och jag sitter ensam i rumssoffan och skriver.
Det är tomt här... det ska gudarna veta. Tomt.
Det går inte ett andetag utan längtan.... längtan efter honom.
Denna längtan finner ingen tröst i att veta att han har det bra nu...
Denna längtan finner ingen tröst i att veta att han inte saknar mig...
Denna längtan finner ingen tröst i att han har glömt mig...
Denna längtan finner ingen tröst i någonting alls. Den gör bara ont...
Denna längtan vill att han kommer hem nu...
"Mamma, det gick så fort..." säger Carolina ikväll, när vi tar kvällspinken med Pontus P. Vi pratar om hur fort allting hade gått... från det han fick sin diagnos.... sista tiden då han fortfarande bodde hemma... till första tiden som följde sedan han lämnat oss.
Hon behöver få prata om det.... prata om pappa... prata om det som var... prata om SIN saknad nu.
"Jag längtar efter pappa... det går bättre på dan, men så fort det blir kväll... då blir det mycket värre... varför gör det det?" frågar hon.
"Jag vet inte gumman... jag känner precis likadant... men det är nog så för det flesta som saknar nån... att det känns värre på kvällen... tror du inte?" svarar jag.
"Jag vet inte... kanske" svarar hon bara.
Sen börjar vi prata om skolan imorgon... vi försöker fokusera på annat.
..........
Idag har vi bråkat. Det började som ett sådant där bråk som alla mammor har med sina döttrar... om kläder som liksom tycks använda golvet som garderob. Men det slutade sorgligt nog som de flesta av våra bråk nuförtiden... med att vi kom in på allt det svåra just-nuet.
Jag förstår inte varför vi gör det...
Nu ska jag gå och lägga mig... gå och sova, skriver jag inte... för antagligen blir det som vanligt.. rätt dåligt med sov.Men jag ska upp tidigt... fika med Carolina innan hon går till skolan... och sen ska jag....ja, jag vet inte riktigt vad. Vi får se vad det blir...
söndag 31 augusti 2008
lördag 30 augusti 2008
Fredag, inte...
... den trettonde, var det.
Fast den började liksom åt det hållet....
Mötet var tufft. Ett möte med mycket känslor,,, svåra och tunga. Nu tänker jag inte skriva så mycket om det - det får bli i ett annat inlägg. Det räcker att skriva att jag avskyr att berätta om mig själv, vårt liv.... och den eländesresa som vi har gjort, och fortfarande gör. Jag avskyr det vareviga gång det händer.... när jag inte kan svälja tillräckligt hårt, utan börjar att gråta mitt i alltihopa. Alla förstår ju... men ändå!
Så det var med tunga steg jag gick därifrån - fast det var ett bra möte.
Sen var vi bjudna på middag...
Tillsammans med mamma och pappa åkte jag och Carolina ut till min halvkusin och hans fru... de firade 10-årig bröllopsdag, och sen fyllde frun 50 år.
Jag försökte "pigga upp" mig när vi satt i bilen på väg dit. Men jag hade inte sovit något vidare... mötet tidigare låg kvar som ett eländestöcken... och jag kände bara inte den där "jippie-vad-roligt-att-få-fara-på-middag-känslan" som jag borde ha haft. Speciellt då det är.... ja, säkert 200 år sedan vi senast var bjudna på middag. Nästan.
Men när vi kom dit hade jag "piggat på" mig rätt bra iallafall....
Så satt vi där ute på den inglasade verandan... och jag såg att det var dukat för ytterligare två personer.... "äsch, ännu mer folk... vad jobbigt. Sitta här och vara trevlig mot någe folk som jag inte ens känner... gu´va jobbigt..." tänkte jag. Men det sa jag ju inte...
"Ja, det kommer lite mer folk..." sa min kusin lite sådär i förbifarten när han kom ut med vinkaraffen.
In på gården svänger så småningom en röd bil. Jag drar ett djupt andetag, och förbereder mig på trevliga hälsningsfraser.... ta i hand... presentera varandra hittan o dittan... och sen kanske lite tillkrystat småprat. Ni vet sådär som det blir då man inte riktigt känner varandra så väl.... trevligt och artigt, men inte den där familjära och avslappnade känslan....
