligt...

Tog med mig Pontus P på morgonpromenad. Vi går lite nya vägar nu... vilket jag gissar att han tycker är spännande. SE gick ju korta och små promenader runt kvarteret med honom.... nu har jag förstått att jag gjorde fel.... Pontus hade behövt så mycket mer av mig, som t ex att jag hade tagit över alla pinkpromenader för länge sen! SE gjorde nog så gott han kunde... men han gick ju bara samma lilla runda runt kvarteret... för han hittade ingen annanstans! Hur framtiden nu än kommer att se ut... så är det jag, eller jag och SE tillsammans, som går ut med Pontus P hädanefter ....
Men det är ensamt att gå ensam.... den stora tysta världen härute gör bara ont. Förtvivlat jävla hemskt ensamt ont...

Fikade med lille David. Jonas jobbade idag... och jag hade lovat att barnvakta! (Ja, Jonas är "frisk", iallafall just nu! Jag har förstått att hans kramper kommer därför att han ligger alldeles för lågt i blodsockervärdet.. han bör ligga ganska högt hela tiden... så nu kollar han hela tiden! Vi får se hur det går... men visst är jag orolig... jag har fortfarande den hemska morgonen på näthinnan...!)

Städade och plockade undan... och det är lite konstigt med det också. Mycket går liksom bara på av sig själv nu... och rätt vad det är så struntar jag fullständigt i det. Ena minuten si, och andra minuten så! Och det blir mest bara småplock här och där egentligen... inget riktigt genomtänkt och planerat görande alls!

Carolina hade en kompis här i natt... igår kväll såg de på film och åt godis. Men ikväll sa hon: "Mamma, jag tänker inte ta hit nå mer kompisar nu... jag tycker det är så jobbigt.... jag måste vara så himla trevlig hela tiden..."
Jag kunde bara säga att jag förstod henne. Att vara himla trevlig nu är svårt...!

Tog med mig lille barnbarnet David på promenad. Vi gick på "Djurmagazinet" och köpte hundgodis till Pontus P, och en vacker snäcka till David. Sen gick vi på Coop och fikade... "å farmor, då vill jag ha en stor chokladboll... och en varm korv... kan jag få det?"
Självklart fick han ju det... och vi hade en mysig stund bara vi två. En stund som jag slapp tänka...

Gick förbi mamma och pappa... och fikade lite till! Carolina kom också dit...

Ringde och pratade med SE...
"Hur är det med dig, gubben?" frågade jag.
" Ja, jag har nyss kommit hit... så jag vet inte" svarade han.
"Men du mår bra bra, eller?" fortsatte jag fråga.
" Ja, hörru du... det vet jag inte" svarade han.
"Nähä, men vad gör du då?" måste jag ju fråga.
"Jag tittar på handboll nu... men hur ska det bli?" frågade han.
"Ja, med vad då, tänkte du?" Vad menade han nu?
"Ja, vad ska hända" svarade han.
Då fick jag återigen... och som jag får berätta varje varje gång jag pratar med honom, tala om att de ska ta en massa prover på honom för hans blodtryck... och att han måste vara kvar där tills de är tagna. Däremot säger jag ingenting om hur länge... han kommer heller inte ihåg att läkaren har pratat med honom flera gånger (vet jag genom att sköterskan berättat) och berättat vad de ska göra. Han minns ju heller inte att de gjort någonting...
Men jag pratar alltid med sköterskan, innan jag pratar med honom...

"Men när är det klart... här... var blir det då" frågade han.
"Ja, men då kommer du ju hem till mig, gubben... å jag vet ju att du längtar hem..." sa jag.
"Ja, mycket mycket mycket..." svarade han. Då kändes det....tungt. Mycket.... här också!
" Men du gubben... jag ringer upp dig senare... så får vi prata mer..." sa jag.
" Ja... gör det!" sa han bara.
" Ha det så bra då min lilla gubbelubbe... då ringer jag på ett tag" svarade jag.
"Jaha"
" Puss o kram... o du vet att jag älskar dig! Då ringer jag upp dig på en stund... hej då, gubben"
"Ja, hej då" svarade han.

Som att prata med ett litet barn... och ju mer jag låter som en "överbeskyddad liten mamma"... desto gladare låter han... så har det ju varit ganska länge nu.


Jonas kom... och skjutsade mig på Willys. Mat måste man ju ha...

Hem och fixa middag.... plättar var beställt. Det blev en middag med många skratt... konstigt nog! Som om vi glömde bort för en stund...

Carolina och jag såg "Harry Potter" och fikade semlor.... bara jag och hon. En konstig, men behövande känsla det också... vi två... mys tillsammans... jag sa: "Så här har vi nog inte suttit på mycket länge... bara du och jag...!"
Hon höll med... "men det är mycket roligare att sitta uppe nu..." svarade hon.

Tog "kvällspinken" med Pontus P. Kvällarna känns ännu mer trist att gå...

Nu sitter jag här... dagen har överlevts... hur? Jag vet inte... jag vet verkligen inte!! Men vi tar en dag i taget...

Vi var tre...

som gick på promenad imorse. Det var jag, den lilla hunden... och den stora ensamheten. Så kändes det... så var det.

På en vit cykelväg upptäckte den lille hunden en ny bekantskap i varje liten gul fläck. Han lämnade en hälsning till vareviga en av dem. Jag upptäckte den stora ensamheten som slagit följe med oss. Jag hälsade inte...!

Himlastigen är inte så mycket himla just nu...