"Men kom hit och hälsa nu då..." ropar mamma, när hon hör gästerna komma in.
"Men mamma, tyst! Sådär kan du väl inte skrika...." säger jag. Jag skäms nästan... har mamma alldeles tappat tonen för vett och etikett? Inte vrålar man väl sådär till vilt främmande människor!!
Så kommer "främmandet" ut på verandan....
Först tittar jag bara på henne.... människan, den främmande. "Men gud vad hon är lik Pia..." tänker jag på en tusendels sekund. Tittar bara på henne.... hon tittar hela tiden på mig.
Ser ansiktet... det välbekanta... ansiktet på den viktigaste personen i mitt liv när jag var 12 år.... Pia?
Då..... då förstår jag. DET ÄR JU PIA!!! MIN PIA!!
Hon som nästan var hela min värld.... hon som var sådär som jag också skulle bli... snygg som en filmstjärna, snäll som en ängel... skrattade jämt... och hade alltid, alltid tid för mig när hon var hos oss.
"Men Pia... det är ju du...." var allt jag fick fram. Tårarna bara kom. Å jag vet att det är länge, länge sedan jag kände bara sån ren bubbellycka inom mig.... nu gjorde jag det. Hon.... hon som varit så stor del i mitt liv... som betytt så mycket för mig.... nu stod hon här.... de hade velat överraska mig.... nu stod hon här.... efter 35 år. Kan man bli annat än lyckligast i hela världen just då? Ja, det kan man... precis som om man vore 12 år igen... och hon var där.
Jag kramade henne och grät.... och var bara just då.... så himla lycklig!
Sen blev det en underbar kväll.... med många minnen, och glada skratt. Vi satt därute på verandan, pappa spelade dragspel, vi sjöng för bröllopsparet, åt god mat.... och all all all min trötthet, eländestöcken och inte-jippiekänsla var liksom bara bortblåst....
... jag var 12 år.... stod i berättelsen av ett minne och sjöng till skaftet av ett hopprep... och var på mycket mycket länge.... bara så lycklig.
Carolina sa, när vi åkte hem: "Mamma, det här var det bästa på länge...!"
Fast den började liksom åt det hållet....
Mötet var tufft. Ett möte med mycket känslor,,, svåra och tunga. Nu tänker jag inte skriva så mycket om det - det får bli i ett annat inlägg. Det räcker att skriva att jag avskyr att berätta om mig själv, vårt liv.... och den eländesresa som vi har gjort, och fortfarande gör. Jag avskyr det vareviga gång det händer.... när jag inte kan svälja tillräckligt hårt, utan börjar att gråta mitt i alltihopa. Alla förstår ju... men ändå!
Så det var med tunga steg jag gick därifrån - fast det var ett bra möte.
Sen var vi bjudna på middag...
Tillsammans med mamma och pappa åkte jag och Carolina ut till min halvkusin och hans fru... de firade 10-årig bröllopsdag, och sen fyllde frun 50 år.
Jag försökte "pigga upp" mig när vi satt i bilen på väg dit. Men jag hade inte sovit något vidare... mötet tidigare låg kvar som ett eländestöcken... och jag kände bara inte den där "jippie-vad-roligt-att-få-fara-på-middag-känslan" som jag borde ha haft. Speciellt då det är.... ja, säkert 200 år sedan vi senast var bjudna på middag. Nästan.
Men när vi kom dit hade jag "piggat på" mig rätt bra iallafall....
Så satt vi där ute på den inglasade verandan... och jag såg att det var dukat för ytterligare två personer.... "äsch, ännu mer folk... vad jobbigt. Sitta här och vara trevlig mot någe folk som jag inte ens känner... gu´va jobbigt..." tänkte jag. Men det sa jag ju inte...
"Ja, det kommer lite mer folk..." sa min kusin lite sådär i förbifarten när han kom ut med vinkaraffen.
In på gården svänger så småningom en röd bil. Jag drar ett djupt andetag, och förbereder mig på trevliga hälsningsfraser.... ta i hand... presentera varandra hittan o dittan... och sen kanske lite tillkrystat småprat. Ni vet sådär som det blir då man inte riktigt känner varandra så väl.... trevligt och artigt, men inte den där familjära och avslappnade känslan....
"Men kom hit och hälsa nu då..." ropar mamma, när hon hör gästerna komma in.
"Men mamma, tyst! Sådär kan du väl inte skrika...." säger jag. Jag skäms nästan... har mamma alldeles tappat tonen för vett och etikett? Inte vrålar man väl sådär till vilt främmande människor!!
Så kommer "främmandet" ut på verandan....
Först tittar jag bara på henne.... människan, den främmande. "Men gud vad hon är lik Pia..." tänker jag på en tusendels sekund. Tittar bara på henne.... hon tittar hela tiden på mig.
Ser ansiktet... det välbekanta... ansiktet på den viktigaste personen i mitt liv när jag var 12 år.... Pia?
Då..... då förstår jag. DET ÄR JU PIA!!! MIN PIA!!
Hon som nästan var hela min värld.... hon som var sådär som jag också skulle bli... snygg som en filmstjärna, snäll som en ängel... skrattade jämt... och hade alltid, alltid tid för mig när hon var hos oss.
"Men Pia... det är ju du...." var allt jag fick fram. Tårarna bara kom. Å jag vet att det är länge, länge sedan jag kände bara sån ren bubbellycka inom mig.... nu gjorde jag det. Hon.... hon som varit så stor del i mitt liv... som betytt så mycket för mig.... nu stod hon här.... de hade velat överraska mig.... nu stod hon här.... efter 35 år. Kan man bli annat än lyckligast i hela världen just då? Ja, det kan man... precis som om man vore 12 år igen... och hon var där.
Jag kramade henne och grät.... och var bara just då.... så himla lycklig!
Sen blev det en underbar kväll.... med många minnen, och glada skratt. Vi satt därute på verandan, pappa spelade dragspel, vi sjöng för bröllopsparet, åt god mat.... och all all all min trötthet, eländestöcken och inte-jippiekänsla var liksom bara bortblåst....
... jag var 12 år.... stod i berättelsen av ett minne och sjöng till skaftet av ett hopprep... och var på mycket mycket länge.... bara så lycklig.
Carolina sa, när vi åkte hem: "Mamma, det här var det bästa på länge...!"
torsdag 28 augusti 2008
Så tårarna rann...
... skrattade vi alldeles nyss. Jag och Carolina...
Åt något så fånigt som att vi kom på hur synd det är om hundarna. Som inte vet om de ska pinka från höger eller vänster sida....
Åtminstone herr Pontus P verkar ha stora problem att välja sida....
Det var nästan magiskt.... skrattet som bara bubblade upp... och ju mer tokigt vi sa, desto mer skrattade vi.
Carolina bad mig vara tyst, för hon höll på att kissa på sig...
Det var nästan magiskt.... och det var så så länge sedan vi skrattade så där.
..........
Det har varit en bra dag.
Blev bjuden på kaffe hos mamma och pappa. Både jag och Carolina fick fina presenter som de hade köpt i Turkiet. Jag blev så så glad....
Nu ska jag försöka sova... för imorgon förmiddag har jag ett viktigt möte.
SEN... imorgon kväll så är vi bjudna på middag (jag, Carolina, mamma och pappa) hos en släkting till oss som bor utanför stan. Då sådant inte händer så ofta nu... så är det något som både jag och Carolina ser fram emot.... mycket!!
Så en bra dag, mitt i eländet.... och framförallt en kväll som förgyllde inte bara stunden, utan även lämnade kvar en känsla av någonting som jag hoppas ska växa.... hopp.
Åt något så fånigt som att vi kom på hur synd det är om hundarna. Som inte vet om de ska pinka från höger eller vänster sida....
Åtminstone herr Pontus P verkar ha stora problem att välja sida....
Det var nästan magiskt.... skrattet som bara bubblade upp... och ju mer tokigt vi sa, desto mer skrattade vi.
Carolina bad mig vara tyst, för hon höll på att kissa på sig...
Det var nästan magiskt.... och det var så så länge sedan vi skrattade så där.
..........
Det har varit en bra dag.
Blev bjuden på kaffe hos mamma och pappa. Både jag och Carolina fick fina presenter som de hade köpt i Turkiet. Jag blev så så glad....
Nu ska jag försöka sova... för imorgon förmiddag har jag ett viktigt möte.
SEN... imorgon kväll så är vi bjudna på middag (jag, Carolina, mamma och pappa) hos en släkting till oss som bor utanför stan. Då sådant inte händer så ofta nu... så är det något som både jag och Carolina ser fram emot.... mycket!!
Så en bra dag, mitt i eländet.... och framförallt en kväll som förgyllde inte bara stunden, utan även lämnade kvar en känsla av någonting som jag hoppas ska växa.... hopp.
onsdag 27 augusti 2008
... fragment av ett telefonsamtal.
" Pontus P är alldeles omöjlig idag... han bara drar iväg, och hör ingenting", sa jag.
"Ja, men du vet snart kommer pappa hem... o då blir det ordning", sa han. Bestämt.
"Ja, du säger det du.... ja, det är ju du som är chefen", svarade jag. Bestämt låtsades jag också.
"Vad gör du idag då?" frågade jag. Hurtigt sådär...
"Ja, jag ska väl äta lite nu snart... sen tänkte jag väl fara hem", svarade han. Bestämt det också.
"Ja, men vad bra... att du kommer sen då", sa jag. Glad över att veta det... så att han hörde.
Däremellan pratade vi mest om vädret, vädret och vädret. Mest jag. Men han berättade att han också hade en liten hund bredvid sig nu.... en svart, "som går till knäna". Men han visste inte vad det var för ras...
Men lite väder senare, när jag frågade om han fortfarande hade hunden hos sig, så svarade han: "Vilken hund?"
......
Jag älskar att höra hans röst. Jag älskar honom. Men jag älskar inte hur plågsamt det är att höra hans röst. Jag älskar inte hur plågsamt det är att höra att han ska komma hem.
Då vill jag.... ja, jag vet inte riktigt vad jag vill just då... för plågan är något man inte ens vet hur man tar sig igenom. När jag hör hans röst... då... jag vet inte. Men man tar sig igenom ...
Å ändå... älskar jag att höra hans röst. Älskar att höra den, men hatar att plågas av den...
"Ja, men du vet snart kommer pappa hem... o då blir det ordning", sa han. Bestämt.
"Ja, du säger det du.... ja, det är ju du som är chefen", svarade jag. Bestämt låtsades jag också.
"Vad gör du idag då?" frågade jag. Hurtigt sådär...
"Ja, jag ska väl äta lite nu snart... sen tänkte jag väl fara hem", svarade han. Bestämt det också.
"Ja, men vad bra... att du kommer sen då", sa jag. Glad över att veta det... så att han hörde.
Däremellan pratade vi mest om vädret, vädret och vädret. Mest jag. Men han berättade att han också hade en liten hund bredvid sig nu.... en svart, "som går till knäna". Men han visste inte vad det var för ras...
Men lite väder senare, när jag frågade om han fortfarande hade hunden hos sig, så svarade han: "Vilken hund?"
......
Jag älskar att höra hans röst. Jag älskar honom. Men jag älskar inte hur plågsamt det är att höra hans röst. Jag älskar inte hur plågsamt det är att höra att han ska komma hem.
Då vill jag.... ja, jag vet inte riktigt vad jag vill just då... för plågan är något man inte ens vet hur man tar sig igenom. När jag hör hans röst... då... jag vet inte. Men man tar sig igenom ...
Å ändå... älskar jag att höra hans röst. Älskar att höra den, men hatar att plågas av den...
Vi hade fest...
... igår. På sockerkaka.
"Men.... har du bakat?" sa "sola i karlsta´" när hon klev in genom dörren, med sin nya dator.
"Ja, men vi måste ju fira... att du har fått en ny dator" sa jag med feströsten.
Så med nybakad sockerkaka och kall mjölk, så fick mamman en festlig förevisning i hur en dator fungerar(!).
Idag ska jag tacka Gud för att han uppfann skolan. För det är lite hennes livlina nu.... komma ut och se framtiden.
..........
I övrigt var det nog en ganska seg dag. Man snurrar lite på i sin känsla av overklighet... och försöker balansera den känslan med vardagens nu och här. Det är inte så lätt...
Idag kommer alla hem från Turkiet. Mamma och pappa, syskonen med familjer, syskonbarnen med sina respektive.... ja, idag landar de efter en vecka där borta. Det har nog haft roligt.... och det unnar jag dem verkligen.
Nu ska jag gå ut med herr Pontus P.
"Men.... har du bakat?" sa "sola i karlsta´" när hon klev in genom dörren, med sin nya dator.
"Ja, men vi måste ju fira... att du har fått en ny dator" sa jag med feströsten.
Så med nybakad sockerkaka och kall mjölk, så fick mamman en festlig förevisning i hur en dator fungerar(!).
Idag ska jag tacka Gud för att han uppfann skolan. För det är lite hennes livlina nu.... komma ut och se framtiden.
..........
I övrigt var det nog en ganska seg dag. Man snurrar lite på i sin känsla av overklighet... och försöker balansera den känslan med vardagens nu och här. Det är inte så lätt...
Idag kommer alla hem från Turkiet. Mamma och pappa, syskonen med familjer, syskonbarnen med sina respektive.... ja, idag landar de efter en vecka där borta. Det har nog haft roligt.... och det unnar jag dem verkligen.
Nu ska jag gå ut med herr Pontus P.
tisdag 26 augusti 2008
Man måste skriva...
... om "Sola i Karlsta´" också. När de stunderna kommer....
För nyss kom hon hem, Carolina, glad som en lärka... för hon skulle också få en ny dator! Hon går ju om sitt första år på gymnasiet, och igår var hon lite deppad över att alla andra i klassen skulle få nya, och "mycket bättre" datorer än henne. Då var tårarna hotande nära....
Men så... vips... dök hon upp här hemma, alldeles nyss, hämtade sin "gamla fula" dator... skrattade både åt regnet därute, och mycket att bära.... lycklig som bara en 17-åring kan bli över att få en alldeles ny dator. Hon också.
Ni vet... då blir en mamma, oavsett allt allt annat, ganska varm i hjärtat.
Tack Gud....
För nyss kom hon hem, Carolina, glad som en lärka... för hon skulle också få en ny dator! Hon går ju om sitt första år på gymnasiet, och igår var hon lite deppad över att alla andra i klassen skulle få nya, och "mycket bättre" datorer än henne. Då var tårarna hotande nära....
Men så... vips... dök hon upp här hemma, alldeles nyss, hämtade sin "gamla fula" dator... skrattade både åt regnet därute, och mycket att bära.... lycklig som bara en 17-åring kan bli över att få en alldeles ny dator. Hon också.
Ni vet... då blir en mamma, oavsett allt allt annat, ganska varm i hjärtat.
Tack Gud....
måndag 25 augusti 2008
Glamour...
... är vår grej nu. Tv-såpan på 4+. Den som jag förut tyckte var så bra att dippa till i. Sådär titta i fem minuter och somna till - den har nu blivit min och Carolinas "tillsammans-grej"! Varje kväll har det under en ganska lång tid varit så nu. Å i pauserna så diskuterar och dumförklarar vi än den ena, än den andra, i denna så totalt overkliga låtsasvärld.
Fånigt kan tyckas... men kanske lite en tillsammans-flykt nu. Så ser vi på det iallafall...
Svärmor åkte hem idag. Hon hade nog lite längtan efter att gå på terapin, som hon har börjat gå på. Å är man 76 år... så är sådant mycket mycket viktigt.
Å det är det ju.... bra mycket viktigare än att se på låtsasvärlden Glamour i vart fall!
Nu är jag slut på... helt slut. Och i huvudet har sången som sjöngs när vi var hos SE fastnat. Jag har gått och nynnat på den hela dagen:
Fånigt kan tyckas... men kanske lite en tillsammans-flykt nu. Så ser vi på det iallafall...
Svärmor åkte hem idag. Hon hade nog lite längtan efter att gå på terapin, som hon har börjat gå på. Å är man 76 år... så är sådant mycket mycket viktigt.
Å det är det ju.... bra mycket viktigare än att se på låtsasvärlden Glamour i vart fall!
Nu är jag slut på... helt slut. Och i huvudet har sången som sjöngs när vi var hos SE fastnat. Jag har gått och nynnat på den hela dagen:
Ska nya röster sjunga
Text och musik: Mikael Wiehe, 1988
1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
